onsdag, oktober 30

Föräldrar och telefoner, uppföljningen

Jag blev uppringd av SvD häromdagen, reportern hade googlat sig fram till ett blogginlägg som jag skrev för ett tag sedan om föräldrar och deras smartphones. Här kan man hitta det. Det har kommit någon ny undersökning som visar att var femte barn någon gång har klagat på att deras föräldrar använder sina telefoner för mycket, nämligen. Så jag svarade på några frågor om vad jag tyckte om saken, (vilket är typ: Nej, föräldrar borde så klart inte bara glo på sina telefoner hela tiden. Men det är inte heller rimligt att föräldrar bara ska glo på sina barn hela tiden. Lite av båda verkar bäst.) Här kan ni läsa artikeln!

Intressant fråga, så klart.

Den gäller ju inte bara föräldrar. Tycker i allmänhet att nej, givetvis borde folk inte bara glo på sina telefoner hela tiden. Men också, tagga ner med moralpaniken, världen. Det är så här nu. Det finns smarta mobiler. De är väldigt bra till väldigt mycket. Och snart kommer vi förhoppningsvis att ha hittat en balans där vi klarar av att använda telefonerna rimligt mycket, och noja över något annat nytt påfund istället, så kan vi inte bara... slappna av lite kring det här med telefonerna nu? Eller, om det får oss att må bättre, sätta upp en tumregel för oss själva i stil med "jag ska inte kolla på mobilen vid köksbordet" eller "jag håller inte på med telefonen från det att jag hämtat barnen tills de somnat på kvällen", hålla oss till den, och gå vidare sen?

Folk försöker ju, faktiskt.

Jag känner inte en enda förälder som inte försöker vara en så bra mamma eller pappa de bara kan för sina barn, som slår knut på sig själva för att räcka till och hinna med och vara där och göra rätt. Det vore fint om vi slutade skuldbelägga hela himla tiden, tycker jag.

Och så vore det intressant med en undersökning som ställde samma fråga kring andra vuxenuppmärksamhetskrävande sysselsättningar.

"Har dina barn någon gång klagat på att du läser tidningen?"
"Har ditt barn någon gång klagat på att du pratar med någon annan vuxen?"
"Har ditt barn någon gång klagat på att du ser på TV?"

Och så vidare.

Barn är ena uppmärksamhetskrävande little suckers, skulle jag säga. Och jag tycker de ska få uppmärksamhet, massor av den, till och med. Men hela tiden? Alltid?

Inte rimligt.

24 kommentarer:

JoHo sa...

PRECIS så!

Anonym sa...

Hej Lisa!

Jag är en läsår- och skrivarglad unge som tycker om att läsa din blogg, och har ett intresse för att läsa lite fler bloggar som har just vårt gemensamma intresse - författandet. Så jag undrar om du kunde skriva ett inlägg med tips på skrivarbloggar?

Det skulle även vara roligt om du ville delge några tips på böcker som kan utveckla ens skrivande, eller tävlingar man kan vara med i.

Tack!

Annika Estassy Lovén sa...

Precis samma tanke som jag hade. Mina barn tyckte att jag läste alldeles för mycket ...

Johanna sa...

Jamen precis exakt. Jag stickar rätt mycket, antar att jag borde sluta med det också för att barnen inte ska känna sig bortglömda.

Pernilla sa...

skulle de fråga min dotter, och om hon hade kunnat prata, så skulle hon nog tycka att jag står vid spisen och bakar och lagar mat alldeles för ofta... det hade kunnat bli en intressant tidningsartikel. "föräldrar gör alldeles för mycket hemlagad mat! borde sitta precis bredvid sina barn konstant istället!" alltid gör man något fel...

hedgehog-sara sa...

Alltså - LYLLOS föräldrar med små barn idag som ändå kan kolla fb och insta någon gång ibland när barnen är inne på femte akten i den hemgjorda pjäsen.

När mina barn var små fanns ju inga mobiler - då var räddningen att leka sjuk bäbis. Jag var bäbisen alltså, som låg i sängen och var jättesjuk.

Anonym sa...

