söndag, december 15

Fnys du, så skrattar jag.

Kort meddelande från ett pendeltåg: Avsnittet där Caitlin Moran beskriver sina bröst i "Konsten att vara kvinna" fick mig nyss att skratta så mycket i min ensamhet på tågsätet att en äldre kvinna längre bort började fnysa åt mig. Alltså, inte bara glo som om jag var galen (det gjorde hon först) utan alltså även fnysa. Rimligt!

Så här skriver Moran, bland annat:
"Vid 35 har jag fortfarande bröst som persikor. Alltså såna persikor som hamnat i botten av handväskan eftersom man glömt att man tagit med dem att ha som mellanmål. Såna som har avtryck efter nycklarna på ena sidan och en bussbiljett fastklibbad på det mosiga stället. Såna som man klämmer lite halvhjärtat på när de reas ut på stormarknaden och tänker att man kanske skulle kunna mixa en smoothie av.

Persikobrösten beror på amningen, kan jag ju säga. Jag har ammat två extrema kolikbarn. Sen den gången när tvåan fick ett skrikanfall mitt ute på motorvägen och jag försökte lugna henne genom att kravla mig över till baksätet och sitta bredvid henne med säkerhetsbältet på och liksom böja tutten runt kanten på barnstolen och in i hennes mun som en sorts mjölkdrypande banan har mina bröst inte varit sig lika. Och de vet de om, de tappra typerna. Om de hade spelat med i en film skulle de ha varit hon som snubblar när alla blir jagade av nazisterna och ropar: "Vänta inte på mig! Jag har haft ett lyckligt liv!" Brösten önskar resten av kroppen det bästa, men själva kommer de tyvärr inte att klara sig."
Hehe. Hehehehe!

Det är mycket underhållande att läsa denna bok, vill jag lova. Jag håller inte med om allt som står i den, och jag skulle inte tokhylla den förbehållslöst, men rolig är hon, kvinnan. Det kan man verkligen inte ta ifrån henne.

4 kommentarer:

S sa...

Och nu fick du mig att skratta på tunnelbanehållplatsen. Så att en förbipasserande vakt tittade misstänksamt på mig. En skrattrevolt rullar in över kollektivtrafikens hyschdiktatur.

sprakkarringen sa...

Jag har också läst den, och älskade i stort sett allt med den. Först tänkte jag att jag skulle ge den till mina döttrar när de blev tillräckligt gamla, men sen insåg jag att det nog är väldigt mycket av en generationsbok, och att man nog måste vara född ungefär samtidigt som Moran själv för att få ut max av.

S. sa...

Håller med om att hon är kul men att jag inte håller med om allt. Den är ju skriven för kvinnor som inte allt tagit till sig det här med feminism, och för en brittisk kontext. Ibland tycker jag hon säger emot sig själv lite, eller gnäller på feminister för att de inte tar upp vissa frågor när det är frågor som visst tagits upp av feminister (i alla fall i Sverige).

Fissfass sa...

Hahaha! Tackar för ett snor-frust här i soffan. Nu får jag tvätta min tröja. Det var det värt.