torsdag, januari 31

Bjärbos på bred front

Känner mig aldrig så mycket som en del i en maffia som när sju av mina Bjärbokusiner sammanstrålar på Facebook och börjar jiddra i en spontan gruppchatt. Det är roligt. En gång sammanstrålade vi på en fest hos en av oss också. Tystnaden som uppstod när värden presenterade oss en efter en: "Det här är min kusin. Och det här är en annan kusin. Och kolla! Här kommer en kusin till!" var mycket underhållande. Till slut var det en utomstående som stressat utbrast "MEN HUR MÅNGA KUSINER ÄR NI? NI SKRÄMMER MIG FAKTISKT LITE!"

Vad som också är lite skrämmande är att vi samtliga var inne på Facebook klockan två en vanlig torsdag och tydligen hade tid att gruppchatta i en halv evighet, men nu pratar vi inte mer om det, moving on, inget mer att se här.

Ska fortsätta skriva bok nu, faktiskt.

Tätt följt av de två dygn då jag låg på BB och blickade mina nyfödda barn djupt i ögonen

Om jag nyss, med drömmande blick och nostalgiskt darr på rösten, sa till mina kollegor att "mitt kanske bästa dygn i livet var det dygnet då jag låg i sängen och såg fjorton avsnitt på rad av Lost"?

Ja, det kanske jag gjorde. Frågor på det?

onsdag, januari 30

Kämpa, Lisa!

Och på den tredje dagen såg hon slutligen ljuset. Nu ska jag bara 1. Gå och köpa en ny pärm, 2. Sätta in alla 2012s papper i den pärmen och 3. Leta upp ett försvunnet kvitto som kanske ligger "någonstans hemma" också. Sen är jag tamigtusan redo! (Att lämna över själva bokföringsjobbet till någon annan.)

Kreativt arbete det här, "författare". Nästan varje dag.

tisdag, januari 29

Så går en timme från vårt liv och kommer förhoppningsvis aldrig åter

Ni vet helvetestimmen efter hämtning på förskolan då alla är trötta och hungriga och gnälliga och den vuxna personen som är hemma ska försöka hålla saker och ting i styr samtidigt som hen lagar mat? Idag toppade vi den med att Svante kastade sig ner från en stol med huvudet före i golvet och fick en skitstor bula. Och sen fortsatte vi festen med att Rufus kastade sig ner från sin säng med huvudet före i Dinolandet och fick ett skitstort jack i pannan. Eller ja, det var inte så skitstort i själva verket. Men när han kom gallskrikandes ut från sitt rum med handen över ögat och blodet droppandes därinifrån så var det rätt lätt att få det intrycket.

Ja, du käre värld.

Det var en händelserik tid i livet.

Lustigt nog blev maten jag försökte laga under tiden min godaste på tusen år?!?

Antar att det var universums sätt att försöka väga upp.

Veckans vego: Kikärtsgryta med jordnötssmör och curry

Testade den här grytan för första gången häromdagen, (som jag hittade recept på här!) Tycker den blev god! Och ganska billig. Och lättlagad. Tre bra grejer när det kommer till vardagsmat, faktiskt.

Det här behöver du:
1 gul lök
1 burk konserverade kikärtor
Lite strimlad vitkål (Två nävar? Tre? Inte ett helt vitkålshuvud i alla fall. Snarare en tiondels.)
500 gram krossad tomat
4 matskedar jordnötssmör
1 näve cashewnötter
1 matsked tomatpuré
1-2 dl vatten
Chili (tror det blir godast med färsk hackad, men det hade inte jag hemma, så jag tog chiliflagor. Och jag fegade också, för att barnen inte skulle skrika rakt ut. Men jag tror på chilin! Fega inte.)
1 matsked curry
Salt & peppar

Så här gör du:
1. Hacka löken och fräs den med chili och curry tills den blir mjuk.
2. Strimla vitkål och vänd ner den i löken och fräs lite till.
3. Häll i krossad tomat, tomatpuré, jordnötssmör, vatten, salt och peppar. Låt puttra runt i typ 5 minuter.
4. Skölj kikärtorna, och ös ner dem. Koka i 5 minuter till.
5. Rör i cashewnötterna.
6. Ät upp. Förslagsvis med ris.

måndag, januari 28

Me huvudansvariga, you medhjälpare. På sin höjd då, alltså.

Idag hade jag en sjutusans massa missade samtal från "dolt nummer" på min telefon när jag tog upp den ur väskan efter lämning på förskolan. Det var BVC. När jag slutligen svarade hade de sökt mig i över en timme, utan att ens försöka sig på att ringa barnets far istället. Fast de har hans nummer också. Fast han har varit där fler gånger med barnen än jag. VAD FARAO ÄR DET OM? VA?

Det irriterar mig.

Inte så att jag går omkring och spottar och svär och beter mig, men ändå.

Det irriterar mig.

Den här tiden på året

På mitt skrivbord just nu: Kvitton, fakturor, tågbiljetter och kontoutdrag i fem tusen olika högar utan direkt system. Eller jo, det finns ett liiitet system. I mitt huvud. Men vem vågar lita på mitt huvud? Exakt. Ingen.

Ska bli mig ett sant nöje att skutta iväg med den sorterade bokföringspärmen till redovisningskonsulten i slutet av veckan sen. Bara själva sorteringen räcker liksom gott och väl för att jag ska skriksucka mig igenom den arbetsdag eller två det tar mig att få ordning på skiten.

söndag, januari 27

Dagens lästips

I morse hjulade jag några varv runt vardagsrummet och kastade konfetti över frukostbordet pga BLEV SÅ HIMLA GLAD över en artikel i SvD. Ett sex sidor långt reportage av Elise Karlsson om crossoverlitteratur (undomsromaner som även passar vuxna). Så himla härligt!