Ja, men jag har typ dåligt samvete för alla de där andra grejerna också. Hur mycket får man läsa tidningen? När får jag lov att lägga mig på sofflocket och läsa bok. Är det när barnet är så stort att hen är hemma hos kompisar och leker? Jag tycker att det är skitsvårt att hitta den där balansen med en himla massa saker.


R

Anonym sa...

Hej igen.


Jo, men kan vi ändå inte enas om att telefonen är mycket mer exkluderande än andra slags verklighetsflyende aktiviteter? Att påta i trädgården är kanske inte vart barns dröm men det går att delta. Att baka en kaka är inkluderande. Att sitta vid ett köksbord och prata med vuxna kan också vara inkluderande. Jag tror att jag själv hade varit oerhört mer produktiv om jag inte hade min tråk-dödare så himla lättillgänglig.

But hey, thats just me. kanske.


R

Johanna sa...

Du är klok!

Bra att tänka över sina vanor lite (inte bara gentemot barnen såklart, gentemot alla. jag skällde tex på min kompis häromdagen när hon kollade facebook hela tiden då vi såg på film. kände mig exkluderad. Hon lyssnade och lade bort den och tackade för att jag sa till!).

Men bra också att inte skuldbelägga, som du skriver. Nu är jag inte förälder än men det känns som att lite för stor del av föräldraskapet handlar om att känna sig dålig över att man inte agerar helt perfekt exakt hela tiden. Det låter ju inte så konstruktivt.

Lisa sa...

Jo, R, jag tycker också det är svårt att hitta den där balansen! När det gäller allt (läs tidning, läsa bok, kolla mobilen, allt i hela livet, etc), precis som du säger. Och du har ju rätt i att "baka kaka" är mycket mer inkluderande än "kolla mobilen". (Men "läsa bok/tidning" då? Det är väl ändå likvärdigt?)

Och jag tror också att jag varit mer produktiv om jag inte haft en telefon att slösurfa bort en massa tid på. Men vill jag det? Bli mer produktiv? Kan man inte bara ge sig själv en klapp på kinden och låta sig själv slösurfa bort en timme här och där utan att det behöver vara ett problem?

Det är ju helt sjukt hur mycket man ändå hinner med att rodda varenda dag, sig själv, sina barn, sitt hem, sin mat, sitt jobb, etc, etc, etc, herregud, det är KLART att man inte ska behöva ha dåligt samvete för att man läser tidningen på soffan? Eller för att man kollar Instagram en hel halvtimme när man skulle ha kunnat tömma diskmaskinen?

Man borde få applåder för allt man ändå gör! Inte dåligt samvete för att man slösurfar lite däremellan.

Tycker jag då.

Anonym sa...

WORD!

Du är klok som en bok/tidning.


R

Carin, mamma till 3 sa...

Det är svårt att tycka något i denna fråga utan att någon känner sig "skuldbelagd". ;) Men eftersom jag är så gammal att jag törs säga lite vad som helst, så måste jag ändå påpeka att forskare påvisat hur den viktiga interaktionen mellan förälder och barn störs om föräldern tittar på sin mobil istället för att titta barnet i ögonen! Hur ofta har jag inte sett hur man promenerar med sin vagn, men istället för att prata med barnet så pratar man i sin mobil, eller klickar frenetiskt på den. Hallå, ni unga föräldrar, barnen är bara små en kort tid och sedan kan ni sitta ensamma med era mobiler och datorer resten av livet!!! Läs boken "Alltid nåbar aldrig ifred" av Nisse Simonson så kanske han kan förklara detta på ett bättre sätt!

Maja Gräddnos sa...

Åh! Jag är lite kär i dig nu!

Ämnet kändes bekant, jag bloggade om det för några veckor sedan (och hade redan glömt bort det, ack denna mammahjärna). Finns här om någon vill läsa:
http://majagraddnos.wordpress.com/2013/10/07/mig-lurar-ni-inte/

yllet sa...

alltid när den där debatten dyker upp så tänker jag på alfons pappa, som sitter och röker pipa (!!!) och läser tidningen och då och då mumlar "du rör väl inte sågen, Alfons?". Så hade vi det. Det har väl alltid funnis nåt som gör att barn inte har föräldrarnas 100%-iga uppmärksamhet twentyfourseven?

Åse sa...

