tisdag, januari 22

Lisas läsdagbok: Inte vatten värd

Det här har jag läst: Inte vatten värd, av Ulrika Lidbo.

Och det är: En svensk ungdomsroman om Edith, som går omkring med en växande ångest i magen över vad som egentligen har hänt med hennes klasskompis Sigga. De var på skolresa på Gotland, allihop. Och sen blev det bråk, och den utsatta Sigga försvann, och sen dess har ingen sett henne. Var är hon? Är hon död, rent av? Och vems fel är det i så fall? Ediths?

Typiskt citat: "Sådant Lucinda och jag berättade för varandra var heligt, så hade det alltid varit. Det behövdes liksom inte ens sägas. Hon ryckte upp toadörren, men hejdade sig i steget.
Säg att du är rädd att mista mig. Att jag fortfarande är betydelsefull.
Lucina fnös.
- Alltså. Om du försöker säga att det är MITT fel att hon typ gått och hängt sig i skogen eller nåt, så bara lägg ner, Edith. Lägg ner."

Det här gillar jag med boken: Vänskapsskildringarna. Eller "vänskap", förresten, Edith och hennes tjejkompisar förtjänar verkligen inte att kallas vänner, de är vidriga mot varandra. Men det är så vansinnigt pricksäkert beskrivet, hela det där spelet. Hur Edith säger och gör saker, inte för att hon menar dem eller vill, utan för att hon känner att hon måste. För att passa in. För att inte bli utanför. Hur hon själv hackar, för att inte halka ner några steg i statustrappan och själv bli den som blir hackas på. Jag får nästan panik när jag läser, för att det är så trovärdigt skildrat. Och så tycker jag det är rätt uppfriskande att läsa en bok om en tämligen osympatisk huvudperson också. Hon gör ju nästan inget rätt, Edith. (Igen - igenkänningen. Jag är rädd att jag förmodligen själv gjort ungefär samma i hennes sits.) Det är ovanligt.

Det här gillar jag inte med boken: Jag hade velat ha mer, tror jag. Fler trådar, längre bok. Som det är nu handlar den nästan bara om detta enda (förvisso uppslukande) spår - var är Sigga, hur har de betett sig mot henne, vems är skulden, och hur ska man vara som människa för att stå ut med sig själv och överleva högstadiet? Jag hade velat ha mer, annat. Också.

Men förutom den känslan så tycker jag Inte vatten värd är väldigt bra. Det finns scener i den här boken som helt stillsamt är rent ohyggligt starka att läsa. Inte för att det egentligen händer så väldigt mycket hemskt, utan för att de är så verkliga. Sakerna de här tjejerna säger till varandra, de små grejerna de gör? Fy fan.

Det är verkligen ingen picknick i parken att vara femton år.

1 kommentar:

Janina Kastevik sa...

Jag läste den nyligen och gillade. Tycker att Lidbo har lyckats skapa ett otäckt sug i berättelsen, den är min favorit bland hennes tre böcker. Men debuten Decembergatans hungriga andar är också väldigt bra.