Så här står det till exempel:  
Att gränserna mellan vuxen- och ungdomslitteratur håller på att suddas ut är tydligt. Frågan är vad man kommer att låta det få för konsekvenser. Läsningen har förändrats, kvar står litteraturkritiker och pratar om romanens död, medan romanen själv verkar mer levande än någonsin. I alla fall om crossoverlitteraturens (framför allt) kvinnliga lustläsare får bestämma. Hur kan man få manliga läsare – vars brist på läsvana förra årets litteraturutredning larmade om – att också inse det? Kanske kan kritikerna leda vägen?
Det är dags att sluta se crossoverlitteraturen som ett potentiellt problem, och crossoverläsaren som en Madame Bovary bara en relationsroman ifrån att gå ned sig i lyxläsningsfällan. Visst, en del av böckerna är rejäla bladvändare, som ger upphov till en lustdriven läsning. Fast borde vi inte sluta skämmas för att vi ibland läser böcker för vårt eget höga nöjes skull? Böcker som trots allt också höjer vårt intresse för läsandet i sig, ger oss ork och övar upp vår läsförmåga inför det mer träliga vardagsläsandet.
Fler borde öppna ögonen för all den storslagna gestaltning och alla de viktiga berättelser som gömmer sig bakom etiketten ”ungdomsroman”.
Läs hela reportaget här! Det är bra. 

Nappbloggen, dag 7

Han kan det här nu, proffsbarnet. Leva utan nappar, alltså. Han pratar inte ens om napparna längre, och somnar glad. Vet inte riktigt hur han kommer att tackla informationen om att hans lillebror fortfarande har napp i sängen på natten, för det har han inte fattat ännu. Förr eller senare lär han ju se det, menar jag. Kanske blir krisartat. Kanske inte. Vi lär ju märka.

En sak som jag redan har märkt stor skillnad på däremot, är hur länge han är uppe på kvällen. Innan längtade han så in i vassen efter sina nappar att han bad om att få och lägga sig redan när vi kom hem från förskolan vid halv fem. (Det fick han inte. Men halv åtta brukade han oftast vara i säng.) Och när han väl la sig var det som att ögonlocken började klippa så fort han fick napparna i munnen. Nu lockar den där sängen inte alls lika mycket, för det finns inga nappar i den. Och inte börjar några ögonlock klippa heller. I förrgår somnade han halv elva. Igår nio. Idag halv tio.

*vinkar adjö till mina tv-seriekvällstimmar*

I och för sig rätt mysigt att ha ett stort barn vaket i vardagsrummet när vi går omkring och plockar och har oss. Som liksom inte alltid behöver vår fulla uppmärksamhet varje sekund? Han känns så stor, plötsligt. Ikväll åt han och jag en nattmacka ihop långt efter att Svante hade somnat och han berättade fakta om olika hundraser för mig och lajvade scener ur senaste Bulldog. Han var Amy Diamond. Jag vann en dejt med en chihuahua.

All is well.

I en annan söderförort

Hej, vi har varit och kollat på hus idag. Radhus. I Bagarmossen. Vi ska inte köpa det, men jag vill bra gärna. Det hade vita brädgolv! Plus: det var helt sjukt mycket idyll där i området. Vet ej riktigt hur/när det hände att ett radhusområde i Bagarmossen blev "idyll" i mitt lantliga sekelskifteshushuvud, men nu är det så. Tror det var Nackareservatet? Och barnen som var ute och spelade bandy på innergården mellan husen. Och alla gångvägar, och små pulkabackar och 50-talshus. Hade lätt kunnat tänka mig att flytta dit på studs.

Fast alltså.

Vi ska inte flytta. Till exempel för att vi inte har råd att köpa någon himla bostad. Och till exempel för att det verkar asjobbigt att byta hoods igen. (Byta förskola? AMEH JAG VILL INTE!!!) Och till exempel också för att vi trivs rätt så himla bra där vi bor. Vi åkte mest och tittade för att vi behövde en utflykt, och ville gå på sightseeing i Bagarmossen.

Men.

Antecknar ändå på listan över "grejer jag gärna vill göra inom en tvåårsperiod": Köpa ett radhus. (I Bagarmossen.)

Nu vet ni det.

lördag, januari 26

Just nu i min hjärna

Men gud, kan jag verkligen publicera den där bilden från kalaset där det står cupcakes på ett kakfat i tre våningar och ändå leva med mig själv efteråt? Gränsfall. Cupcakes har blivit svåra så. Det tycks mig på något vis så oerhört skrattretande att stå och baka cupcakes i högklackat, fota det, blogga det, låtsas att det inte är nån grej. Så här härlig är jag! Slängde ihop några kakor! Bara sådär! But then again, kakuslingarna gör sig onekligen bra på bild. Och jag gillar ju bilder på goda grejer, det gör jag verkligen.

Det är förresten inte jag som har bakat. Det är Gustav. Trots att han inte har någon blogg (eller några högklackade skor) så är han en jävel på det här med muffins med glasyr nu för tiden. Han brukar ta med sig en låda när han träffar sina polare och spelar strategispel. Brukar = har hänt tre gånger. Han använder Leilas recept från A piece of cake. Det blir gott.

Jag fick baka tårtan.

Jag hade inte högklackat, jag hade pyjamas.

Och jag vet farao inte varför jag skriver det här inlägget ens. För att be om ursäkt för att jag just la upp en (till) skrattretande härlig fikabild? För att be om ursäkt för att jag just bad om ursäkt för att jag la upp en skrattretande härlig fikabild? Ingen vet.

Jag går och lägger mig nu.

Glimtar av en lördag

Innan idag var det barnkalas i vårt vardagsrum. Man kan säga att det var lite som en två timmar lång storm. Med rätt hög ljudnivå. Men ingen dog! Ingen slog sig! Och ingen av gästerna grät ens! Det var bara födelsedagsbarnet själv som bröt ihop några gånger (bland annat för att jag försökte skämta till det och ge honom en blöja på första fiskdammsförsöket istället för en godispåse. Ej så poppis.) men han repade sig ändå relativt snabbt. Får vi bara ta igen oss ett år eller så nu, så kan vi nog tänka oss att testa det här igen. Fyraåringen var hur som helst mycket nöjd när ruset hade lagt sig och han kunde andas normalt igen.

fredag, januari 25

Imorgon smäller det!

