onsdag, maj 08, 2013

Och här sitter jag och lipar på ett tåg och kan inte sluta

Barn som far illa. Jag vet att de finns överallt, och att det händer fruktansvärda saker varje dag, jag vet det. Men. Den här nyheten med pappan som glömde sin tvååring i bilen hela dagen, så att barnet dog i hettan? Jag kan inte kan inte kan inte släppa det.

Det är så vedervärdigt hemskt. På ett så klisternära vis.

Tanken på barnet som satt där. På pappan när han upptäckte. På hur det ska bli nu, för honom.

FY FAN.

Vad det är synd om honom. Om alla inblandade.

Och vad jag längtar efter mina barn.

12 kommentarer:

Susanne sa...

Men eller hur! Såg ett program, Oprah tror jag, för säkert 5 år sen där en mamma berättade om hur det gått till när hon glömde sin tvååring i bilen. Jag ryser fortfarande när jag tänker på det. Mår fysiskt illa. Lider med alla i den här familjen. Fy fy fy.

AnJa sa...

Jag satt just och berättade för Gubben min om det hemska och hur illa jag mår och inte kan släppa tanken. Det är verkligen så mardrömsaktigt att man inte kan förlika sig med att det har hänt!

Colombialiv sa...

Ja, vad gick igenom hans huvud när han insåg att han glömt lämna på förskolan? När han kom fram till bilen och hittade sin son?

Så fruktansvärt, fruktansvärt hemskt.

Anonym sa...

http://mymlanthereal.wordpress.com/2013/05/08/det-kan-handa-vem-som-helst/

Fråga Ugglan | Klok som en coffeetablebok sa...

Ja usch, jag kan inte sluta tänka på det. Jag har missat avfarter på motorvägen, glömt att äta lunch, råkat köra till jobbet när jag egentligen skulle någon annanstans i närheten, och glömt min telefon på tusen olika ställen. Det är klart att jag skulle kunna glömma lämna ett sovande barn i baksätet på förskolan, precis som de flesta andra också skulle kunna. Den insikten ger mig ont i magen. Idag började jag lägga min väska i baksätet istället för i framsätet. Det är en rutin som gör att jag måste öppna bakdörren, att jag inte kan bara kliva ur bilen och gå. Det gör att jag känner mig lite tryggare.

Linda sa...

Helt ofattbart. Stackars stackars lilla barn, först helt ensam o rädd o lessen i flera timmar o sen dö av de kroppsliga plågorna. Och stackars stackars pappa o familj. Det är bara för mycket.

Åsa sa...

Vi bor i lilla Eslöv och har själv en tvååring. Har gråtit flera gånger i dag, bland annat när jag lämnade på förskolan i morse och frågade förskoleläraren om det var ett av deras barn (vilket det inte var).

Jag mår fysiskt illa när jag tänker på hur händelseförloppet måste sett ut och hur familjen mår nu. När jag går gatorna upp och ner undrar jag hela tiden var de bor. I vilket hus har livet tagit slut för en hel familj?

I dag har jag varit en tålmodigare mamma än vanligt.

Fru Froby sa...

Jag veeet! Jag kan inte sluta se framför mig hur ledset ett litet barn måste bli av att sitta själv i en bil och svettas timme efter timme. Inte hjälper det när man har en egen liten tvååring hemma...
FY OCH USCH!
Det är fruktansvärt, horribelt och hemskt alltihop.

Anonym sa...

Ja, den här händelsen gör ont. På många sätt.

Jag tänker på familjen och känner med dem. Jag tänker också på barnet som måste dött den mest fasansfulla död.

Men jag vill ändå inte sträcka mig till att tycka att det kan hända att jag glömmer mitt barn i bilen i åtta timmar ... Det viktigaste jag har. I bilen. I åtta timmar. När gick det ens åtta timmar utan att jag tänkte på mina barn?

Och kanske är det bara en rad omständigheter som gått åt helvete. Ett barn som brukar lämnas på dagis av båda sina föräldrar skulle lämnas av bara den ena, en av de varmaste dagarna på mkt länge, och föräldern hade mycket i huvudet, förskolan ringde inte och sa att barnet inte kom, den andre föräldern smsade inte och hörde hur lämningen gått ...
Kanske är det "bara" ödet. Eller också döljer historien något mer. Jag vill inte analysera det.
Jag säger bara att visst, vi kan få utbrott på våra barn till och från dagislämning/hämtning. Vi må pilla mycket med våra smartphones. Men menar vi på fullaste allvar att vi glömmer våra barn i olika situationer. Långa stunder. Då har vi åttiotalister stora problem. Verkligt stora.

/ Josefin

Ingerun sa...

Jag grät också. Det är svårt att inte se barnet framför sig, hur han ska ha kännt sig, alldeles ensam, ledsen. Och sen pappan - hur ska det kännas? Outhärdligt!

Emmaw sa...

Nu fick jag gråtklump i halsen igen, lyckades trycka undan den igår men rätt som det är kommer den upp. Det är för hemskt att tänka på, jag får tvinga mig själv att inte fundera över allt det som kommentarerna ovanför skriver om. Det gör fysiskt ont att tänka på.

mor Lena sa...

Det går inte ens att tänka tanken en sekund utan att slå ifrån sig med all kraft. SÅNT FÅR INTE HÄNDA nån enda unge i världen!! Jag får panik när jag tänker på hur det måste varit, och hur det är nu för familjen. Tack gode Gud att det inte är mina barnbarn.