torsdag, november 29

Rapport från Twilight zone

Hej bloggen, jag har inte haft tid med dig på sistone, för jag har varit i Växjö och HÄNGT PÅ MIN GAMLA HÖGSTADIESKOLA! Herregud, så märkligt egentligen. Det var sjutton år sedan (!!!) jag slutade nian på Fagrabäck, men ändå sitter hela skolan kvar i kroppen. Som när skoldagen var slut igår och jag märkte hur mina ben liksom av sig själva gick snett över skolgården, runt byggnaden, sneddade över gräset och tog den lilla stigen upp mot vägen, ner mot stan. Eller känslan när jag stod i kön in till matsalen bland hungriga sjuor och åttor och nior, fick liksom påminna mig om en gång i kvarten att jag är vuxen nu, jag är inte femton igen, jag har inte färdats bakåt i tiden, det är bara inbillning, det har gått SJUTTON ÅR!!! Stora delar av mig har, som ni märker, mycket svårt att fatta det här.

Hur som helst så har jag haft hand om en grupp elever som har haft skrivtema den här veckan, och sett dem skriva noveller och göra olika skrivövningar. Det har varit roligt.

Nu är jag hemma igen. Det är också roligt.

Ni kan väl hålla tummarna för att mina barn vaknar snart och inte kan sova så att de "måste" flytta över till vår säng för resten av natten så att jag får sova sked med dem? Eller ja, sova sked och sova sked, förresten. Ha Svantes fötter upptryckta i ansiktet, runttrampandes på min näsa.

Menar jag, så klart.

måndag, november 26

Men ååå, knäpp kängorna och sluta fåna dig!

Tittar ni på Homeland, eller? Det gör ni väl? Va?

Ni borde i alla fall.

Sjukt spännande och bra serie.

På alla punkter utom möjligen en, that is: Tonårsdottern. Please. Varför har hon kängorna sådär fult? Varför biter hon sig i läppen hela himla tiden? Varför har hon samma trumpna min i ansiktet dygnet runt? Varför sover hon aldrig? VARFÖR FINNS HON ENS?!?

Hoppar snart in i teverutan och gör tusen nålar på henne om hon inte skärper sig.

Inte nu

Idag känns som en mycket festlig och högtidlig dag, för jag har skrivit min autograf på ett bokkontrakt för min och Johanna Lindbäcks gemensamma bok. "Inte nu" som den heter än så länge (titeln är inte spikad riktigt säkert) ska ges ut på det lilla, fina förlaget Gilla Böcker så småningom. Så småningom = nästa höst. Känns himla kul! Vi har visserligen inte skrivit mer än halva än så länge, men den halvan har å andra sidan varit en fest att skriva jämfört med att skriva bok själv, så jag utgår från att andra halvan blir minst lika rolig.

Å! Jag tror ni kommer att gilla Hanna och Jens, som boken handlar om, det tror jag verkligen. Hanna, till exempel. Hon går sista året på gymnasiet och ägnar cirka all sin tid åt att tänka på Paris, dit hon ska flytta med sin kompis Märta efter studenten. Ni vet, drömmen om att "plugga franska", insupa atmosfären, hitta sig själv, dricka vin på hustak och titta på Eiffeltornet. Och Jens, den arme kraken. Som aldrig kom iväg till Paris, eller iväg någonstans, utan fastnade här och är kvar fortfarande, fast det är många år sedan han gick ut gymnasiet. Nyseparerad, ledsen och oklippt. Gu-ud, honom kommer ni verkligen gilla.

Nytt med den här boken är att den riktar sig till en lite äldre målgrupp än jag (och Johanna) har skrivit för tidigare. Kanske 20-åringar? Och sådana som kommer att bli tjugo någon gång inom en rimlig framtid. Och sådana som en gång varit tjugo också, för den delen.

Visst längtar ni lite tills den blir klar, visst gör ni, visst, visst? Jag gör det i alla fall. Vill liksom veta hur det ska gå, fast jag redan vet? Det tror jag är ett ganska bra tecken ändå.

söndag, november 25

Titta! En snabelhund!

Himla ostrategiskt av Rufus att strax efter han lyckats övertala mig att åka till dinosauriemuseet igår yttra orden "jag mår lite illa, mamma. Jag kommer nog att kräkas snart." För som den kräksjukerädda människa jag nu en gång är drabbades jag givetvis av panik och isolerade oss redan innan han sagt sista meningen klart. So long utflykt! Hello inbillningsillamående!