4-åringen ska ha sitt livs första barnkalas, och har bjudit hem de sex andra "storbarnen" från dagis.

Ligger på mina bara knän och ber till eventuella högre makter att inget ska sätta käppar i hjulen nu, ehuru peppen han håller på att arbeta upp är ENORM.

Detta ska de göra säger han:

Dansa på golven.
Dansa i soffan.
Dansa i fåtöljerna.
Dansa på soffbordet.

samt

Fiska upp godispåsar ur fiskdamm.

Blir kul det här!

torsdag, januari 24

Förutom brädgolv, alltså

Jag vet inte om det mest är sorgligt eller mest är konstruktivt att jag nyss läste igenom stora delar av mitt bloggarkiv för att se vad jag bloggade om förr i tiden, innan jag började blogga om 1. Barn och 2. Böcker. Inte för att jag har något som helst emot att blogga om 1. Barn eller 2. Böcker, men alltså. Det kan faktiskt bli lite, lite enformigt. För mig också, alltså.

Tyvärr gav det inte så mycket.

Jag har alltid bara bloggat om vardag.

Svårt att komma ifrån både barnen och böckerna där, känner jag.

Men för all del, har ni tips/önskemål/krav på vad jag ska blogga om istället - håll inte inne med dem. Man vet ju aldrig. Plötsligt en dag kanske jag får feeling.

En sak jag tänkt på ganska mycket idag

Kära Gina Tricot-modell!

Vänligen stäng munnen.

Nappbloggen, dag fyra

Antal gånger ungen nämnt sina förlorade nappar idag = 0.

Jag var visserligen fortfarande tvungen att sjunga obskyra sånger för honom tills han somnade, men annars - ingen som helst krishantering nödvändig.

PROFFSBARN!

Mvh
stolt

Svante bara: OH NO! MJÖLKCHOCK! Värsta som finns!

Hört från köksbordet:

- Men Svante, vad i hela friden? Ska du dricka upp min mjölk också?!?
- Öh-öh.
- Menåååå!
- Öh-öh.
- Okej. Men då får du vara beredd på en riktig hock!
*håller upp ett pekfinger i luften och ser fasansfullt slug ut*
- Jag tänker dricka mjölk i smyg sen när du somnat.

onsdag, januari 23

Nappbloggen, dag 3

Alltså, det är ändå anmärkningsvärt hur stor del av mitt liv som vuxen kvinna som just nu kretsar kring nappar. Tänker jag ens på något annat? Tveksamt.

Hur som helst så varade kvällens kris bara i någon liten minut. Sedan lugnade han ner sig och somnade, med ett sorgset "Jag saknar mina nappar, mamma. Du måste sjunga för mig" som ett sista sömnigt konstaterande.

Detta tyckte han att jag skulle sjunga: "Elektricitet" med Vattenmannen & Speed.

Eh?

Nåja.

Jag tycker han är tapper.

(Rufus, alltså. Vattenmannen och/eller Speed har jag ingen direkt uppfattning om.)

Tycker du? Nu förstår jag inte.

"Det verkar vara något med dig och brädgolv, Lisa. Du verkar lite... upphängd på dem?"

Har nyss skrattat lite för gällt och lite för länge åt ovanstående replik som min kontorspolare slängde ur sig vid lunchen. Det tar alltså mindre än ett år för en ny bekantskap att genomskåda mig, fast jag VERKLIGEN FÖRSÖKER lägga band på mig själv och inte längre ens tänka på alla fina brädgolv jag inte har i min lägenhet? Intressant.

(För eventuella nytillkomna läsare: Om man söker i den här bloggen på "brädgolv"? Då hittar man 28 inlägg. Åtminstone ett av dem har rubriken "Saker som får mig att gråta". Jag bara säger.)

tisdag, januari 22

Nappbloggen, dag två

Okej. Oooookej.

Vi behöver kanske aldrig mer prata om den här kvällen?

*lägger mig i fosterställning och gråter för att mitt barn är så ledset*

Det kunde man ju ana, att det inte skulle gå så lätt som det gjorde igår varenda kväll tills han glömt vad nappar var för något. Men herregud ändå vad söndertrasat mitt hjärta blir när han gråter sig till sömns i mitt knä, helt förtvivlad.

Stackars nappungen.

Lisas läsdagbok: Inte vatten värd

Det här har jag läst: Inte vatten värd, av Ulrika Lidbo.

Och det är: En svensk ungdomsroman om Edith, som går omkring med en växande ångest i magen över vad som egentligen har hänt med hennes klasskompis Sigga. De var på skolresa på Gotland, allihop. Och sen blev det bråk, och den utsatta Sigga försvann, och sen dess har ingen sett henne. Var är hon? Är hon död, rent av? Och vems fel är det i så fall? Ediths?

Typiskt citat: "Sådant Lucinda och jag berättade för varandra var heligt, så hade det alltid varit. Det behövdes liksom inte ens sägas. Hon ryckte upp toadörren, men hejdade sig i steget.
Säg att du är rädd att mista mig. Att jag fortfarande är betydelsefull.
Lucina fnös.
- Alltså. Om du försöker säga att det är MITT fel att hon typ gått och hängt sig i skogen eller nåt, så bara lägg ner, Edith. Lägg ner."

