måndag, februari 24

4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…

Jag tänkte så som jag tror att jättemånga tänker: att feminister var bittra och arga kvinnor som hatade män, och tyckte att allt skulle vara millimeterrättvist, och jag tyckte att de överdrev, jag tyckte att de skulle "slappna av", herregud, hugg inte på allt. Och jag kände mig definitivt hotad av dem. Inte på så vis att jag trodde att jag skulle bli nedslagen av en feminist om jag träffade på en, men på så vis att de kändes smartare, mer genomtänkta och bättre formulerade än jag någonsin varit, och det är ju läskigt, det är ju det.

Länge tänkte jag också att jag inte var tillräckligt påläst för att få vara med på ett hörn i feminismen. Att det fanns som ett outtalat inträdesprov, liksom? Först en snabb IQ-check. Sedan en grundlig kontroll av hur många böcker, artiklar och forskningsrapporter man läst om jämställdhetsfrågor. Och sist ett test i hur hur knivskarp man var i sin debattförmåga, hur slipad man var på att diskutera och analysera och föra fram sin åsikt.

Och då blev jag liksom lat och tänkte att äh, jag hinner ändå inte ikapp, jag kan ändå inte lära mig allt det där, det är lika bra jag lämnar walk over, jag kan inte leva upp till kraven, de andra smartingarna får föra kampen istället, det är nog bättre, så slipper jag bli så där arg också, för det verkar jobbigt.

Herregud!!!

Att dom ens låter mig gå lös på stan?!?

Jag skäms.

Jag, och många andra (kvinnor?), har jefligt mycket att jobba på när det gäller att ängsligt tänka saker i stil med "åh, jag vet inte, jag är nog inte tillräckligt påläst för att uttala mig, det är bättre du frågar någon annan". Men jag tycker också att feminismen har en del att jobba med på andra sidan myntet, faktiskt. Den skulle kunna vara så mycket mer inkluderande och förlåtande och bredare än den är. Även om det verkligen har hänt massor på den fronten de senaste åren, så vill jag ha ännu mer.  

Det här är en av rubrikerna i 10 x feminism, som består av tio blogginlägg kring temat feminism. Häng på du också! I tio olika inlägg, eller genom att svara på alla frågor i samma inlägg. Du hittar alla rubrikerna här!

9 kommentarer:

Bohemianmaggie sa...

Jag känner igen både mig och kompisar i det du skriver. Jag har så att säga "kommit förbi" det nu, men jag skulle så gärna vilja visa ditt inlägg åt dem jag känner som ännu är, eh, skeptiska eller vad vi nu ska säga.

Spader Madame sa...

Word. Jag tror att det är så mycket rätt!

Singelmamman sa...

På pricken! Lysande skrivet.

Feminist javisst! sa...

Intressant och mkt igenkänning! Måste bara fråga vad du menar lite mer exakt med "feminismen"? Finns ju så sjukt många feminismer, tankeriktningar, grupperingar (man kan ju ha sitt eget lilla gäng feministkompisar eller vara med i nån sorts organiserad grupp) och jag tycker de är så olika sinsemellan - också när det gäller det här med inkludering.

malou sa...

"jag är alldeles för gammal..." och "jag kan inte tillräckligt mycket..." och "jag tycker att det är så tråkigt att läsa debattböcker - jag läser hellre deckare..." Men visst kan man väl vara feminist utan att säga så mycket? Kan man inte vara feminist och uppfostra fyra ungar till feminister? Måste man skriva det i pannan, får jag lov att bara VARA feminist?
Och Lisa, du skriver så bra, fortsätt med det, men ge mig lite respons på det jag undrar över? För det känns alldeles för ofta som att jag inte "duger" till att vara en riktig feminist (som har dille på skor!)

Lisa sa...

