onsdag, februari 20, 2013

Bragder vi minns

Jag vet inte vad det egentligen säger om mig, men varje morgon när jag lyckas få upp mig själv plus barn ur sängen, få på oss kläder, få i oss frukost, få bort frukosten från bordet, klä på oss ytterkläder och ta oss iväg till förskolan i tid utan att barnen blir ledsna och utan att jag blir mer än lite, lite vansinnig så får jag känslan av att vara helt oövervinnerlig.

Blir. Så. Jävla. Nöjd. Med. Mig. Själv.

Mentalt rusar jag lyckovrålandes från dagis med armarna i skyn, gör Anja Pärsson-sälen ut från gården och förväntar mig att övriga föräldrar som just gjort samma ska komma och slänga sig i hög på mig, helt galna av glädje och vinnarkänsla. Och att vägen mot tunnelbanan ska kantas av jublande publik. Som gör vågen. Och har pom-poms.

Eh?

Det är ju inte jättehöga krav man har på sig själv/livet ändå.

8 kommentarer:

Maria sa...

Exakt så kände jag i morse!

Olga sa...

Haha I hear you sister! (Ingen förskola men annars)

Lisa sa...

VÅÅÅÅÅGEEEEN!!!

Anonym sa...

De där vansinnesutbrotten, inte bara jag som får dem alltså :)

emma sa...

man får ju ha låga (?) krav på sej i vardan. tänk kraven man har på sej själv som: författare i yrkeslivet. (läs t ex du) skriva en jävla BOK. som ska vara BRA. man behöver ju kontrasterna. -DAH!
:)

ekomammaistan sa...

Känner helt igen mig. Minns fortfarande gången när jag kom på bussen med båda barnen utan att någon kände sig illa tvungen att hjälpa till, och stora barnet dessutom stod på ståbrädan resten av vägen. Lyckan då!

Johanna i Berlin sa...

Jag brukar tänka att det här med att vara (en bra) förälder kräver extrem psykisk styrka, ett gigantiskt tålamod och en inre balans alla Dalai Lama. Lyckas jag bibehålla något slags lugn genom en hel dag med barnen är jag sjukt nöjd och känner mig som värsta ironmankvinnan (händer inte så jätteofta, kanske jag ska tillägga).

Omentjej sa...

Haha, känner igen mig. Jag hämtar oftast och 99 ggr av hundra är jag ett svettigt vrak innan vi kommer därifrån... ;)