Han blev mycket, mycket sur.

Speciellt eftersom hela illamåendeprylen visade sig vara falskt alarm/lördagsgodisrelaterat, och han aldrig blev det minsta sjuk.

Men, men! Vi åkte till museet idag istället. Det är verkligen ett himla bra ställe, Naturhistoriska. Man lär sig så många viktiga grejer. Till exempel: Att det finns elefantsälar. Elefantsäl = speciell sorts säl, där hanen blir ungefär lika stor som en elefant. Hur sjukt? Väldigt sjukt. Jag stod och stirrade på den i cirka en kvart och försökte smälta. (Fast nu när jag googlar märker jag att de också kallas för sjöelefanter, och då känner jag kanske att jag ändå visste att de fanns. Men så sjukt stora? Kan ändå inte smälta.) Tvåa på konstighetslistan kom hur som helst snabelhunden.

Tänker nu mycket på hur det skulle vara om man mötte en elefantsäl/snabelhund när man var ute och gick en helt vanlig dag.

Fatta förvånad man hade blivit.

lördag, november 24

Vi klär väl på oss då

Det här med att Gustav är borta idag och jag är hemma själv med barnen och det äldsta av dem nyss yttrade det helt logiska "jag känner i alla mina muskler att vi nog faktiskt måste åka till dinosauriemuseet nu" och jag känner, jamen... typ tvärtom? Känner i alla mina muskler att "ligga i soffan och se på vinterstudion" räcker alldeles utmärkt.

Men, men, ja, ja.

Naturhistoriska är i alla fall inomhus. Och något måste vi väl kanske göra?

fredag, november 23

Klipp, kvinna, klipp!

Idag har jag gjort en så himla festlig grej, nämligen: spelat in en podcast om ungdomslitteratur med min kompis Per. Så SJUKT kul, va? Jag säger att det var roligt nu nu, för jag kommer att ta tillbaka det och börja svära om cirka fem minuter, emedan vi var väldigt noga med från början att "ha ett upplägg och hålla oss till det upplägget och inte börja babbla på och hamna med ett råmaterial på tre timmar som vi sedan ska försöka klippa ner till tjugo minuter" och misslyckades så gravt med denna ambition att jag känner mig självmordsbenägen när jag tänker på att det är jag som kommer att åka på att klippa skiten.

Lång mening.

Men iaf.

Just nu: ROLIGT!

I första avsnittet pratar vi om vampyrer. Det kommer ta en evighet innan avsnittet ser dagens ljus, pga måste 1. Lära mig klippa ljud och 2. Klippa ljud och 3. Fixa resten innan vi kan lägga upp det och ni kan lyssna på det, men ja,ja.

Ni kan se det här som en teaser.

Och jag kan se det här som en piska.

Blir nog bra det här till slut.

Poeten jag närt vid min barm

- Har du sovit gott, Rufus?
- Nej. Jag har bara varit vaken och lyssnat på nattens tystnad.

Eh.

tisdag, november 20

På en kobbe i skärgården

Ni vet hur jag sa att jag skulle flytta till Båstad i förra veckan? Glöm det. Nu ska jag flytta till Svartsö i Stockholms skärgård så att mina barn får gå på Svartsö skola. (Och jag får bo i Stockholms skärgård.)

Idag tog jag nämligen bussen till Boda (Värmdö) och sedan båten vidare till Svartsö, och gjorde författarbesök på skolan där. Den är pytteliten, den gamla skolan. Totalt 24 elever, från förskoleklass till nian, åldersblandade grupper. Sju eller åtta eleverna bodde på Svartsö, resten bodde på andra öar runt omkring och åkte båttaxi. När skolan var slut bara: "Klä på er nu!", och så tog barnen på sig flytväst och gick längs med grusvägen till bryggan där de blev upplockade av båten.

Alltså!

Jag kan se rätt så himla många nackdelar med att bo sådär. Rätt så himla många. Men också: DU KÄRE VÄRLD, VAD FINT! Stämningen på skolan - så sjukt bra, jag blev nästan tårögd. Stora högstadieelever sida vid sida med små sexåringar, alla helt avslappnade och snälla. Och det lilla matrummet, där alla barn och vuxna satt samtidigt och åt jättegod hemlagad vegolasagne (gissningsvis för att jag hade hintat om att jag var vegetarian)? Å!

