lördag, januari 26, 2013

Just nu i min hjärna

Men gud, kan jag verkligen publicera den där bilden från kalaset där det står cupcakes på ett kakfat i tre våningar och ändå leva med mig själv efteråt? Gränsfall. Cupcakes har blivit svåra så. Det tycks mig på något vis så oerhört skrattretande att stå och baka cupcakes i högklackat, fota det, blogga det, låtsas att det inte är nån grej. Så här härlig är jag! Slängde ihop några kakor! Bara sådär! But then again, kakuslingarna gör sig onekligen bra på bild. Och jag gillar ju bilder på goda grejer, det gör jag verkligen.

Det är förresten inte jag som har bakat. Det är Gustav. Trots att han inte har någon blogg (eller några högklackade skor) så är han en jävel på det här med muffins med glasyr nu för tiden. Han brukar ta med sig en låda när han träffar sina polare och spelar strategispel. Brukar = har hänt tre gånger. Han använder Leilas recept från A piece of cake. Det blir gott.

Jag fick baka tårtan.

Jag hade inte högklackat, jag hade pyjamas.

Och jag vet farao inte varför jag skriver det här inlägget ens. För att be om ursäkt för att jag just la upp en (till) skrattretande härlig fikabild? För att be om ursäkt för att jag just bad om ursäkt för att jag la upp en skrattretande härlig fikabild? Ingen vet.

Jag går och lägger mig nu.

6 kommentarer:

hildebrandtskan sa...

Men man måste faktiskt få vara flera olika personer! (jag menar det inte så schizo som det låter) men ibland måste man bara få baka tjusiga cupcakes, dekorera fint, fota och blogga om det. För att ens unge fyller år till exempel. Och nästa dag kanske man vill hiva ut datorn för att man ruttnar på alla som bara lägger upp cupcakesbilder.

kerstinm sa...

Oavsett ursprunget av cupcakes-en så ser dom väldigt proffsiga ut!

Joa sa...

Underbart!

HemkäraHanna sa...

Det är något visst att baka i pyjamas!

peppen sa...

Haha! Sjukt roligt skrivet, som vanligt. Igenkänningen på detta inlägg är sjukt hög. Borde man inte ALLTID skriva ett inlägg till, för att liksom förklara att det där perfekta inlägget med ens perfekta liv inte alls är som de retuscherade bilderna visar? Jag röstar JA för det!

Johanna sa...

Alltså älskar att du skriver det här inlägget för jag känner igen mig så sjukt mycket. Har MÅNGA gånger haft panik över att jag haft panik över att jag eventuellt overdid it på instagram eller liknande.

Typ när jag var i italien och det var fantastiska gränder precis ÖVERALLT och jag ville lägga upp bilder på dem helahela tiden pga höll på att dö för att allt var så vackert. Då satte jag och min kompis Linn en gräns på två bilder om dagen - tror jag det var - på insta för att man inte skulle bli betraktad som ett freak. Vi fick liksom hejda oss och fråga varann "men KAN JAG lägga upp den här också? tror du det?". Som om det fanns nån domstol nånstans som höll koll på en.

Sen ångestade jag ändå över att jag lagt upp så många "kolla vad fiiint det är här där jag är"-bilder och ville typ kompensera med att lägga upp bilder på odiskad disk osv efteråt, som för att råda bot på mina synder.

(Haha, varsågod för blottande av pinsam egenskap. Men det var så skönt att höra att man inte är den enda som försöker förhålla sig till balansen "älskar bilder på fina saker men hatar folk som bara lägger upp bilder på fina saker av fel anledning slash är rädd att folk ska tro att jag är en sån".)