tisdag, april 16, 2013

Föräldrar och deras telefoner

Smartphones och familjelivet, alltså. Denna lilla härliga nöt. Jag läste just den här krönikan, om att mobiltelefoner tar fokus från barnen, och fick... jamen,  akut dåligt samvete? Vid åtminstone tre tillfällen den senaste veckan har Rufus nämligen spänt ögonen i både mig och sin far och sagt saker i stil med: "Titta på mig nu! Lägg bort telefonen!"

Eh.

Rent spontant får jag vid sådana tillfällen lust att ge mig själv en rak höger, slänga telefonen på marken och stampa på den, flytta till en hydda i skogen, samt glo på mina fantastiska ungar dygnet runt och aldrig vika med uppmärksamheten en sekund från dem någonsin igen. (Medan vi leker med kottar.)

Men det kommer jag naturligtvis inte att göra.

Delvis på grund av: SKITTRÅKIGT. (I helgen, till exempel, när Rufus sa sådär? Då var jag inne på andra timmen som "publik" till hans melodifestival. Den leken gick ut på att jag skulle sitta tyst i en fåtölj och titta på när han sjöng och dansade till olika melodifestivallåtar. Det enda jag fick göra var att 1. Titta på honom och 2. Klappa i händerna efter varje låt. Det var roligt en stund. Sen var det inte det. Då tyckte jag att jag kunde få läsa tidningen på nätet mellan applåderna. Och det tyckte alltså inte mitt barn.)

Och delvis också pga: ORIMLIGT. Jag menar, är det verkligen ens vettigt att glo på sina fantastiska ungar dygnet runt och aldrig vika med uppmärksamheten en sekund från dem någonsin? Hur blir barnen av det? Och gjorde föräldrar det innan det fanns smartphones? Eller satt de kanske möjligen där i fåtöljen med en papperstidning i handen istället, och applåderade lite förstrött åt sina barn emellanåt?

Jag vet inte.

Så länge mina barn är vakna och vi är hemma ihop på dagarna så ser jag aldrig på tv. Jag läser inte böcker. Jag pratar inte i telefon. Jag viker knappt ens tvätt eller plockar eller fixar grejer i hemmet, för det hinner jag inte. Jag leker/umgås med mina barn, och/eller fixar mat åt dem. (Och ja, ibland kollar jag på min telefon under tiden också, men rätt ofta gör jag det inte.) Och ändå (till exempel när jag läser sådana här krönikor) så tänker jag att det nog inte räcker. Att jag borde skärpa mig och vara en mer närvarande förälder.  (Och flytta till en hydda. Och leka med kottar.) VAD ÄR DET OM? ÄR DET ENS RIMLIGT?

Tröttman.

Det är ju inte det att jag inte kommer att gå hem i eftermiddag och föreslå för Gustav att vi ska införa totalt telefonförbud i hemmet under barnens vakna timmar, för det kommer jag ju naturligtvis. Man vill ju DET BÄSTA FÖR SINA BARN, och allt sånt. Men jag vet i tusan, alltså.

Är den så enkel egentligen, den här diskussionen?

13 kommentarer:

Alexandra M-O sa...

Nu börjar våra barn bli så stora att vi är rätt ointressanta större delen av dagen. Som just nu t.ex. då båda sitter och spelar Minecraft. Det är mer mot kvällen, när läggdags börjar närma sig som dom vill vara med oss och ha vår fulla uppmärksamhet.
Så när dom har annat för sig ser jag ingen anledning till att inte kunna kolla mobilen eller slösurfa på datorn en stund.
Däremot blir jag svinarg på mig själv när jag kommer på mig själv att plocka fram mobilen i sammanhang när vi är allihop tillsammans. "Ska bara kolla lite", fungerar ju inte. Måste skärpa mig på den punkten!

Lisa sa...

Ja, så tänker nog jag också, AMO. Att så länge barnen ändå är upptagna med annat så är det okej för mig att slösurfa. Men att säga "måste bara kolla en grej" mitt upp i en lek eller så - nä. Det måste jag förmodligen verkligen inte. Det kan vänta.

Gäller ju förresten andra sorters umgänge också, inte bara med barnen.

Rätt många av de där "jag måste bara..." kan vänta. I mitt fall i alla fall.

Malinka sa...

Även föräldrar har väl ett (annat) liv också? Det är väl klart att det är fult att plocka fram telefonen och kolla twitter mitt i ett samtal (eller zona ut och börja bläddra i tidningen), vem man än talar med, men varför ska man behöva ägna all vaken tid (barnens) åt att vara aktiv och engagerande? Låter väldigt jobbigt.

På vardagskvällarna hinner man inte jättemycket annat än laga mat, diska och sköta barnrelaterade grejer, men om man är tillsammans sisådär 24 vakna timmar på helgen är det orimligt att man inte skulle "få" göra något som bara man själv vill göra.

