onsdag, februari 06, 2013

Söner och feminism

För hundra år sedan, när jag bad er om rubriker på önskeinlägg, var det en av er som skrev "Skriv om Söner &  feminism!" Jag har tänkt på den där rubriken sen dess, men inte fått ur mig något inlägg. Vet inte vad det är som känns så svårt? Egentligen är det väl kanske inte så himla komplicerat.

För mig handlar det (duh!) om att alla människor, oavsett kön, ska ha samma möjligheter, rättigheter och villkor.

Om jag kokar ner det till mina små pojkars nivå, så landar jag någonstans i att jag för allt i världen inte vill begränsa dem, och att jag för allt i världen inte vill att de ska begränsa andra heller. Jag önskar (och jag vet att jag låter mer än lovligt naiv nu) att de ska växa upp och tänka att det inte är någon större skillnad. Att de har ungefär samma utgångsläge som flickorna omkring dem, och att flickorna omkring dem har ungefär samma utgångsläge som dem. De kan bli snickare eller förskolelärare eller chefer eller barnboksförfattare eller poliser eller lastbilscahufförer eller städare eller sjuksköterskor eller frisörer eller modeskapare eller byggarbetare när de blir stora. Och de kan leka med bilar och dockor och gosedjur och pistoler och och pärlor och peruker och dinosaurier och robotar och dockserviser och leksaksspisar och lego nu. Och de kan ha rosa kläder med gulliga rådjur och kattungar på om de vill. Eller svarta skelettpyjamasar med stålmannenmantel. Och de kan sitta i mitt knä och kramas och gråta och pilla i mitt hår i ena sekunden. Och klättra i ett träd och springa runt och gasta och skita ner sig i nästa sekund.

Precis som alla andra runt omkring dem också kan. Oavsett om de råkar heta Leo eller Alva, Simon eller Siri.

Och jag kommer att gråta (samt bli förbannad) den dagen någon av dem kommer hem första gången och säger saker i stil med "Det där kan jag inte göra, för det är bara tjejer som gör så." Eller tvärtom "Det där får hon inte göra, för det är bara killar som får det."

Det har inte hänt än, men det är ju en tidsfråga.

Tills dess (ja, och sen också) försöker jag föregå med gott exempel så mycket jag kan. Bland annat genom att försöka visa mina ungar att jag kan borra i väggar, vattna blommor, köra bil, baka kakor, syssla med teknik och kramas. Precis som deras pappa kan. Vi misslyckas rätt ofta, men vi försöker verkligen. Och vi tänker på det här jättemycket. Båda två.

Söner och feminism, förresten. Det mest spännande tankeexperimentet är ju att fråga sig om jag hade resonerat annorlunda om jag hade haft två döttrar istället. Hade jag fortfarande gått omkring och tänkt att  "Det viktigaste är att de blir snälla och trygga och empatiska personer." Eller hade jag tänkt annorlunda? You tell me.

Ni får väldigt gärna berätta hur ni tänker kring det här.

Helst snabbt, så jag inte missar något skitviktigt som jag inte tänkt på och vaknar upp och har fostrat två mansgrisar som tycker att kvinnor ska stå vid spisen och hålla truten, för då blir jag faktiskt rätt så himla olycklig.

22 kommentarer:

Malinka sa...

Jag har en dotter (8) och en son (6), och har den senaste tiden tänkt på att det är en kakbit att uppfostra en son feministiskt. Så länge övriga världen inte lägger sig i, det vill säga … ;)

Vi har i alla fall lyckats med något, eftersom sonen faktiskt inte kommer hem och säger att pojkar/flickor inte kan göra si och så, eller vad det kan handla om. Det han kommer hem med är frågor: "Mamma, Lisa säger att pojkar inte kan ha rosa kläder, är det så?" – eller, och då blir jag stolt över både oss och barnet, sånt som: "Inte är det väl så att bara flickor kan leka med dockor?"

Senast i morse pratade vi alla om det här med andra barn (och vuxna …) som säger att de vet hur saker är – det gäller både genusgrejer, skrämmande saker ("Det finns *faktiskt* vampyrer, och de kommer att äta upp dig!") och rena faktafel. Jag sa att det är viktigt för oss att barnen berättar om sånt, så kan vi säga vad som är rätt, eller åtminstone vad vi tycker är rätt. Det tror jag är något av det viktigaste, faktiskt.

Jane sa...

Hurra!!

Johanna sa...

