söndag, februari 2

Nä, men om man skulle ta och skrika lite frustrerat ner i en soffkudde, kanske?

Okej.

Låt oss säga så här:

Ibland är det praktiskt att det ändå bär emot en hel del att bara smälla igen dörren och rymma till skogs och sätta sig på en sten mitt bland alla de tysta, snälla träden och djupandas, trots att det är det ENDA MAN VILL!!! när man får ett juiceglas kastat i ansiktet av en tvååring framåt söndagkvällen, och har försökt att moget hantera 6259 konflikter under helgen som passerat innan dess.

Det finns många stunder av rolighet och gulligull i detta jordeliv. (Som hamnar på Instagram.) Sen finns det många andra stunder också. Det ska man inte glömma bort.

Och jag är en mycket, mycket trött människa just nu.

(Plus att jag är rädd att jag eventuellt förtjänade det där juiceglaset i ansiktet?)

Att leva med småbarn är lite som att vara en hiss, tänker jag mig. Ena sekunden bara "ÅH, HERREGUD, SKJUT MIG, JAG BLIR GALEN!!!" och andra sekunden bara "ÅH, HERREGUD, KOM HIT SÅ JAG FÅR BITA DIG LITE I BULLKINDERNA, JAG ÄLSKAR DIG!!!" Det är ju omväxlande och spännande och så, men ja... Det är ju också ganska utmattande. Och när Svante går omkring och skriksuckar och säger  "Åhhh, mamma, jag blir galen på dig!" och jag inser att han har lärt sig det uttrycket från mig?

Då känner jag mig inte så jättestolt.

14 kommentarer:

Emma sa...

Åh, vad jag känner igen mig! Bra jämförelse med en hiss. Precis så är det att leva med småbarn. I fredags var jag ensam hela dagen med 4-åringen och 3-månaders bebisen. Sovit jättedåligt och hade noll tålamod med storebror som tjatade och retades hela tiden. Nu minns jag inte ens vad vi bråkade om men galet jobbigt var det. Tur att småbarnslivet innebär minst lika mycket glädje också.

Anonym sa...

Icke att förglömma, den där hissen verkar liksom snurra samtidigt som den åker upp och ned. Jag blir helt matt. Idag har 3-åringen hällt ut makaroner på golvet, hällt ett glas vatten i knät på pappan, 2-åringen har i ett obevakat ögonblick tvättat sig i toavatten och gett brorsan en rak höger.

Och imorgon är förskolan stängd pga planering. Hehe. Hehehe. Vi har en stubbe i trädgården, den kan man väl få kuta ut och sätta sig på ett tag. Väl?

lisakristin sa...

Åh. vad jag känner igen mig. Råkade häromdagen hota mitt barn med att jag skulle börja låsa in mig på toa för att få äta i lugn och ro. Inte mitt bästa ögonblick som förälder.

Ann-Charlotte sa...

Himmel och helvetet, brukar jag säga om föräldraskapet ...!

a-m sa...

Amen!

Karin sa...

Men fy attan anamma vad gött det är att läsa sånt här! Som balsam för den ambivalenta föräldrasjälen. Självklart förstår man det här, att det är så här det är även för andra. Men man glömmer liksom bort att man förstår det så lätt. Och med man menar jag ju jag. Då får man för sig att alla andra minsann bara har Insta-gullet och aldrig stunderna som får en att vilja springa till skogs utan att se sig om. Hurra för att våga skriva sånt här, så att man kommer ihåg igen. Att man inte är ensam, att det är så här det är ibland, för alla föräldrar. Det är en bra känsla. Tack för den känslan!

Sandra sa...

Åh. Jag gjorde det häromveckan. Smällde dörren och gick ut. Efter fyra månaders sömnlöshet och ständiga konflikter med den trotsande snart fyraåringen (ack så ljuvlig OCKSÅ!) kastade jag in handduken (bokstavligen, den träffade en spisa ribb-kopp som krossades) och meddelade pappan att han fick göra detta själv nu ett tag. Två timmar var jag ute och surade i kylan. Om det blev bättre? Nä. Om det var moget? Nä. Men kanske hade jag varit ute ännu längre om inte sms:et med texten "när kommer du hem, nu behöver du amma igen" hade trillat in...

Amy sa...

Nu lär de sig att mamma finns för dem i alla väder, att hur arg hon än blir och hur svårt det än är att bli stor och ha ännu större känslor som rusar runt i kroppen, så älskar hon ändå barna mest av allt i hela världen. Tänk, vilken trygghet! (Fast det _är_ skitskönt när de blir lite större, även om de är galet söta när de är så små.)

Katharina sa...

Så himla stor igenkänningsfaktor på det inlägget. Och så skönt att få läsa det hos någon annan och tänka: Just det - det är ju precis SÅ det är, jag är inte ensam.

Emma sa...

DN:s psykolog Martin Froster skriver om just detta i dagens DN. Hur man blir så arg på ditt barn att man agerar helt irrationellt. http://mobil.blogg.dn.se/fragainsidan/2014/02/03/jag-blir-argare-pa-mina-barn-an-pa-nagon-annan/

C sa...

Det vore konstigare om man inte blev galen när någon kastar juice på en. Även om den personen är ett litet barn. Skärpning barnet säger jag! ;)

Emelie sa...

Jag vet ju att jag inte är ensam, men ibland känns det som att jag är den enda som inte står ut med min unge en hel helg. Skönt att höra att även andra får spel. Men jag undrar allvarligt varför jag har en ny bulle på väg. Seriöst, hur tänkte jag???

Alvars mamma sa...

"Galen på dig" tycker jag personligen känns ganska harmlöst. Här har fyraåringen, i samband med renovering, snappat upp "fuck", utan att ha den minsta aning om vad det betyder. Han har testat det ett par gånger när han blivit arg och tillslut visade jag honom att besticken i lådan ligger i olika fack. Han köpte förklaringen rakt av och nu känner jag mig som en mycket smart mamma.

(Jag har faktiskt, förutseende som jag är, redan googlat fram pedagogiska bilder på gälar.)

smurfenlina sa...

Underbart underbart inlägg!! Och jag känner så väl igen mig.....har precis börjat ett nytt jobb som jag verkligen ÄLSKAR men har lite dåligt samvete för att jag ibland hellre stannar över en stund än att komma hem till två 3-åringar och en snart 5-åring och medla och tjata tills de ska gå och lägga sig......