Det här gillar jag med boken: Vänskapsskildringarna. Eller "vänskap", förresten, Edith och hennes tjejkompisar förtjänar verkligen inte att kallas vänner, de är vidriga mot varandra. Men det är så vansinnigt pricksäkert beskrivet, hela det där spelet. Hur Edith säger och gör saker, inte för att hon menar dem eller vill, utan för att hon känner att hon måste. För att passa in. För att inte bli utanför. Hur hon själv hackar, för att inte halka ner några steg i statustrappan och själv bli den som blir hackas på. Jag får nästan panik när jag läser, för att det är så trovärdigt skildrat. Och så tycker jag det är rätt uppfriskande att läsa en bok om en tämligen osympatisk huvudperson också. Hon gör ju nästan inget rätt, Edith. (Igen - igenkänningen. Jag är rädd att jag förmodligen själv gjort ungefär samma i hennes sits.) Det är ovanligt.

Det här gillar jag inte med boken: Jag hade velat ha mer, tror jag. Fler trådar, längre bok. Som det är nu handlar den nästan bara om detta enda (förvisso uppslukande) spår - var är Sigga, hur har de betett sig mot henne, vems är skulden, och hur ska man vara som människa för att stå ut med sig själv och överleva högstadiet? Jag hade velat ha mer, annat. Också.

Men förutom den känslan så tycker jag Inte vatten värd är väldigt bra. Det finns scener i den här boken som helt stillsamt är rent ohyggligt starka att läsa. Inte för att det egentligen händer så väldigt mycket hemskt, utan för att de är så verkliga. Sakerna de här tjejerna säger till varandra, de små grejerna de gör? Fy fan.

Det är verkligen ingen picknick i parken att vara femton år.

måndag, januari 21

Nappen - en fyra år lång kärlekshistoria

Den sprickfärdiga stolthet jag känner just nu, för att den nyblivna fyraåringen gett bort alla sina nappar till katterna på Skansen, och sedan somnat napplös utan minsta problem ikväll: ENORM. Enorm, säger jag.

Kort guidetur genom processen:

I fyra år (minus tre dygn i början, då vi inte vågade ge honom napp på BB för att barnmorskorna tittade så strängt på oss) har han älskat dessa nappar. Alltså, älskat. Den där första gången vi gav honom en napp kände vi suget från en halvmeters håll när nappen närmade sig hans lilla bebismun, och sedan dess har han helst haft napp i munnen jämt.

"Jag älskar mina goda nappar, mamma. Jag vill aldrig, aldrig sluta ha dom."

Alltså har vi lirkat och pratat och mutat och testat och gömt och tagit undan och begränsat och fajtats kring dessa nappar rätt länge nu. "För man KAN inte ha nappar hela livet. Tänderna blir faktiskt förstörda till slut." Det har inte gett några vidare resultat, direkt. (Förutom skrik och gråt och bråk.) Speciellt inte sedan han fick en nappälskande lillebror i hasorna.

Förrän nu då, när han plötsligt för någon vecka sedan bestämde sig.

"När jag fyller fyra år ska jag sluta med napp."

Och så bara gör han det?!?

Eller, ja, det är givetvis alldeles för tidigt att ropa hej ännu, det har ju bara gått en enda kväll. Men ändå. Ändå! Han har glatt lämnat ifrån sig alla napparna, glatt gått och lagt sig utan dem, glatt konstaterat att "det känns bra, jag har redan lärt mig", och glatt somnat.

ALLTSÅ!!!

Herregud, vad jag just nu struntar i att han är fyra och säkert borde ha slutat med de där napparna för evigheter sen. Tänker bara vältra mig fram och tillbaka i denna stolthet istället.

Han är så cool, denna unge.

Vi måste sluta ses på det här sättet


Nu är det spikat och klart vad boken som jag och Johanna håller på att skriva ihop ska heta! Nämligen: "Vi måste sluta ses på det här sättet". Och därmed har vi flyttat vår gemensamma blogg (där vi skriver om det gemensamma skrivandet) till en ny adress. Klicka här för att komma dit!

Av alla böcker jag skrivit så är det här den som varit minst ångestfylld att skriva. Det är nästan kul (?!?) hela tiden. Vågar knappt säga det, för vill inte jinxa, men det är sant. Är helt förundrad. Och glad! I mars har vi lovat att lämna (ett första utkast) på hela manuset, och i höst ges boken ut.

Mm... höst. Det blir roligt, det.

#fail

Lämna nappar till dinosaurieungarna på Naturhistoriska, tänkte vi? PÅ EN MÅNDAG NÄR MUSEET ÄR STÄNGT? Säääkert.

Nu är fyraåringen med sin mormor och morfar på Skansen istället. Ska bli MYCKET intressant att se om han kommer hem med eller utan nappar.

UPPDATERING: Napparna är lämnade på Skansen. I repeat: Napparna är lämnade på Skansen. SPÄNNINGEN INFÖR KVÄLLEN JUST NU, VA! Helt olidlig. (För mig. Och den här familjen. Eventuellt inte för er, nej, det är möjligt. Men tyst nu.)

söndag, januari 20

Glimtar av en söndag

Hej! Idag har vi ägnat åt oss det här. (Förutom kalasobjektet i fråga, som tyckte att de vuxna pratade alldeles för mycket. Han satte på sig hörlurar och sket i allt.) Och imorgon fyller den stora avkomman fyra år! Då ska han lämna sina nappar till dinosaurieungarna på Naturhistoriska, säger han. Det kommer att bli en spännande dag. Hej då!

fredag, januari 18

Move that bus!

Okej, så jag lyckades hålla mig tills allt utom tre kuddfodral hade anlänt på posten innan jag piffade soffhörnan på kontoret och skrek MOVE THAT BUS! till kollegorna. Ändå ganska bra tålamod, väl? Tycker jag nog. Och det fick önskad effekt också, kollegorna bara: Ooooo! Aaaaaa! Helt lydigt.

Är nöjd nu.

Tror jag går och sjunger lite karaeoke för att fira.

torsdag, januari 17

This just in

Mitt barn har upptäckt tejpen. (OBS! Ej fin mönstrad tejp. Bara vanlig genomskinlig tråktejp.)