Haha, skräckexemplet i sista meningen: tror inte det är så stor risk om man säger så. Rufus och Svante har uppenbarligen mkt kloka och bra föräldrar!

Men det är intressant att fundera över om man hade agerat annorlunda om man hade flickor vs pojkar. Jag har ju inga egna än men funderar ibland på om jag behandlar mina kusinbarn olika beroende av kön. Hoppas inte.

Jojjo sa...

Kan bara hålla med Jane, hurra för dig!

Ingerun sa...

En dag kom mina barn hem från dagis och berättade att det finns olika jobb för tjejer och killar. Om de lärt sig från personal eller andra barn vet jag inte. Men troligen det senare.

Anonym sa...

Bra! Jag ville att mina döttrar, som är vuxna nu, skulle veta att allt är möjligt och inga begränsningar finns bara p g a att de är tjejer. MEN det finns ju en värld utanför hemmet som inte alltid följer ens egna ideal och idéer. Min ena dotter vägrade ta på sig ett par byxor jag köpt till henne. Hon såg med avsmak på dem och sa att det var killbyxor. Hon hade så rätt, de var köpta på HMs pojkavdelning. Hur löjligt är inte det egentligen, kill- och tjejkläder för småungar? Kämpa på bara Lisa! Ta fajterna och diskussionerna allteftersom de uppstår. Du förstår att det kändes konstigt att diskutera killbyxors vara eller icke vara med min dotter, som då var max 4 år!!!

Anonym sa...

Självklart uppfostrar man pojkar och flickor olika. Man uppfostrar alla sina barn olika. Mina fyra döttrar får inte samma uppfostran eftersom de är fyra olika individer. Däremot är det viktigt att inte ge dem en begränsande uppfostran för att de är tjejer.

/annica

Tjockalocka sa...

Å vad lätt det var det barnen var små små och hur mycket svårare det är nu när dom är större (6 resp 8) och storögt suger in allt vad dom ser i omvärlden.

Treåringen gick obekymrat till dagis i färgglada kläder, 8-åringen är extremt känslig för vad andra ska tycka.

Och det är miljoner gånger lättare för dottern att kryssa mellan Star Wars och tyllkjolar, leka med killbästisen eller tjejgänget, köra rally nerför pulkabacken eller leka med My Little Pony, än vad det är för sonen att göra detsamma.

Därför löser han det så att han får vara olika på olika spelplaner. Hemma virkar han, pysslar, smygleker med syrrans My Little Pony. På fritids försöker han mest smälta in, och då blir det bara sånt pyssel som är socialt accepterat av de andra killarna (pärlplattor OM det är Supermario och Star Wars..., sy nallar OM alla på skolan ska göra det i välgörenhetssyfte... osv)

Jag tycker det är skitsvårt. Vi föregår med så goda exempel vi kan hemmavid, framförallt med övervikt på att fadern tar stor del av markservicen eftersom jag reser en del i jobbet. Vi kör med positiv förstärkning på de kompisar som vågar sticka ut, och hoppas att sonen hänger på. Men han vet precis var gränsen går och är oerhört lyhörd för vad som (enligt andra) är ok och inte.

Hanna Lans sa...

Jag är ensamstående och har varit det sedan min son föddes. (För att vara helt exakt var jag fortfarande gift tills för fem år sedan, men pappan var allt annat än hemma.) Min son är 9 år och har aldrig, vad jag kommer ihåg, sagt något i stil med att man inte kan göra det ena eller det andra beroende på kön. Däremot var han mäkta imponerad av en hårdrocksgrupp som endast bestod av tjejer och sa att han inte visste att tjejer kunde sjunga så. Om han syftade på att röster brukar låta annorlunda beroende på kön, vilket ju stämmer, eller om det var för att han inte trodde det var möjligt för tjejer att skrika, det vet jag inte.

Sonen har långt hår men det har även en annan kille i klassen och ingen har sagt något om att det skulle vara tjejigt eller fel på något sätt. Däremot är det ingen tjej i hans klass som har kort hår, trots att vi är flera mammor med snagg.

Något som jag med fasa inser är att min son, trots att jag påminnt honom varje kväll i nio år, fortfarande inte kommer ihåg att han ska borsta tänderna innan han ska lägga sig. Eller att toasitsen ska fällas upp om han prompt måste stå och kissa. Hur många tusen gånger har vi pratat om detta? Varför går det inte in? Jag inbillar mig att detta är en genetisk kill-sak och att inte en enda tjej missar tandborstningen.

