torsdag, januari 3

Om nåRa daaaa elle så

När jag var en liten knodd (det vill säga cirka sju år) så lånade mina föräldrar hem en videokamera och filmade mig och mina syskon i några dagar. Sedan klipptes filmsnuttarna ihop till en film, som är en dryg timme lång. Om den filmen kan man säga mycket. Till exempel kan man säga att småländskan verkligen frodas i den. Alltså, ver-kli-gen. Jag kan väl aldrig varken förr eller senare ha pratat så där utpräglat dialektalt, hoppas jag? Inte för att jag har något emot småländska, för det har jag inte. Men ärligt? Det låter ju för farao groteskt varje gång jag öppnar munnen i den där sabla filmen.

I en oförglömlig scen är vi till exempel nere vid stranden, och jag står och spexar på bryggan. Helt vanligt. Plötsligt luftsparkar jag ut mot vattnet med mina chockrosa träskor så att en av dojjorna flyger i en vid båge och landar med ett plums tre meter ut från bryggan. VE OCH FASA!!! Naturligtvis drabbas jag av panik. Naturligtvis måste pappa träda in och styra upp. Och det är nu - efter att pappa i en lång och mödosam process räddat min arma träsko från att dö drunkningsdöden genom att fiska upp den med hjälp av ett mindre träd som han helt sonika skaffat sig i buskagen - som jag yttrar en av filmens mest minnesvärda kommentarer. Med darrande stämma häver jag ur mig följande sorgsna konstaterande:

"Dennn dääää kåmme änte tåååååka på nåRa daaaa."

Ni kanske undrar hur jag kan komma ihåg att det var exakt så jag sa, trots att jag inte sett filmen på flera år?

Well.

Det kan vi tacka min äldsta son för.

Vid en ålder av knappa fyra år tycker Rufus nämligen att den där filmen, den där scenen, och den där repliken är det roligaste han någonsin upplevt i sitt jordeliv. Alltså, på riktigt. Det finns ingen gräns för hur hilarious den tydligen är. Vid upprepade tillfällen då han spillt något på sig på sistone har han tittat bekymrat på fläcken av mjölk på byxorna och sedan sagt med darrande stämma: "Dennn dääää kåmme änte tåååååka på nåRa daaaa." Sedan har han brutit ihop av skratt och upprepat kommentaren några gånger till. "Kåmme (HAHAHA!) änte (HOHOHO!) tåååååka (HIHIHI!) på nåRA daaaaa (MOAHAHAHAAAAA!!!)"

Spontan känsla inför det här: URSÄKTA MIG? Du är KNAPPT FYRA år, unge man! Du är FÖR LITEN för att håna din mor med denna precision!

(Plus också: Du kan förresten inte säga sch-ljud. Alls. Du säger "härna" åt "stjärna" och "hämta" åt "skämta". Jag har in i det längsta låtit bli att påpeka det för dig, för jag är snäll och så, men alltså, jag vet inte, DET KANSKE KAN BLI ÄNDRING PÅ DET SNART?)

17 kommentarer:

Bjarbapappa sa...

Jag håller med Ruf.
En av de bästa filmerna som gjorts!

Paula sa...

Rolo, rolo!
Nu har jag läst upp historien för min 20-åriga småländska dotter. Fniss, fniss!

Lisa sa...

Haha!!

Antje sa...

Haha! Vad jag älskar din blog! Alltid nagot uppmuntrande!

Åsa sa...

Sjukt kul! Och din son kommer bli något stort, med eller utan sch-ljud :)

Johanna sa...

Hahaha, herregud vad jag skulle vilka se det där klippet nu.

mormor Lena sa...

Konsti huumo han ha, den dää ungen!

Thérèse sa...

UNDERBART!!

Kan inte knäcka det men kommer osökt att tänka på ett kasettband anno 1985 där min pappa gör ett tappert försök att intervjua en (nästan) tre år gammal Thérèse. Jag har heller aldrig talat så bred småländska som jag gjorde då, det låter helt sanslöst! Hur som helst, pappa försöker dra ur mig kommentarer och ord, men det går inget vidare. Prata i mikrofon var inte min tekopp. Till slut säger jag på bredast möjliga småländska:

"- Tres inte pRRata den svata fånen. Dockan pRRata. PRRat PRRat."

*ridå*

P.S. Att vara tre år och heta Thérèse var en utmaning. Tres blev min kompromiss. D.S

Lina sa...

Alltså, jag skrattade högt åt denna historia. Så fruktansvärt roligt! Underbart!

Colombialiv sa...

HAHAHAHAHA!

lisakristin sa...

Ha ha ha, vad roligt! Jag spelade in mig själv, läsandes sagor, på band när jag var liten. Tröttnade dock ganska abrupt när mamma en dag, i bakgrunden, hällde en två kilos säck med potatis i diskhon. Svårt att överrösta.

Linda Heftler-Louiche sa...

rufus for president. han har något den där rackarn.

Ann Margret sa...

Jag skrattar så jag gråter! Heja Rufus!

S. sa...

Haha, ungen har humor!

Åsa sa...

Gud vad roligt! Hahahaha!

Nina sa...

Från en smålänning till en annan; jag har skrivit om din blogg på min blogg.

Sofia sa...

Skrattade så jag grät! Sjukt roligt!

Och vilken historieberättare du är! Talangfulla kvinna!