måndag, september 30

Jag ser ljuset! Jonathan! Jag ser ljuset!

Ni vet när det superkänsliga barnet som inte tål ett enda uns sorgligheter eller otäckheter på film kommer hem och talar om att han "verkligen, verkligen" vill försöka se en stund på Bröderna Lejonhjärta, och man sätter sig bredvid honom framför filmen och håller honom i handen och försöker verka tuff och oberörd och inte alls börja lipa en endaste gång så att han ser, ni vet då?

Alltså, det kan ju hända att man är rätt värdelös som stöd i det läget.

Och knappt klarar sig igenom signaturmelodin innan klumpen i halsen gör sig påmind.

kan det bli.

Rent hypotetiskt, alltså.

5 kommentarer:

FransyskanH sa...

âh. Förstâr precis.

Malin sa...

Jag vet vad du menar. Jag försökte läsa Bröderna Lejonhjärta för mina barn när de var 5 och 6 år gamla. Jag började storgråta redan i första kapitlet.

Tre gånger.

Ulrika sa...

Och jag toklipade när jag skulle läsa "-Kan du vissla Johanna?" för min 4-åring.
Hon gick och hämtade en handduk (av storlek typ badlakan) som jag kunde torka tårarna på...

Viveca sa...

Eller Mio min Mio!

Lisa sa...

Gud ja, listan kan ju göras extremlång, speciellt för en bölgris som jag. Kan ju inte ens läsa tidningen på morgonen utan att lipa. Blir tufft, detta!