Just förstört en natts sömn med din senaste bok. Tips till alla: börja inte läsa den kl 11 på kvällen, eftersom den inte går att lägga bort förrän den är slut. Tur att jag läser snabbt, så klockan inte blev så mycket över 02... Det blev häftiga minnen från tonåren!

Lisa sa...

Jo, men Carin, ingen här (åtminstone inte jag) tror ju heller något annat än det du säger (att barnet far illa om det går miste om all interaktion med sina föräldrar för att föräldrarna bara glor på något annat, tex en telefon, och aldrig tittar sitt barn i ögonen). Men nu handlar det ju väldigt sällan om "alltid" och "aldrig" i verkliga livet.

Tror du att föräldrar var mer närvarande/tittade på sina barn mer innan de smarta telefonerna fanns, menar du? Jag är inte så jättesäker på det. Dels för att jag tror att vuxna förströdde sig på andra sätt innan (läste tidning och rökte pipa, på Alfonspappavis t ex). Men kanske också att en hel del tvingades vara kvar längre på jobbet innan de smarta telefonerna dök upp? Att man är ständigt uppkopplad idag har ju fördelar också, menar jag. Om ens jobb är av den karaktären att det funkar så kanske man kan svara på ett jobbmejl eller så via telefonen, och "halvjobba" hemifrån under eftermiddagen, och samtidigt vara åtminstone mer närvarande för barnen än vad man varit om man suttit kvar på jobbet. Huruvida det är bra eller dåligt vet i tusan. Men för mig har det i alla fall blivit enklare att hämta tidigt på förskolan med vetskapen om att jag är nåbar.

Men jag vet inte.

Jag blir i alla fall provocerad av det där "barnen är små bara en kort tid, ni kan sitta vid datorn sen", för 1. Jag tycker inte 4-5 år är en speciellt kort tid, och 2. Ingen har väl sagt att det måste vara antingen/eller? Eller menar du det? Att alla föräldrar borde lägga undan sina telefoner/datorer tills barnen växt upp? Det menar du väl inte?

Det enda jag sagt är att man måste hitta en balans, och hitta en rimlig nivå på mobilanvändandet, som funkar både för barnen och för en själv. Givetvis behöver ett barn interaktion och ögonkontakt med sina föräldrar. Men givetvis behöver föräldrarna också kunna slita blicken från sina barn och göra något annat ibland utan att få onda ögat.

mor Lena sa...

Borde inte debatten handla om hur många minuter vi pratar med våra barn istället. Det lär vara i snitt 22 minuter per dag(eller kanske det var ännu mindre). Och det kan tyckas lite om man jämför med tiden vi lägger på att sticka, läsa tidningen, kolla mobilen osv. En balans där barnen får PRATA eller vara med vuxna lite mer kan jag tycka vore bra.

Lisa sa...

Är det sant, mamma? 22 minuter? DET är ju i så fall sorgligt på riktigt.

Anna sa...

Hej Lisa!
Jag gillar din blogg och fler i Malmö gillar det du skapar och skriver. Från stadsbiblioteket i Malmö, bibliotekariernas bästa crossover http://www.malmo.se/Medborgare/Biblioteken/Tips-och-teman/Bibliotekariernas-basta/Bibliotekariernas-basta-2013/Christina-moller.html
Vänligen Anna

ulrika sa...

Ha ha, den var bra!

Carin mamma till 3 sa...

Nej, man ska inte stirra på sina barn under dygnets alla timmar! Men jag tror det handlar om att telefonerna och den sociala uppgiften de har idag, tar mycket mer tid än annat. En del "måste" kolla facebook flera gånger i timmen, twittra om varje kopp kaffe de dricker, lägga upp en bild på sin middag innan de äter den...Om man läser boken jag tipsade om, kan man på ett mycket bättre sätt förstå det jag försöker säga. ( Sen är barnen små en väldigt kort tid... nu när mina barn har kommit upp över 20-års-strecket kan jag ibland inte fatta var tiden tog vägen! Ibland längtar jag tillbaka till den tiden då de var små! Ni som har små barn, njuuuuuut, för plötsligt så flyttar de hemifrån... och det går FORT! :)
Och jag gillar dig Lisa, så jag tror du fixar det där med balansen!!

Anonym sa...