Feminist javisst: Ja, det har du naturligtvis helt rätt i. Här menar jag "feminismen" utifrån det där otroligt generella rookieperspektivet jag hade (har). När man egentligen inte vet så himla mycket om vilka olika grupperingar, tankeriktningar eller falanger som finns - man vet bara att det finns något som heter "feminism", man ställer upp på grundtanken (män och kvinnor ska ha lika rättigheter och villkor, men så är det inte idag, för männen är överordnade, och det vill jag ändra på), man känner på sig att man är feminist, men man känner att det inte riktigt räcker med det för att bli inkluderad.

Jag vet att det låter mer än lovligt diffust, VEM exakt är det jag vill ska inkludera mig? Och hur? Men känslor är diffusa. Och ofta ligger det väl något bakom dem ändå.

Det är så himla många jag känner/läser som säger "Jamen, jag tycker naturligtvis också att grundtanken med feminism är bra, men jag skulle nog ändå inte säga att jag är feminist." Och jag tror att det DELVIS beror på att många inte känner sig "värdiga", att de inte är tillräckligt pålästa för att sätta den stämpeln på sig själv, att de inte kan svara tillräckligt smart på följdfrågor. Och ansvaret för att många känner så måste väl rimligtvis ligga åtminstone delvis hos (vissa av) feministerna/feminstinriktningarna själva? Inte bara hos mig (och andra) rookies?

Sedan är det ju så klart precis som du säger, det finns ju tusen olika inriktningar/stilar/grupper/människor INOM feminismen, och många är ju superinkluderande. Men det vet man ju inte direkt när man står där och är helt nyvaken och bara "feminist? Det verkar vara en bra grej! Det vill jag vara." Det kanske inte är de inkluderande grupperna som hörs och syns mest, helt enkelt?

Från mitt rookieperspektiv back in the days bestod feminismen av en klick arga elitkvinnor som var för smarta/bitska för att jag skulle våga närma mig dem. Det var alldeles säkert (medias?) fel. Det var alldeles säkert alldeles för ängsligt tänkt av mig. Men det var så jag upplevde det. Och det är ju synd. Typ så menar jag?

Lisa sa...

Ja, men exakt, Malou, det är ju någonting där som gnager.

Jag tror det har att göra med att det är provocerande. Man kan liksom inte göra valet att "bara vara" feminist, för det provocerar folk i ens närhet att man är det, så man måste försvara sig/argumentera/förklara (så fort ämnet kommer upp.) Jag märker samma sak med att vara vegetarian. Det är också provocerande, tydligen. Jag förklarar minst en gång i veckan för folk varför jag inte äter kött, hur jag tänker, etc, etc, etc. En del frågar för att de bara är nyfikna. Andra frågar för att de vill "sätta dit mig". Det är svårt att bara vara feminist (eller vegetarian) och inte skriva det i pannan, för folk skriver dit det i pannan åt en, vare sig man vill eller inte.

Men sedan ingår det ju lite också. I det där med "jag vill ändra på att samhället är ojämställt idag" så vilar det ju någon slags skyldighet ändå. Hur ska man ändra på det om man inte tänker prata/ta diskussionen/skriva det i pannan? Där tycker jag det börjar bli jobbigt. Jag skulle MYCKET hellre bara gå omkring och vara feminist, utan att prata om det, aldrig delta i några diskussioner, aldrig skriva något i pannan, aldrig bidra till någon dålig stämning, för jag HATAR DÅLIG STÄMNING, det är jobbigt och obekvämt och jag gillar't inte. Men... det går ju inte riktigt ihop? Jag landar ofta i att det är själviskt av mig att tänka så, att jag får bita ihop och välja åtminstone NÅGOT område där jag kan tänka mig att kämpa lite mer utåt än bara i det tysta, bekväma hemmalivet. Någon liten fajt jag kan tänka mig ta. Och liksom dra mitt strå?

