fredag, mars 14

Att leka lego chima

Alltså, vi måste prata om en grej. Vi måste prata om att leka med sina barn. (Eller ja, andras barn också för den delen.) Det är ju så jä-hä-hä-vla tråkigt i längden? När femåringen för tusende gången kommer och begär att man ska leka Lego Chima och det finns fem hundra komplicerade regler (INNE I HANS HUVUD!!!) som man måste följa för att det inte ska bli dålig stämning, och leken typ går ut på att sitta och hålla en legofigur i luften och säga saker som han bestämmer åt en att man ska säga, och sen kriga lite och till sist (detta är mycket viktigt): förlora.

Förlora vad, undrar du kanske? Ja-a, du. Det undrar jag också.

Det enda jag med säkerhet vet är att små bitar av min själ dör varje gång jag tvingas leka dessa lekar. Eller förresten, låt oss vara ärliga här: de flesta lekar, faktiskt. Jag försöker naturligtvis ändå leka dem lite nu och då, emedan jag älskar mina avkommor djupt och innerligt och gärna vill göra dem glada, men det händer att jag somnar under tiden. (Och ja. Jag menar bokstavligt.)

ÄR DET FEL PÅ MIG?!?
ÄR DET FEL PÅ MINA BARNS LEKAR?!?
ÄR DET EN FAS?!?

Säg att det är en fas?

22 kommentarer:

kristina sa...

Det är en fas! Ja lovar!

Spader Madame sa...

Säger som Kristina. Det går turligt nog över.

Carolina sa...

Samma grej här, fast m Ninjago. Gör jag inte rätt blir han galen på mig. Och jag måste vara samma gubbar hela tiden och säga rätt fraser.

Lisa H sa...

Eh. Jag har aldrig lekt med leksaker med mina barn och inte en enda gång haft dåligt samvete för det. Jag har bakat och lagat mat med dem, kramats och sjungit. Jag har hjälpt till att veva hopprep och badat med dem i havet. Ibland, när jag har lust, leker jag kurragömma, ser på film med dem eller startar en följa John över stock och sten.

Men att sitta och leka med dockor eller bilar; skulle aldrig falla mig in. Jag ser ingen anledning.

Emma sa...

Säger exakt som Lisa H, jag leker ytterst sällan med mina barn och jag har inte det minsta dåligt samvete för det. Jag pratar massor med dem, jag läser, sjunger och kramar. Massor av kramar och pussar men ingen lek med leksaker. Så. Himla. Tradigt.

Lisa sa...

Det låter fantastiskt, Lisa H & Emma. Man kan vägra, alltså? Men OBS! att jag VERKLIGEN INTE menade att man borde ha dåligt samvete om man inte leker med sina barn. Jag hoppas ni inte tolkade mig så.

postdbt sa...

Min treåring kräver att vi ska bygga tågbana men den ska se likadan ut varje gång och jag får bara bygga backen. Sen ska jag bara sitta intill och säga "jag bygger backen" resten av leken. Jag dör lite av det också.

Lisa H sa...

Ingen fara, jag tänkte inte så. Jag blev mest förvånad. Jag har aldrig tänkt tanken att leka med några leksaker.

Jag är osäker på om mina barn någonsin har bett mig. Kanske för att jag aldrig har lekt med dem på det sättet från början. Jag har nog aldrig behövt vägra.

Å andra sidan leker mina barn knappt med leksaker överhuvudtaget. De pysslar, ritar, bygger och leker kurragömma eller klättrar i träd. Undrar om det ena har utlöst det andra och vad som i så fall kom först.

Susanne sa...

Förstår exakt vad du menar. Jag är usel på sån lek. Snart nog vill de inte leka med dig så, ja det är en fas :)
Vi har två väldigt olika där den ena sysselsätter sig väldigt lätt själv och sällan vill att man är med och leker, men den andra heeeela tiden vill ha bekräftelse och gärna medlekande. (har oxå somnat under pågående lek).

Emma sa...

Haha! Är du säker på att det inte är min 5-åring du pratar om? Jag håller fullständigt med... Det är vansinnigt tråkigt, och ja, jag somnar ibland också...

Lo sa...

Håller helt och hållet med. I sammanhanget vill jag bara nämna den gången som hag spelade pokemon med min mans brorson (borde finnas ett bättre ird för detta på svenska!), precis som ni säger- ett spel fullt av extremt komplicerade regler, påhittade av sexåringen i fråga. Det intressanta i sammanhanget var att jag vann! Vi blev båda otroligt förvånade!