Detta innebär till exempel att jag gick omkring med en lång tejpremsa i håret på stan i några timmar i söndags. Detta innebär också att vi har tejp cirka överallt i hela lägenheten. På kläder. På böcker. På stolar. På maten i kylskåpet. I pannan. På soffan. Över öppningen till vattenkranen. Etc.

Det där med vattenkranen är förresten ett resultat av han också upptäckt "Buskul" på SVTplay, och lajvar detta tämligen mediokra barnprogram dygnet runt. Han är Erik (det ena barnet som testar olika bus i programmet). Jag är Filippa (det andra barnet som testar olika bus i programmet) och gud nåde de i vår närhet som råkar kalla oss för något annat. Idag skrek samtliga i personalstyrkan på förskolan "HEJ FILIPPA!" när jag kom för att hämta barnen.

Januari 2013 kommer gå till historien som månaden då jag gick tejpad genom livet som Filippa.

Inte varje månad som kommer det ändå.

tisdag, januari 15

Skrivkurs i vår

EXTRA! EXTRA! Nu har jag och Johanna Lindbäck spikat nya datum för skrivkurser i vår. Vi slog till på tre olika slags kurser, när vi ändå var igång. Kanske är du sugen på att gå någon av dem?

Här är hela listan:

Nybörjarkurs VUXEN, den 23-24 mars.
Pris: 1800 kr.

Fortsättningskurs VUXEN, den 18-19 maj.
Pris: 1800 kr

Skrivkurs UNGDOM (14-18 år), den 27-28 april.
Pris: 1000 kr.

Här kan du läsa mer om kurserna (info om innehållet på ungdomskursen kommer snart), och om hur du anmäler dig. Gör det, gör det, gör det! Jag svär, det är kul att gå kurs.

måndag, januari 14

Vad jag tänker på när jag tänker på kuddar

Hej, jag sitter hemma och syr kuddfodral (nöjde mig nämligen inte med att köpa halva Etsys bestånd av kuddfodral, måste tydligen också sy några egna) till kontoret och funderar på hur jag ska lägga upp make overn av soffhörnan i lokalen på bästa sätt. Helst vill jag ju liksom smyga dit på natten och pimpa och sedan ställa en stor buss eller så framför. Och när alla kontorskompisarna kommit till lokalen på morgonen så ska jag skrika MOVE THAT BUS!!! och bussen ska köra iväg, och de ska få syn på soffhörnan och falla i trans och skrika Oooooo! Aaaaaaa! Men alltså, det är ju så svårt. Nu har jag ju sytt de här kuddarna, och vill lägga dit dem direkt imorgon, på grund av fruktansvärt otålig. Men resten av kuddfodralen + planschen jag köpt till väggen har ju liksom inte kommit än, WHAT TO DO, WHAT TO DO? Har tänkt på detta nu i flera timmar.

Måste eventuellt söka hjälp.

Det är på riktigt bara några nya kuddfodral det handlar om.

Ordningen återställd

Jag vill härmed meddela omvärlden om att vi varit i en (annan, fungerande) simhall nu. Eller ja, inte nu. Igår. Det var roligt. Alla var glada. När simhallen inte är sönder är simhallen min favoritutflykt. Slut på info.

lördag, januari 12

Menåååå!

Ni vet när man har som enda plan för dagen att "gå till simhallen" och har laddat aslänge och barnen är helt sjukt peppade, och man lägger upp hela dagen efter denna händelse, kollar öppettider på nya simhallen man bestämt sig för att testa, letar upp adressen på kartan, tajmar lunch och sovtider helt perfekt, och letar upp alla badkläder, packar väskan, krigar på barnen alla kläder, tar sig iväg enligt plan, åker dit, glider in i simhallen, fram till disken och bara:

"TYVÄRR, SIMHALLEN ÄR SÖNDER IDAG."

Ni vet, då?

Härlig stämning det blir.

fredag, januari 11

Rapport från soffhörnet

Hej, jag heter Lisa, och jag sitter i Hammarby Sjöstad och är barnvakt.

- Hej, Lisa!

Rätt soft uppdrag, det här. Har hittills 1. Tittat på när barnen åt glass, 2. Tittat på när barnen badat och nu 3. Sitter jag i soffan och lyssnar på hur de småpratar för sig själva inne i våningssängen. Känner jag dessa två barn rätt så tystnar de snart och somnar, och jag kan svepa in mig i filten och bara ägna mig åt att se tiden an tills föräldrarna kommer hem från sin fest. Bästa sortens uppdrag, ehuru MAN KAN INTE ENS VIKA TVÄTT UNDER TIDEN!

Eller ja, kan kanske jag kan, det finns säkert något tvättberg här också om jag letar.

Men det tänker jag naturligtvis inte göra, jag är ju inte dum i huvudet.

Laters!

torsdag, januari 10

Telegram från Örnsberg

Dator trasig STOP Kan ej blogga STOP Förutom från telefonen STOP Och det hatar jag STOP Så att STOP Hörs sen STOP

Åtta kuddfodral senare

Detta att mina kontorspolare utsett mig till Pyntansvarig för den här frilanslokalen? Hehe. Undrar om de riktigt visste vad de gjorde?

*tappar kontrollen*

*köper halva Etsy*

tisdag, januari 8

Extra! Extra! Read all about it!

Igår var jag på dejt med mannen jag lever med. Det var kul. Vi såg på foton och åt friterad lotusrot. (OBS! Ej samtidigt.) Har ni ätit friterad lotusrot någon gång? Ni borde. GOTT SÅ IN I.

Har nu tillbringat morgonen med att googla ovan nämnda rot och fått bekräftat att den verkligen finns på allvar. Kände mig lite osäker nämligen. Man vet aldrig med grejer från naturen, minst hälften av dem känns ju som hittepå.

Men den finns! Lotusroten.

Den är rik på C-vitamin och växer under vatten.

Slut på meddelande.