Men i grund och botten: Så klart måste man få vara feminist på olika sätt, såklart måste man få ha dille på skor, såklart räcker det skitlångt att "bara vara" feminist och fostra sina fyra ungar till feminister. Och det är ju som med allt. Det finns ju inget område i livet där man inte ständigt skulle kunna göra lite mer/lite bättre. Allt handlar ju om att lägga det på en nivå som funkar för en själv, kanske utmana sig själv en liiiiiten smula så man stiger en millimeter utanför sin comfort zone för den goda sakens skull, och sedan klappa sig på axeln och tycka att den nivån duger.

Skitsvårt.

Vad menar vi ens med "riktig feminist"? Vem är det vi tror ska komma och "sätta dit oss för att vi inte duger"? Jag tror vi brottas med samma känsla, och jag tror jättemycket av svaret sitter i våra egna huvuden.

Anonym sa...

Jätteintressant inlägg! Jag är väldigt genusmedveten sedan femton år tillbaka och ändå känner jag mig dum väldigt ofta när jag ser saker som någon annan skrivit eller sagt, just för att jag då tänker: men jösses, att jag aldrig tänkt på det/kan man tänka så också osv. Det är en stor fråga och det finns saker varje dag som man gör som kanske inte ens tänker på som grundar sig på ojämlikheten. Så jag försöker att ha lite mercy med mig själv, och framför allt andra. Man kan inte ändra på allt man säger och gör över en natt, man kan inte se alla strukturer i samhället bara så där. Det är en process liksom.

Min sambo jobbar på en stor teater och där arbetar de mycket med genus. Vi har många gånger diskuterat vår uppdelning av hushållssysslorna hemma, min sambo är så orolig att vi har delat upp det för traditionellt. Jag tänker mer i termer av hur saker man gör värderas istället för vem som gör vad.

Oftast är det så att allting kvinnor gör är mindre viktigt är det män gör. Att män ska titta på sport tex är JÄTTEVIKTIGT, ingen får egentligen ifrågasätta den tiden de sitter där i soffan. Men de flesta program som kvinnor tittar på värderas inte alls lika högt. även om de kanske handlar om böcker och kultur osv. Att män lagar bilar eller skottar snö känns ofta viktigare för folk än att någon hänger tvätt eller diskar. Fast alla saker behövs lika mycket. Så länge min sambo inte förväntar sig att jag ska diska och laga mat, eller tycker att det jag gör är mindre värt än det han gör så spelar själva uppdelningen ingen som helst roll. (Eller att jag själv plötsligt får för mig att det jag gör inte är så mycket värt) Jag hatar att mecka med bilen, då diskar jag hellre.

Just den här värderingen av saker försöker jag komma ihåg, då tycker jag att jag har haft en helt okej dag. :)

Och att jag försöker att aldrig prata illa om andra kvinnor. Det är en sak som många har svårt att ta. Om jag säger att jag faktiskt, FAKTISKT tycker om kvinnor brukar alla utan undantag påstå att jag är lesbisk. Trots att jag är tillsammans med en långskäggig man sedan evigheter. Men kvinnor lärs upp lite att misstro varandra, och det spelet vill jag inte spela med i. Så många fördomar om tex att kvinnor aldrig kan leka tre stycken osv, de är bilder som upprepas gång på gång tills vi tror på den bilden. Kvinnor är si eller kvinnor är så, in i det oändliga. Tänk om det inte är sant, något av det?

Susanna

Emma sa...

Men man blir ju lite arg som feminist. När man väl förstått vad det handlar om är det ju så självklart. Och så kommer nån tjomme och bara "feminister bara hittar på massa problem som inte finns" hallååååååå läs på innan du uttalar dig! Det går ju inte att diskutera med de här puckona eftersom de hade behövt läsa en hyllmeter innan vi var på samma nivå. Men det vet ju inte deUffeese eftersom de inte läst den och de kommer inte göra det för de tycker feminism är ett icke-problem. Moment 22. Jag är arg.