Åkte därifrån med hjärtan i ögonen och ville bosätta mig på närmsta kobbe.

Så himla bra dag.

måndag, november 19

Mat i kondom, någon?

Ni vet hur vi (nåja, jag) utsåg 2012 till De Färska Vårrullarnas år? Och hur jag svor på att jag skulle laga det nästan jämt? Vad jag inte tänkte på då var hur himla märklig maträtt det egentligen är. Igår stod jag och rullade en ziljard vårrullar vid köksbänken och allt jag kunde tänka på under tiden var det som min kompis Sara sa en gång: Det ser ut lite som om man stoppat mat i en kondom och tänker äta den.

Så sant som det är sagt.

Det gör det ju faktiskt.

(Varsågod för bildgoogling.)

Men gott är det, icke desto mindre.

Kolla in: Skribentkollektivet

Fick tips om en så himla bra och cool grej som jag önskar att jag hade hittat när jag var sjutton: Skribentkollektivet. Ett gäng unga skribenter (17-20 år) som slagit sig ihop och bildat ett kollektiv, och startat en sajt där de publicerar sina texter. Bara för att få ur sig ord. Och publicera dem någonstans. Texterna handlar om allt möjligt, och är i helt olika stilar.

Kanske finns det någon som är sugen på att gå in och läsa? Eller bidra med en text? Alla som vill får bli gästskribenter!

lördag, november 17

Att göra i helgen: Inget

De senaste två helgerna har vi mest varit hemma. Alla. Alltså bara. Och inte haft högre ambitioner än: "Idag kanske vi kan gå till en park allihop om vi känner för det innan det blir mörkt. Eller så skiter vi i det. Får se." Varken Gustav eller jag har jobbat en enda sekund. Eller städat. Eller bockat av grejer på någon himla Att Göra-lista. Eller flängt iväg på på någon happening på var sitt håll. Knappt ens gjort någon utflykt. Vi har bara varit hemma, allihop, hela tiden. Och typ skrotat runt och byggt linbana till Rufus mjukdjur, läst alla böcker i Svantes bokhylla multipla gånger, druckit kaffe och pillat oss i naveln.

Så. Jävla. Skönt.

Det skrämmer mig lite att jag tycker att det är så himla exotiskt, i och för sig. Är vi aldrig bara hemma, allihop, och gör inget?

Det borde vi obviously vara.

Men jag postar många bilder på instagram

Att sitta och stirra på den tomma blogginläggsskärmen i tjugo minuter utan att komma på en enda grej att fylla den med, VAD ÄR GREJEN MED DET? Det har aldrig hänt mig så ofta som det händer mig nu.

torsdag, november 15

Dags att sova

Rutinerna vår äldste son har kring sin läggning just nu, alltså. Kan vi prata lite om dem? Jag skämtar bara lite när jag säger att proceduren är cirka 422 moment lång, och att om man gör ett enda av momenten lite, lite fel... oh, well. Vi kan säga så här: Man gör helst inte fel.

Det börjar när Svante har somnat. Då ska man gå in på Rufus rum och leka med dinosaurierna. Sen ska napparna gömmas "på lagom svåra ställen" i hans rum. Under tiden ska han tjuvkolla när man gömmer. Sedan ska han leta. Om han hittar dem direkt (vilket han ju gör, eftersom han tjuvkollat), så blir han sur. Då gömmer han om dem, och sen får man leta upp dem själv istället. Sen ska det göras välling. Jag ska blanda, han ska ligga i soffan. När vällingen står i mikron ska han räkna högt från soffan till "sjuttiotio" innan pipen kommer. Hinner han inte det så får man värma lite till. Sen ska man ställa vällingen på exakt rätt ställe i hans säng, mellan hans kuddar. Den får inte välta, men OBS! att den måste stå i sängen, fast den står sjukt ostadigt. Sen ska han välja två böcker. En lång och en kort. Sen ska han springa och kissa och borsta tänderna. Sen ska han krypa ner i sängen och provsmaka alla napparna. Sen ska han säga "VÄLLING!" och då ska han få vällingen. Och sen ska man fråga "Vilken bok ska vi börja med?", och så ska han peka. Sen läser man. Och när böckerna är slut ska man "prata lite", det vill säga fråga vad han gjort på förskolan, och berätta vad man gjort på jobbet. Sen ska man ligga kvar och sova en stund. Sen somnar han. Och då får man gå ut. Om man inte redan sover som en sten, vill säga, och det gör man ju.