Limpy sa...

Ni verkar assnälla mot era barn. Jag är medveten om att det är helt andra grejer nu än när jag var barn för 30 år sedan, men hängde våra föräldrar sådär mycket med oss? De hade ju fullt upp med att se på rapport, läsa böcker, diska, hänga i landet osv. De hade aldrig suttit still och lyssnat på mig i flera timmar om jag ville leka melodifestivalen.

Nina sa...

Jag har en arbetskamrat som alltid leker med sina ungar hela kvällarna; ingen tv, ingen dator.

På föräldramötet fick han kritik av andra föräldrar; för att deras barn hade kommit hem och ville att föräldrarna skulle leka med dem också.

Sjukt...

Cecilia sa...

Självklart ska man ägna tid åt sina barn - men samtidigt kan jag tycka att barnen också bör lära sig att föräldrar (och andra vuxna) inte ALLTID har tid för dem hela tiden, också. Att de både får föräldrarnas odelade uppmärksamhet, såväl som lära sig att leka på egen hand. Dvs, lagom är bäst.

Susanne sa...

Jag tycker du verkar otroligt klok och gör roliga och bra saker med dina barn. Tycker inte du ska ha det minsta dåliga samvete. Simskolan (krönikan) var kanske lite väl tufft för barnen men samtidigt tycker jag inte man alltid måste racka ner på alla föräldrar. Det är ett otroligt högt tempo idag och telefonen är en flykt på något sätt, bra eller dåligt.
Man vet ju inte hur det ser ut när de inte är i simhallen. Sen tror jag det är de själva som kommer lida mest när de inser att de inte längre är så viktiga om några år...

motvalls sa...

Tycker mig minnas att min pappa ofta satt bakom en tidning å hummade...lite som Alfons Åbergs pappa...så tror inte att det bara var bättre förr!

Försöker undvika mobil mellan förskolehämtning å nattning men dagar som idag med VAB...gud så segt det varit utan mobilen som jag kunde tjuvkika på när jag blev lagd i en koja/satt bredvid i tv-soffan etc...

Lo sa...

OT: världsboksdagen ska firas på barnens skola på tisdag. Mn får komma klädd som sin favoitbokfigur. Selma, snart 12, ska vara Alicia. Självklart.

Thy sa...

Som förälder måste du ibland vara helt fokuserad och närvarande. Som människa och vuxen måste du även ibland jobba, organisera, planera, underhålla vänskapsrelationer, slappa, vad farao som helst. Vilka gränser som är rimliga beror på just dem som är berörda och ingen annan. Att gå runt och fördöma andra är ohemult. Och skuldkänslor hjälper ingen - varken barn eller vuxna.

urmittbibliotek sa...

Först: inget dåligt samvete! Om du inte funderade på det där, så vore du inte normal. Om du inte tittade på telefonen ibland, vore du inte normal. Du=normal, alltså.

En annan sak: jag läste någonstans att det är bra att barn ser sina föräldrar läsa böcker, för då fattar de att det är viktigt. (Och jag kommer ihåg rådet för jag älskar böcker, och vill alltså läsa dem. Och om någon då ger ett råd om att man ska läsa böcker då barnen är med för att de ska se att det är viktigt att läsa böcker - win! Jag läser böcker!) Nu är ju problemen lite liknande som med smarttelefonen; man kan inte läsa hela tiden, utan måste vara med barnen också. Man kan inte heller läsa vad som helst, för a) man blir avbruten lite ibland och b) om man blir alldeles indragen i boken märker man inte när ettåringar klättrar upp på matbordet och treåringar i sina akrobatiska övningar slår sig (det här sista går dock inte att undvika ens med all uppmärksamhet i världen). Kanske man kan börja med dikter, eller halvbra böcker man inte behöver komma ihåg efteråt?

Nåja. Alltså, om smarttelefon framkallar dåligt samvete - läs böcker istället! (Börja med halvbra diktverk.) Allt kommer att lösa sig.

Tack för en bra blogg, och bra böcker!

Lisa sa...

Men Lo, ÄR DET SANT?!? Det var det finaste jag någonsin hört i hela livet, tror jag.

mor Lena sa...

Jag kommer bestämt ihåg att när du och dina syskon var små så var ni ganska delaktiga i tråkiga saker som ingick i vardagen. Typ att vi "katastrofstädade" innan vi fick besök ( slängde in saker under sängen, rättade till sängarna, hängde upp kläder m.m. ) Vi diskade, lagade mat, bakade tillsammans mer än att vi lekte. Leken hade nog mer tidsbetämda stunder, och ibland hade ni bara tråkigt. Då lekte ni med varandra, och jag kunde göra annat. Det funkade bra, och fina blev ni.