Jaja, petitess kanske, men trots allt något jag som pojkmamma reflekterar över.

En annan sak som jag gillar, är att sonen tycker synd om tjejerna som måste dela toalett med killarna, "för vi killar är så smutsiga och kissar utanför." Att tänka ett steg längre och se till att inte vara en sådan som kissar utanför, den polletten har dock tydligen inte trillat ner ännu.

Matilda sa...

Jag tänker lite såhär och kanske är jag helt ute och cyklar, vad vet jag. Genus är så himla knepigt (typ lika knepigt som livet är i allmänhet egentligen). I alla fall. Jag tror att det absolut viktigaste för barn är att de växer upp i en familj där föräldrarna tänker på det sätt som ni gör. Att ni skulle bli olyckliga om era barn blev mansgrisar och att det enda ni egentligen önskar är att de ska göra precis det de vill och blir lyckliga av senare i vuxenlivet.

Jag tycker såklart att det är viktigt att erbjuda all sorts aktivitet samt leksaker och kläder. Men i grund och botten tror jag ändå att det grundläggande är föräldrarnas värderingar, det brukar oftast spegla av sig på barnen.

Anonym sa...

När min dotter häromdan sa att tjejer OCKSÅ kan spela ishockey blev jag rätt trött. Vad då OCKSÅ? Då är det ju outtalat att det inte är det normala. Helt klart att detta kommer från förskolan. Och där kände de sig säkert jättegenusmedvetna när de berättade att flickor också kan.

Sofia sa...

jo, det är ju lite svårt tycker jag. för vi måste ju hela tiden förhålla oss till kön/genus, eller hur? Min dotter älskar att ha klänning men gillar nästan inget annat som anses som typiskt tjejigt. Och jag är å ena sidan lite stolt över att hon vågar gilla sånt som inte ingår i normen men samtidigt kan hon säga sker som att killar är coola och det är inte tjejer och då känns det ju bara oerhört sorgligt. VI försöker förstås hitta positiva kvinnliga förebilder men hon har ju redan snappat upp att tjejer/kvinnor har lägre status än killar/män.

Med sonen som är rätt liten ännu (2½) så har jag lite svårt att gå utanför normen m kläder, gärna färgglatt, men att sätta på honom klänning känns väl sökt även om jag tycker det är ett praktisk plagg: om han själv kommer o vill ha klänning kommer han givetvis få det... men det där med att bryta normer är inte så lätt, däremot går han ju omking här hemma m halsband o armband, lekar med dockor, leker "mamma pappa barn", lagar mat och är väldigt gosig o liksom "mjuk". Hoppas han kan fortsätta vara det. Där har ju pojkar färre valmöjligheter än flickor för "pojkiga" flickor är ju helt ok men "tjejiga" pojkar är ju i mångas ögon oerhört provocerande. Här märks ju nedvärderingen av kvinnor o kvinnligt tydligt.

The Queen of fucking Everything sa...

Precis så har jag också tänkt, fast med döttrar: hade jag uppfostrat dem likadant om de varit pojkar? Jag tror jag hade gjort det. Jag hoppas det.

Lo sa...

Jag har två flickor och tänker precis likadant som Lisa. Samma möjligheter, samma utgångsläge. Tror mina tjejer tycker så också (även om de tycker att tjejer, med undantag av deras pappa, är betydligt bättre än killar på det mesta). De (eller vi) är inte genusneutrala på något sätt, men har ingen känsla för att de i te skulle kunna göra vad de vill.
Och de hoppar gärna tandbrstningen.

Jennie sa...

Pre-barn vara det här något jag inte alls trodde var såhär S.V.Å.R.T. Jag har två flickor (4 och 1 år gamla) och vi försöker leva så jämlikt vi bara kan, tycker att det är en viktig sak. Men så kommer 4-åringen hem från dagis och säger att alla killar på hennes dagis tycker om döskallar och pruttar. Det gör inte tjejerna. De tycker nämligen bara om rosa, rosetter, blommor och kattungar utan ögon. (Obs! Ordagrant vad hon sa). Jag drar ett pruttskämt och hon skrattar, men som hon sedan förklarar det för mig så skrattade hon inte för att hon tyckte pruttskämtet var roligt utan för att hon tänkte på en rolig blomma!!!! Vad gör man med detta då?

FruW sa...