Alltså, det är rätt mysigt alltihop det här (om man inte råkar göra fel, dårå, för då blir det väldigt dålig stämning) och jag antar att det inte kommer att vara för evigt etc, etc, etc. Men det känns ju också lite... hur ska jag säga, inrutat? Tjatigt?

Idag försökte jag hoppa över momentet med att gömma napparna. Det gick dåligt. Rufus satte bara händerna i sidan och skakade myndigt på huvudet åt mig.

"Försök inte, mamma. Göm!"

Så då gömde jag.

Naturligtvis gömde jag.

Det är någonting med samvetet, antar jag? Så länge Svante är vaken kräver han uppmärksamhet, och jag vet inte huuuuur många gånger Rufus föreslår något han vill att vi ska göra och får ett "inte nu" eller ett "kanske sen" eller ett "det går inte riktigt ännu" tillbaka. När Svante väl har somnat kan jag inte säga nej. Då får Rufus diktera villkoren bäst han vill.

Och det är helt okej.

Det är det.

Men det slutar väl snart med att han står i pyjamas och pekar med hela handen och skriker HOPPA! och jag bara HUR HÖGT? HUR HÖGT? HUR HÖGT?

Bye bye Båstad

Kände mig på riktigt helt sorgsen idag när jag lämnade Skåne och åkte hem mot lägenhet och storstad igen. Okej att lägenheten och storstaden är befolkad med en massa människor jag längtar efter väldigt mycket när jag är borta, men alltså. HAV! Herregud, vilken grej ändå.

Det var himla bra i Båstad. Pålästa och roliga elever, förberedda frågor, engagerade lärare, snälla bibliotekarier, the whole shebang. Kanske ett av mina... topp tre bästa skolbesök genom tiderna?


Tror faktiskt det.

onsdag, november 14

Rapport från ett tornrum

Jag bor på ett pensionat i natt (se bild på huset nedan), och eftersom november inte verkar vara Båstads bästa turistmånad så är jag enda gästen.

"Så du kan få välja rum. Var vill du bo?"

Jag tog tornrummet.

Nu känner jag mig som Anne på Grönkulla.

Oklart egentligen varför, Anne bodde väl inte i något tornrum? Jag antar att det är känslan. Hon skulle ha velat bo i ett tornrum, tro mig. Väldigt poetiskt. Väldigt Anne.

Idag har jag berättat för alla elever jag träffat att jag brukar sätta upp små regler för mig själv när jag ska skriva bok. Typ: Skriv fem sidor, sedan får du se på nya avsnittet av Homeland. Eller kanske snarare: Yo! Slöfock! Skriver du inte fem sidor omedelbart så får du inte så på nya avsnittet av Homeland!!!

Så... elever! Härmed vill jag meddela att "göra tre skolbesök" är ungefär likvärdigt med "skriva fem sidor".

Nu ska jag se på Homeland.

Öppet brev till min familj

Hej man och barn, en kort grej bara. Vi kanske måste flytta till Båstad pga SÅ SJUKT FINT HÄR! Om jag kollar hemnet, så börjar ni packa? Okej, bra, fint, puss!

tisdag, november 13

En Bjärbo till Bjäre

Alrighty then, nu ska jag ut och åka igen. Den här gången ska jag till Båstad (Förslöv). Jag verkar ha lite bättre tur med bio den här gången, för i Båstad har jag hittat en biograf som visar film imorgon. Visserligen ingen av de filmerna jag ville se, men ändå. Det tar sig!

Himla synd att suget jag känner inför att se sista Twilightfilmen = 0.

Men, men. Ja, ja.

Det ska i alla fall bli kul att åka till Båstad.

Har aldrig varit där, men mitt efternamn är taget efter Bjärehalvön (där morfars släkt kom ifrån), så det ska nog gå fint det här.

Eddie och julen


Sådär, ja! Nu finns min bilderbok "Eddie och julen" ute i handeln. LÖP OCH KÖP! Eller köp direkt av mig, med en hälsning i. (Vill du göra det så klickar du här, så får du veta mer om hur du beställer.)

Här kan du också läsa mer om boken.

måndag, november 12

Du käre värld, vad jag älskar november!