Plötsligt händer det

- Mamma?
- Mm?
- Har du gjort all den här frukosten till mig helt själv?
*tittar förundrad på samma samma gamla vanliga framdukade frukost*
- Mm.
- Oj, oj, oj. Vad duktig du är.

Och här sitter jag och eftersvettas

Dagens träningspass: Brotta på barn vinterkläder. Köra dubbelvagn i ny blötsnö till förskolan. Kuta till tunnelbanan. Slänga sig ner på golvet i tunnelbanevagnen och stå i plankan hela vägen mellan Axelsberg och Hornstull.

Nä, skoja.

Delvis.

Men borde ha gjort även det sista, för jag var liksom uppvärmd.

Om man säger.

måndag, januari 7

Lisas läsdagbok: Yatzy

Detta har jag läst: Yatzy, av Harald Rosenløw Eeg.

Och det är en: Norsk ungdomsroman om Daggi (Dag Vidar), som väl är typ arton år, och kommer till en ny fosterfamilj i början av boken. Man förstår inte vad det är han har varit med om, förutom att det är något väldigt hemskt. Men man förstår att han har svårt att känna tillit och öppna sig för nya människor. Och så får man följa honom i några månaders tid, i nya klassen, i nya familjen, i nya livet.

Typiskt citat: "Och jag får bara sån lust att hålla om honom. Men börjar du hålla om folk, då har du tamejfan förlorat."

Det här gillar jag med boken: Alltså, å. Å! Jag gillar så himla många saker med den här berättelsen. Den är så väldigt bra. Spännande (för att man hela tiden vill veta vad det är som hänt Daggi, vad det är han varit med om). Oroande (för att man hela tiden sitter på helspänn och väntar på att allt ska gå åt helvete). Rörande. (Man vill ju bara springa in i boken och adoptera folk till höger och vänster och ha dem hemma och krama på dem för att man gillar dem så himla mycket.) Allra, allra mest gillar jag Daggis nya lillebror Gustav. Alltså, denna karaktär! Kommer att tänka på honom för evigt. Kommer över lag att tänka på boken för evigt, känner jag.

Det här gillar jag inte med boken: Skulle väl vara omslaget. Jag har fått tips om den här boken sedan 2005, och aldrig kommit mig för att läsa den för att jag tycker att den är... vet inte. Ful? Har också alltid trott att den handlar om en tjej som kallas Yatzy (och det gör den alltså inte). Skitsaker, ju, och det är också det enda, annars gillar jag den rakt igenom. Den kräver en del jämfört med många andra ungdomsböcker, (alltså förmodligen inget för en ovan tonårsläsare), men förutom den lilla brasklappen: Årets boktips hittills. För vuxna också då, alltså.

Hello vardag, how you doin?

I morse var det någon (har glömt vem) som twittrade så hära:

- Vem är du?
- Jag är måndagden den 7e januari.
- Har du kommit för att hämta mig?
- Jag har redan länge gått vid din sida.

Det tyckte jag var roligt.

Fast min spontana känsla när jag gick från förskolan till kontoret i morse hade ingenting med döden att göra, jag freaking skuttade hit med hoppsasteg. Det kan vara bra att jag tänker på det ibland, tror jag. (Till exempel när jag betalar räkningar eller nervösloggar in på banken och kollar saldot på mitt konto.) Att jag ibland längtar efter att ledigheter ska ta slut så jag kan få gå till kontoret, för att cirka allt jag jobbar med är det roligaste jag vet.

Idag har jag till exempel: Läst två böcker. Skrivit två texter om dem. Klätt om min anslagstavla på kontoret så den blev lite mer orange/rosa. Och nu ska jag skriva hångelscen i nya boken.

*älskar livet*

Ni får väl börja internetmobba mig snart, så vi kan väga upp det här.

Jag kommer ju bli odräglig.

lördag, januari 5

Året som gick

I januari hade vi kalas, för Rufus fyllde tre bast. Vi blev ganska sockerstinna. Och så bestämde jag mig för att prova det här med att bara vara egenföretagare hela året, som test. För att se om det gick. Så jag hyrde ett kontor, andades lite i en papperspåse och slutade kolla efter deltidsjobb.
Fast i februari var jag fortfarande hemma på halvtid med Svante. Han var tjock och härlig och hasade omkring på golvet och gnagde på saker med sina två riskornständer.
Och i mars! Då började jag jobba heltid igen, och släppte en bok. Det var kul.
Sen blev det april. Då firade vi till exempel påsk och drack vin i motljus i torpet. Jag minns det som förtvivlat trevligt, men jag kan ju ha fel.
I maj, aka världens bästa månad, fyllde både Svante och jag år. Båda fick paket! Och naturen var som vanligt apasnygg, och jag jobbade som en liten gnu för att hinna få allt färdigt innan sommaren.
Och i juni! Då var vi i New York. Hela långa månaden! Herre min get vilket genidrag.
Sen blev det juli och vi kom hem, och var lediga en månad till och hängde på landet och med våra mammor och pappor och syskon och syskonbarn och sådär. Kollade på blommor, bakade kakor, pillade oss i naveln, och längtade lite efter vanlig vardag. Såna grejer.

Sen blev det vanlig vardag och augusti! Då flyttade vi hem till Örnsberg igen och jag sprang 7 kilometer av bara farten för första gången i mitt liv. Blev ganska mallig, som ni kanske ser. Och jag kysste nästan golvet i min frilanslokal när jag fick sätta mig där och jobba igen efter sommaren. Mm... jobb. Mm... frilanslokal.
I september en dag lackade Rufus ur för att klockan inte var tre på eftermiddagen som han ville att den skulle vara, och rymde ut i trapphuset. Men det var lugnt, för Svante fixade in honom igen. Och Svante? Han började på förskolan. Det tyckte han var en fest.

