torsdag, september 19

Borde jag känna mig sentimental?

Jaha, så idag ska jag visa vår hyresrätt för en hel bunt människor som står i kö för ett kontrakt, och imorgon ska vi till banken och styra upp alla lån och grejer, och det står tomma flyttkartonger i hallen och väntar på att bli packade, och jag har checkat av min första punkt på den evighetslånga Att Göra-listan på kylskåpet.

Det verkar ta mig tusan som om vi faktiskt snart ska flytta.

Borde jag känna mig sentimental?

Detta är på förhand det jag tror att jag kommer att sakna mest med att inte längre bo i Stockholm: Att  komma på "äh, jag skickar iväg ett sms till XX och frågar om hen vill komma och hänga i vår soffa och dricka kaffe eller så" och att sen, en timme senare, se hur XX släntrar in genom dörren.

Resten: själva staden, alla grejer man kan göra här, de sedan länge planerade träffarna med folk vi känner här - det tror jag inte att jag kommer sakna alls, för det kommer jag att ha kvar. Vi flyttar ju bara en pendeltågsresa bort, herregud. Jag kommer ju springa här varenda vecka ungefär som vanligt ändå.

Och ärligt - hur ofta kan XX komma på besök helt spontant bara för att jag råkar ha gjort kaffe? Hur ofta skickar jag ens iväg det där sms:et?

Det är ju inte tusen gånger om året vi pratar om direkt.

Kanske snarare två.

Så... nä. Inte så sentimental.

Ännu i alla fall.

Men det kanske kommer som en smäll på käften när jag välfriserad sitter där i min finstickade vintertröja framför kakelugnen och sippar på min glögg i december (precis som alla som bor i hus på en liten mindre ort ju gör), medan ni flåsande springer omkring med slaskiga skor och trängs i julhandeln på Drottninggatan?

Vi får se.

2 kommentarer:

Johanna i Berlin sa...

Åh, jag har tänkt sådär så himla många gånger - fast då har det handlat om huruvida vi ska vara kvar i Berlin eller ej. Jag tänker att vi skulle träffa våra vänner så himla mycket oftare om vi bodde i Stockholm. Men sedan kommer vi hem och inser att kompisarna vi tror hänger med varandra hela tiden knappt har sett sedan vi var hemma sist. Så det där spontanhänget jag drömmer om verkar vara ganska så obefintligt.
Förresten. Jag har hängt mycket i dina nya trakter och VET att det finns en hel drös med fina människor där. När det är rätt så känns det rätt! Så enkelt är det.

EN MÖLNBOBOS LIV - MAMMA TILL MELVIN OCH FELIX sa...

Läste senaste Mama och såg att det stod om dig. Då insåg jag att herregud, din blogg är en blogg jag tappat bort. Och nu blir vi nästan grannar också. Välkommen ut på landet. Ja, jag bor ännu mer på landet än vad du kommer göra trots att jag bor en tågstatione närmare Stockholm :-)