Om ganska många saker i min vardag har jag på sistone kommit på mig själv med att tänka: "Men gud ändå, ska det verkligen vara nödvändigt? Den här gången också? Går det inte att lösa på något annat sätt?"

Här är en liten lista på saker i urval jag undrar över:

- måste jag (verkligen?) gå upp när barnen vaknar? Och vara vaken?
- måste jag (verkligen?) göra något åt min morgonfrisyr?
- måste jag (verkligen?) ordna frukost? Och äta den?
- måste barnen (verkligen?) få grejer hela tiden, såsom rena blöjor, rena kläder etc?
- måste jag (verkligen?) tänka ut en middag? Och laga den?
samt
- måste jag (verkligen?) plocka undan från bordet och diska tallrikar och bestick mellan måltiderna?
Sisyfos hade ett mer omväxlande arbete, damn it.

Diskutera det här i smågrupper nu en stund, så kanske vi kan komma på en vettigare lösning ihop.

Det kan ju inte på något vis vara rimligt att det här.


Bara snäppet bättre än vildvittrorna. Snäppet.

Nu har jag sett tv-serien också, Torka aldrig tårar, alltså. Och gud ändå, vad fina de var, Rasmus och Benjamin? Jag blev kär i båda. Fast grät gjorde jag ändå inte så mycket som ni sa att jag skulle göra. (Eller, jo, så klart jag grät. Men liksom, inte så där överdådigt mycket?)

Aja, det var en bra serie i alla fall.

Men den vita älgen var trickfilmad, det såg jag minsann.

Mig lurar ni inte.

lördag, november 10

Alla är vi bra på något

Följande oerhörda har hänt: Svante har hittat ett område där han är överlägsen sin storebror. Han bara *munpruttar på badkarskanten* LIKE A BOSS!

Utflykter med små barn i Stockholm

Hello people som bor/brukar vara i Stockholm med små barn, har ni några bra utflyktstips att dela med er av? Ni vet - när det är helg, barnen har blivit rastlösa, och ni är trötta på att hänga i ert hem. Vad gör ni då?

Mina bästa hittepå är: 
- Klappa djur och leka i Aspuddsparken. GRATIS! (Dock att vi är där så ofta att det knappt räknas som utflykt.)
- Gå till biblioteket. GRATIS!
- Gå till simhallen. KUL! Vi går till Västertorps simhall. Där finns cirka ingenting att hänga i julgranen egentligen (jo, en rutschkana), men eftersom mina barn är små och nöjer sig med att plaska/hoppa från kanten, så tycker de livet i Västertorpshallens simhall är en fest ändå.
- Gå på Naturhistoriska Riksmuseet. MYCKET DINOSAURIER! OCH DJUR!
- Gå på Junibacken. ALLAS ABSOLUTA FAVORIT! (Utom plånbokens.)
- Rum för Barn på Kulturhuset. GRATIS! (Men ibland får man stå i kö jättelänge.)
- Skansen. KUL! MEN KANSKE INTE I NOVEMBER!
- Kolla ifall bokhandeln Bokslukaren har någon festlig happening på gång, till exempel högläsning. ASMYSIGT!

Ni får hemskt gärna tipsa?

torsdag, november 8

Älska Älmhult!

Förutom att handla pappersgrejer på Ikea i Älmhult så har jag gjort författarbesök också. Sju åttondeklasser på tre olika skolor har jag träffat, och nu ska jag tala om en sak för er: HERREGUD!!! vilken skillnad det är på att göra författarbesök i klasser som förberett sig innan!

Ibland händer det nämligen att jag kommer till en skola där alla (inkl. lärarna) ser ut som frågetecken när de får syn på mig. "Vem är du? Ska du vara här idag? Författarbesök, säger du? NU? Nej, det vet jag ingenting om. Vilken sal ska vi då vara i, hade du tänkt?" På sådana ställen är det sällan eller aldrig någon som läst någon av mina böcker, förberett några frågor, eller ens reflekterat över att det ska komma någon och hålla lektion som de inte träffat innan. Och visst, fine, jodå, det går att ha lektion på sådana skolor också. Det blir nästan alltid helt okej bra ändå.

Men.

Skillnaden är ändå enorm när man kommer till ett ställe som till exempel Älmhult, där lärarna är engagerade, eleverna har läst åtminstone en av mina böcker inför besöket, diskuterat dem i grupper, förberett en lång lista med frågor och liksom... längtat efter att jag ska komma dit och prata. Enorm, I tell you.