Freja sa...

Hahaha, jag hatade att leka med mina barn, så jag gjorde det inte, hemsk mamma som jag är. men jag lekte aldrig när jag var liten heller, jag läste böcker... Så, om barnen ville läsa fick de komma till mig, ville de leka fick de gå till sin pappa... Eller, vilket de ofta gjorde, leka på egen hand... Det ENDA jag gjorde var att BYGGA lego med dem, men att sen leka med det vi byggt, näääää...

Barbafjant sa...

Om jag just läste det här högt för min man?

Ja.

Om jag fick beröm av honom för att ha skrivit så roligt?

Ja.

Man skulle väl kunna säga att du har lyckats knåpa ihop en text med hyfsat hög igenkänningsfaktor här.

Lisa B sa...

Samma här, fast med bilar. Gör det ibland för att vara snäll, men det är hemskt tråkigt. Det är med min yngsta och sista son, så jag tänker att det snart är över och att jag kanske kommer sakna det, men troligen inte!

Anonym sa...

Här leks inte heller. På sin höjd startas ett lego- alt tågbanebygge, men sedan sjappar jag asap. Är jag absolut, absolut, absolut tvungen att vara med i en lek så går jag endast med på att leka doktor (där jag är den sängliggande/sovande patienten).

Alltså, leka ska de väl göra själva? Minns inte alls att mina föräldrar skulle ha lekt med mig, eller att jag ens förväntade mig det.

En säker psykolog-källa säger dessutom att det är högst normalt att INTE vilja leka med leksaker i vuxen ålder, och att det snarare är större anledning till oro om man är 30+ och på riktigt tycker det är kul att äta låtsasmat från kulörta plasttallrikar etc etc.
/Hillevi

Ulrika Husmark sa...

Jag kan bygga upp en duplomiljö åt barnen och sen försöka leka lite rollekar med duplodockorna (typ åka till badhuset, ha tårtkalas, vara på sjukhus eller annat som de känner igen.). Men det är främst för att försöka inspirera dem att leka andra lekar än 'polis som sätter tjuvar i fängelsehålan'. Det krävs dock mycket fantasi o entusiasm för att de ska behålla intresset. Puh, orkar inte så ofta och länge.

Blenda sa...

SUPERHÖG igenkänningsfaktor här! Exakt så är det, har aldrig varit bra på att leka med barnen, varken mina egna eller andras. Jag grejar hellre med dem, typ bakar eller pysslar. Dvs, sånt som jag själv tycker är roligt... Och jag har bestämt mig för att det inte gör mig till en dålig människa eller ens en dålig mor eller moster!

Nu kom jag på något som både jag och mina syskonbarn gillar att göra ihop, nämligen att spela Xbox Kinect! (Man använder kroppen för att spela, hoppar, duckar, dansar osv) Tyvärr brukar jag aldrig orka lika länge som kidsen, min kondis tar alltid slut långt innan deras gör det... :-)

Klockarbarn sa...

Ha ha ha, nej jag leker inte lekar heller med mina barn. Jag gillade inte att gå till lekparken med dom heller. Har två barn tätt så jag fick "duo"gunga dom och det gällde att hålla rätt takt på gungorna. Simultanförmågan är upptränad i alla fall. Jag har spelat spel, lagt pussel, läst och sjungit med mina barn. En fördel med barn tätt är att de alltid har ett syskon att leka med. Nu är de stora men vi spelar spel och kort tillsammans och böcker läser vi fortfarande. Kastar frisbee, cyklar och spelar badminton i trädgården på sommaren.

Anonym sa...

Har hittat en fantastisk vinn vinn lösning: kompis! Barn som vill leka timvis med "gubbar" tåtas ihop med likasinnad. Tyvärr med baksidan att mina barn börjar tjata kl 07.00 om att få ringa en kompis.
/L

Lisa sa...

Hehe, alla ni, skönt att höra att man inte är ensam i tristessen i alla fall :)

Minna sa...

Min son har gått med på att jag ligger på hans säng och spelar Candy crush medan han leker LEGO Chima/StarWars/Ninjago runt mig.

Så uttråkad har jag uppenbart sett ut de gånger han tvingat mig. Han har gett upp. Alla är glada.

Anonym sa...

åh vad skönt att läsa detta! dör oxå en smula av superregisserade lekar där 3,5 åringen ger mig manus mening för mening o storyn alltid är densamma. zzzzz
läsa saga, rita, göra egna böcker, dansa .... det funkar men lego, barbie, tågbana "ge mig vin!"