I oktober åkte jag till jättemånga ställen och gjorde författarbesök och höll i skrivkurser och sådär. På en del av ställena var det dimmigt. Och varje gång jag kom till ett nytt ställe så blev jag sugen på att bo där och började knarka hemnet, och varje gång jag kom hem igen så kom jag på att jag inte alls ville bo någon annanstans och slutade knarka hemnet. Så kan man också hålla på.
Och i november kom min första bilderbok! Det var festligt. Rufus lärde sig den utantill.
Och sedan blev det december, och det kom snö. Och innan man visste ordet av så var det jul och nyår och TJOFF! så var 2012 slut. Det var ett bra år, tycker jag. Nästan alla andra verkar tycka att 2012 ska gå och dra något gammalt över sig pga SABLA PISSÅR, men det tycker jag är hårt. I mitt lilla hörn har 2012 skött sig ganska bra.

Hör du det, 2013? Du har faktiskt en del att leva upp till.

Har typ aldrig varit nöjdare än vad jag är just nu

Känslan när man har varit hemma själv hela dagen med barnen och på kvällskvisten lyckats få dem att 1. Äta dubbla portioner middag 2. Bada badkar tillsammans utan bråk 3. Schamponera håret 4. Somna sött i sina sängar på rekordtid...

...och dessutom hunnit städa undan i lägenheten och hälla upp ett glas vin och parkera sig i soffan innan klockan hunnit slå åtta: Det går bra nu.

Magmuskler, beware!

Det här tyckte jag faktiskt var en rätt festlig och lagom utmaning att hoppa på. Hur mycket (procentuellt) kan du lyckas förbättra din "stå-i-plankan-tid" under januari? Det är Upp och hoppa som startat utmaningen, och det är egentligen för sent att haka på och vara med i själva tävlingen, men skit i det, tänker jag, jag börjar idag. Och, ja. Med tanke på att min starttid blev 1 minut och 13 sekunder, så kommer ju just den här övningen inte direkt ta så himla mycket av min dag i anspråk, misstänker jag. En dryg minut över? Det har till och med jag.

Ska bli festligt att se hur många procent bättre jag kan bli på en månad.

Och om jag får helt platt mage med rutor på och börjar se ut som Kate i Lost.

Jag gissar: Eventuellt inte.

fredag, januari 4

Lisas läsdagbok: Döden på en blek häst

Detta har jag läst: Döden på en blek häst, av Amanda Hellberg.

Och det är en: Skräckroman, står det på baksidan. Inte speciellt skräckig spökhistoria, tycker jag. Den handlar hur som helst om Maja Grå (20 år typ), som kommer till Oxford för att plugga konst. Men hon åker också till England för att söka efter svaren på vad som egentligen hände med hennes mamma, som nyss blivit brutalt mördad i närheten. Så fort Maja kommer till platsen börjar hon se syner. Vad vill de säga henne? Vad är det egentligen som hänt?

Typiskt citat: "Jag klöser maniskt för att få bort håret från ansiktet. Ändå får jag en vision av en stor gestalt, möjligen täckt av något slags dok eller med långt hängande hår, i utkanten av mitt synfält. En skugga, en intensiv kraft snarare än fast materia, ljudlös och nästan onaturligt stilla. Men när jag snor runt ser jag att det är alldeles tomt bakom mig."

Det här gillar jag med boken: Miljön och KONSTSKOLAN! Å, jag älskar varenda liten del av boken som handlar om Majas tid på konstskolan i Oxford. Hur hon väljer stålpennor och ritpapper, hur hon utvecklas i sin tecknarteknik, hur hon träffar nya vänner och bor på internat. Och så tycker jag det är en bra blandning i boken också. Ungefär lika delar mord/spöken och relationer/konstskola. Det tilltalar mig verkligen att man inte behöver välja, utan får båda. (Även om jag kommer på mig själv med att strunta rätt mycket i mordet/spökena efter ett tag, och vilja läsa mer om relationerna/konstskolan istället.)

Det här gillar jag inte med boken: Upplösningen. Jag tycker den är mer än lovligt krystad, faktiskt. Och jag köper inte heller alls kärlekshistorien som finns med, när blev ens Maja kär i den där Jack? Hux flux satt hon och var helt hjärtekrossad över honom, och jag bara: ??? *fattar inget*.

Men, men. Fastnade i den - det gjorde jag sannerligen. Kunde ta mig tusan inte släppa den. Och det är ändå ett väldigt bra tecken these days.

The perks of being a wallflower

Okej, hörni, nu ska vi prata lite om "The perks of being a wallflower". Fram tills för ungefär en vecka sedan visste jag inte alls vad detta var, viket eventuellt är en ganska pinsam sak att säga eftersom jag nyss googlade mig till att det är en bok, och att det är "en modern klassiker" som jämförts med "Räddaren i nöden" och sådär. Men, men. Nu skiter vi i det. Moving on. Jag ska läsa den nu. Eller nej, jag ska läsa den i februari när den kommer på svenska.

(YEJ FÖR ATT DEN KOMMER PÅ SVENSKA!)

*känner enorm läspepp*

HUR SOM HELST.

Det är också en film! Som jag nyss såg. Och den var då det raraste lilla stycke film jag sett på... ett tag. (Alltså om ni gillar typ Garden state? Juno? Away we go? Såna. Då ska ni se.)

Här kan ni kolla trailern!

Varsågoda för filmtips.

torsdag, januari 3

Dagens länktips

Alla måste läsa Nanna Johansson! Ni vet det, va? Hon bloggar här och är så jefla rolig och bra och smart så jag snart dör. Har inte läst hennes böcker ännu, men klickar hem dem NU! pga älskar kvinnan.

Om nåRa daaaa elle så

När jag var en liten knodd (det vill säga cirka sju år) så lånade mina föräldrar hem en videokamera och filmade mig och mina syskon i några dagar. Sedan klipptes filmsnuttarna ihop till en film, som är en dryg timme lång. Om den filmen kan man säga mycket. Till exempel kan man säga att småländskan verkligen frodas i den. Alltså, ver-kli-gen. Jag kan väl aldrig varken förr eller senare ha pratat så där utpräglat dialektalt, hoppas jag? Inte för att jag har något emot småländska, för det har jag inte. Men ärligt? Det låter ju för farao groteskt varje gång jag öppnar munnen i den där sabla filmen.