Inte så komplicerat i teorin, men vansinnigt svårt i praktiken. Jag har av båda sorterna - 2 av varje.

Instämmer också med ovanstående - hurra för dig! För ER som verkligen försöker. Endast så kan vi förändra i grunden. Genom att vara medvetna om våra och andras värderingar och hur de påverkar vårt handlande. Och försöka förändra det vi inte gillar.

Lite lästips:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article2116849.ab
http://fruw.blogspot.se/2010/11/om-blommiga-byxor-och.html

Spader Madame sa...

Sjukt svårt alltså. Men om vi försöker tänka, säger jag som nu har fostrat en hel helt okej tänkande ung man och har en to go-nu 11, som du att de ska bli empatiska, snälla och trygga - då kommer det ordna sig. Så får vi vara bra förebilder för att tjejer visst kan. Och att killar visst kan.

"Allting som jag vill kan jag göra"
Men sedan så blir det svårt. För själv är jag en rätt tjejig tjej, gillar kläder och skor och så. Och hur det än är så skulle jag bli förvirrad om Junior ville ha på sig rosa pumps till skolan. På allvar.För det skulle verkligen innebära problem. Normer är svåra att bryta mot!

motvalls sa...

Ett bra test är ju att läsa din fina text å fundera - gäller samma om jag har döttrar? Å jag som än så länge bara har en dotter tänker att ja, precis så där tänker jag också. Det är min vision oavsett barnets kön.

En av mina stora rädslor är dock att komma på mig själv med att göra olika om jag får en son. Att märka att nu lever jag inte upp till det där att behandla lika å ge lika förutsättningar. Tänker mycket på det där nu när jag väntar på nummer tvås ankomst.

Lisa sa...

Så himla intressant att läsa hur ni tänker, hörni!

Jag inser ju också att det är lätt i teorin, men svårare och svårare i praktiken ju äldre barnen blir...

Fröken K sa...

Men å jaa, precis sådär tänker vi också kring våra barn (två killar i ungefär samma åldrar som era), vad jättebra formulerat!!! Enkelt men huvudet på den berömda spiken.
Även om genuspedagogik och jämställdhetsfrågor i sig kan vara nog så komplicerade, eller kanske just därför, känns det viktigt att bryta ner det till ett enkelt och vettigt vardagskoncept. Jag tror på våra grabbar och deras kompisar, både Alvor och Kallar, jag tror att de kommer välja sitt liv efter sitt hjärta och inget annat och jag tror att det är ert och vårt och många andras föräldraskap som bygger på den tillsynes självklara grundtanken, att alla är lika mycket värda och har rätt till samma möjligheter oavsett kön, kommer bidra till det! Halleluhja! ;-)

Ina sa...

Nu har jag bara ett barn, en pojke. Och jag ska vara ärlig och säga att jag inte tänker en hel jävla massa på detta. Han (7år) har sin pappas gamla lego och mina gamla barbies (jag gillade inte lego när jag var liten och hans pappa var inte så intresserad av Barbie- trots att även vi hade båda alternativen hemma. Leksakerna är sparade av nostalgiska skäl dvs jag kastade mitt gamla lego när jag flyttade hemifrån)
Vårt barn leker med det han för stunden är mest intresserad av det andra ligger i en låda på rummet- lätt tillgängligt.
Han älskar att sy och göra pärlplattor. Inte alls bara Star Wars osv utan hjärtan och blommor också.
Hans favorit färg är lila och han tycker om att ha nagelack (även i skolan och han har aldrigt sagt satt någon skulle säga nåt om att det bara skulle vara för tjejer)
Han spelar hockey (och har 2 tjejer i sitt lag) och är grym på otello.
Vi berättar att han kan göra precis vad han vill i livet.

Och till Anonym och alla andra som tycker en himla massa om personalen på förskolans sätt att vara genusmedvetna.
Har du(ni) tänk på att situationen skulle kunna ha gått till så här:
"Kalle: Min storebror spelar hockey
Lisa: Det ska jag med börja på!
Olle: Tjejer kan inte spela hockey
Pedagog: Jodå det kan de visst.
Olle: Kan tjejer också spela hockey?
Pedagog: Ja men självklart kan tjejer spela hockey. Varför skulle de inte kunna det? ...."

Barnen som hört/tagt det av samtalet går hem och har med sig en tanke- tjejer kan också spela hockey!

Anonym sa...

Lästips, en bok som borde delas ut gratis på BB och BVC. "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2"

Anne-Li