Men exakt! Om barnen vet 100% att de får odelad uppmärksamhet 15 minuter per kväll, tex sitta bredvid badkarskanten och att verkligen sitta där på en skön stol / pall / och varva ner UTAN MOBILEN så tror jag det är värt mkt. Att alla parter vet, och ett barn i taget. Att se till att man umgås ensam med ett barn i taget är något som mina barn alltid reagerar på. "-Vad skönt att det är bara du och jag som fikar mamma..är mkt lugnare då.." kommer som brev på posten varje gång.
20 min odelad uppmärksamhet är det värt.

För ärligt talat är inte allt i mobilen prio. Lika lite som man hinner titta sitt barn konstant i ögonen tills de somnat, lika lite av relevans står på Aftonbladet o FB.

Anonym sa...

Carin skriver " Hur ofta har jag inte sett hur man promenerar med sin vagn, men istället för att prata med barnet så pratar man i sin mobil, eller klickar frenetiskt på den."

Det var det en föreläsare på min BVC pratade om. "Ojojoj vad hemskt".
Men...Har ni verkligen gått med mig eller med andra mammor under barnvagnspromenaden? Herregud, dessa långa flera timmarspromenader som man tvingade sig på (för att det ska vara bra för barnet). Om jag väljer att uppdattera status på FB och kolla mejl när jag puttar vagnen 10 minuter av 120? Är det dåligt?

Sedan är det så att många av oss känner sig lite isolerade under föräldraledigheten. Inte alla har massa bekanta som man träffar varje dag. Är det så orimligt att en vuxen person som är hemma med sitt barn 24 timmar i ,låt oss säga, 8 månader känner behovet av att kommunicera med andra, prata i telefon eller läsa lite på Twitter?

I avhandling "I sällskap med skulden" så pratar Y.Elvin-Nowak att synsättet på barn har varierat och att man såg på barn på helt olika sätt under olika tider. När min farmor fick sina barn så visste hon nog inte ens vad det betyder att vara "mentalt närvarande". Vi har uppfattning nu att barnen måste stimuleras, att vi måste hela tiden engagera dem. Och vi gör det faktiskt. Är man en normal förälder så försäker man göra sitt bästa. Vi får dåligt samvete om barnen är på dagis många timmar, vi får dåligt samvete om man inte riktigt orkar göra vulkanexperiment med ättika och bakpulver efter arbetsdagen.
Man kan ju säga att jag inte borde hänga så mycket på Pinterest men skulle man titta ordentligt så bland alla andra kataloger där så har jag några om "Familjemat", "Ideer till barns kalas" och "Science experiments for kids"...
Man skulle kunna säga att jag borde läsa färre bloggar men just genom onekligen hittade jag hennes böcker om Eddie som mina barn fullkomligt älskar. Vi läser dessa böcker nästan varje kväll 

G.

Ulrika sa...

Väldigt kloka är ni allihopa. Det var ett bra inslag på Lilla Aktuellt för ett tag sedan, det handlade om skärmtid och begränsningar av barnens skärmtid. Då frågade reportern barnen om deras förälder hade någon begränsning i sin skärmtid. Såklart inte. Vi har en sexåring (och två mindre barn) som gärna vill sitta framför datorn länge, och då har vi bestämt regler kring det. I gengäld har han infört totalt skärmförbud för alla i familjen vid gemensamma aktiviteter, fredagsmys etc. Kanske låter onödigt, fast det är faktiskt skönt att lägga undan alla telefoner gemensamt för en kväll då och då. Inte "bara kolla jobbmailen" om Drömmarnas trädgård aldrig tar slut. Och gud vad mycket roligare det är att hänga med till simskolan och faktiskt TITTA på barnet hela tiden.

Förresten har jag tänkt på en annan sak. Jag jobbar också med böcker, och det har slagit mig att mina barn nog aldrig har sett mig sitta och läsa en bok. För det gör jag alltid när de somnat. Hur ska jag då lära dem att läsa böcker om jag inte har varit en bra förebild?

"Läsa bok" kan för övrigt bytas ut mot "sticka", "snickra" eller så, det måste väl vara bra att visa barn att de vuxna inte bara finns till för barnen utan gör andra (mer eller mindre inkluderande) saker också?