I en oförglömlig scen är vi till exempel nere vid stranden, och jag står och spexar på bryggan. Helt vanligt. Plötsligt luftsparkar jag ut mot vattnet med mina chockrosa träskor så att en av dojjorna flyger i en vid båge och landar med ett plums tre meter ut från bryggan. VE OCH FASA!!! Naturligtvis drabbas jag av panik. Naturligtvis måste pappa träda in och styra upp. Och det är nu - efter att pappa i en lång och mödosam process räddat min arma träsko från att dö drunkningsdöden genom att fiska upp den med hjälp av ett mindre träd som han helt sonika skaffat sig i buskagen - som jag yttrar en av filmens mest minnesvärda kommentarer. Med darrande stämma häver jag ur mig följande sorgsna konstaterande:

"Dennn dääää kåmme änte tåååååka på nåRa daaaa."

Ni kanske undrar hur jag kan komma ihåg att det var exakt så jag sa, trots att jag inte sett filmen på flera år?

Well.

Det kan vi tacka min äldsta son för.

Vid en ålder av knappa fyra år tycker Rufus nämligen att den där filmen, den där scenen, och den där repliken är det roligaste han någonsin upplevt i sitt jordeliv. Alltså, på riktigt. Det finns ingen gräns för hur hilarious den tydligen är. Vid upprepade tillfällen då han spillt något på sig på sistone har han tittat bekymrat på fläcken av mjölk på byxorna och sedan sagt med darrande stämma: "Dennn dääää kåmme änte tåååååka på nåRa daaaa." Sedan har han brutit ihop av skratt och upprepat kommentaren några gånger till. "Kåmme (HAHAHA!) änte (HOHOHO!) tåååååka (HIHIHI!) på nåRA daaaaa (MOAHAHAHAAAAA!!!)"

Spontan känsla inför det här: URSÄKTA MIG? Du är KNAPPT FYRA år, unge man! Du är FÖR LITEN för att håna din mor med denna precision!

(Plus också: Du kan förresten inte säga sch-ljud. Alls. Du säger "härna" åt "stjärna" och "hämta" åt "skämta". Jag har in i det längsta låtit bli att påpeka det för dig, för jag är snäll och så, men alltså, jag vet inte, DET KANSKE KAN BLI ÄNDRING PÅ DET SNART?)

onsdag, januari 2

Statusuppdatering, uppföljaren

Förresten var nyårsafton bra och rolig och våra bästisar var här och vi lagade god mat och skålade i bubbel och såg på raketer från balkongen och yada, yada, yada, det var inte det minsta unikt, men det var fint.

Jag hann inte måla naglarna.

Tydligen gick det bra ändå.

Nytt år, nya friska tag, untz, untz, untz!

Förra året lovade jag mig själv att 2012 skulle bli året då jag började läsa böcker för eget nöjes skull igen "om det så skulle bli det sista jag gjorde". Jag skulle läsa bok MINST en kvart varje dag, sa jag. Det har jag naturligtvis inte gjort. Inte alla dagar.

Men ändå: Jag har läst. Det har jag faktiskt. 30 böcker (utöver jobbläsning) om man ska vara exakt, har jag läst. Och ja, det är en ynklig liten stackars siffra om man jämför med väldigt många andra, men nu är det som det är med den saken. Jag är nöjd.

2013 tänker jag... 52 böcker? En i veckan? Låter inte det rätt rimligt, ändå? I CAN DO IT, yes I can, etc.

PS Har varit superflitig hittills. Är snart uppe i två avslutade böcker.

PS igen! Har också varit på gymmet.

PS en gång till. Är en vandrande klyscha. Gillart.

Lisas läsdagbok: Wrestlarna

Detta har jag läst: Wrestlarna, av Viktor Johansson.

Och det är en: Roman med fyra berättarperspektiv om olika ungdomar på gränsen till en vuxenvärld som de inte riktigt vill tillhöra. Det är Cineasterna, Skejtarna, Videobloggaren och Webcamflickorna. De har av olika anledningar hoppat av skolan och försöker nu hitta en plats/roll i samhället. Det går sådär.

Typiskt citat: "Två sjuttonåriga skejtpojkar i stark sol. Deras luggar liknar hästars luggar och bär samma funktion, viftar bort flugor och knott. Flugorna vill åt deras ögon, vill äta vid deras ögon, det finns någon näring där. Det sitter något värdefullt i deras ögon redan nu."

Det här gillade jag med boken: Framförallt kanske att Viktor Johansson (som för övrigt har skrivit lyrik innan) verkar gilla ungdomarna han skriver om så väldigt mycket. Han tar dem på så stort allvar. Det är fint. I övrigt får jag ångest av boken, och det tror jag också eventuellt att jag gillar. (Man gillar ju böcker som får en att känna grejer, right?)

Det här gillade jag inte med boken: Alltså, hela tiden när jag läste den här boken så tänkte jag att "det här är en bra bok". "Viktig" också. Och "stark"! Ändå fick jag kämpa som ett djur för att ta mig igenom den. Den passar verkligen inte att läsas så som jag läste den - några sidor en dag, några sidor fem dagar senare, några sidor två veckor därefter. För mig flöt allt bara ihop. Läste jag inte den här sidan nyss? Eller? Det kanske jag inte gjorde. Eller? Bäst jag läser om. Eller? Det tog en evighet för mig att läsa ut den, och jag fastnade aldrig i den (förrän jag läste de sista 50 sidorna i ett svep) (det var då jag fick den där ångesten). Ändå är jag fortfarande övertygad om att den egentligen är allt det där ovan. "Bra", "viktig" och "stark", menar jag. Det är högst troligt mig det är fel på, bara. Eller mina läsvanor.