Så himla mycket bättre för alla inblandade? Skolan (som betalt för att jag ska komma dit, och sannolikt vill få ut så mycket för pengarna som möjligt). Eleverna (som får ut mycket mer av mötet). Och för mig (som gillar att försvara varför jag skrivit ett alldeles för öppet slut på min första bok.)

Älskar nu Älmhult lite.

Det var bara det.

Fina pappersvaror till Ikeapris? Ja tack.

Fellow anteckningsbokslovers!

Jag har varit i Älmhult. Nu är jag på väg hem igen. Bredvid mig på tåget står en papperskasse från Ikea fylld med pappersvaror, för vet ni? Ikea Älmhult har öppnat en ny pappersavdelning som inte finns någon annanstans (ännu) och JAG HAR VARIT DÄR, på plats, i himlen!

Jag blev så till mig i trasorna över detta att jag var tvungen att gästblogga hos Pejperkut. Här kan ni läsa. Och se bilder.

Och sen kan ni börja planera en tripp till Älmhult.

Varsågoda för tips.

tisdag, november 6

Färdig bok

KÄRA BLOGGEN! ÄR MYCKET UPPSPELT! HAR FÅTT MIN FÖRSTA BILDERBOK FRÅN TRYCKERIET! SKRIVER ALLT I VERSALER! MED UTROPSTECKEN!

Ska fota mer och visa er en annan dag när jag har en bra kamera, men wiii! Rolig dag det här blev nu. Jag älskar när bokuslingarna äntligen kommer från tryckeriet! Det är typ som att få barn fast utan allt som gör ont, och inte alls samma på något annat vis heller, men ni fattar, det är roligt, man blir glad, wiii!

Alla som har ett småglin hemma måste köpa! Ni kan tänka att den är ungefär som en "Julen - Så funkar den" för barn mellan 1 - 3 år ungefär. Släpps om en vecka, och finns då att få tag på lite överallt hoppas jag, men definitivt i alla fall på adlibris och bokus. Och vill ni ha en hälsning i den kan ni köpa den direkt från mig också. (Men återkommer om det, har bara fått ett enda exemplar ännu, så kan ändå inte skicka än.)

Annars då?

Näe, inget.

Mest: wiii!

måndag, november 5

När jag ändå är i Älmhult

Imorgon åker jag till Älmhult, och stannar i två dygn för att göra författarbesök. Googlade i ett anfall av obotlig optimism "bio älmhult" nyss, för att jag så förtvivlat gärna ville att det skulle ligga ett stort biopalats strax bredvid värdshuset där jag ska bo, så jag kunde gå och se Palme-filmen och Bitchkram på kvällarna när jag jobbat färdigt.

Gjorde det inte.

Vad som däremot ligger strax bredvid värdshuset där jag ska bo: Ikea.

Ja, ja.

Man kan inte få allt, etc.

Får väl ta med mig nån himla bok eller så?

Eller köpa möbler.

Vi får se lite.

Lisas läsdagbok: Torka aldrig tårar utan handskar

Det här har jag läst: Torka aldrig tårar utan handskar, av Jonas Gardell

Och det är: Boken alla pratar om just nu. Eller nej, förlåt, alla pratar om tv-serien med samma namn. (Den som prick alla i hela världen sett, utom jag.) Känns ju rätt överflödigt att ens andas om vad berättelsen handlar om? Men okej. Det är första delen i en trilogi om Sverige på 80-talet, om aids, och om kärleken mellan Rasmus och Benjamin.

Det här gillar jag med den: Mest av allt: Paul! Är så himla förtjust i hans fjolliga utrop "Men Gud ändå!" som han strösslar omkring sig mest hela tiden! Jag gillar Rasmus och Benjamin också, så klart, men mest gillar jag Paul. Och näst mest gillar jag att boken lär mig grejer om en tid som jag knappt var med om själv ens, om hur situationen för homosexuella såg ut på tidigt 80-tal, om aids, om den hysteriska rädslan för "bögpesten". Känns, precis som Gardell själv säger, som en viktig historia att berätta. Och så är det ju en rätt så bombastisk kärleksberättelse så här långt också. Och det är jag naturligtvis svag för.

Det här gillar jag inte med den: Att den så tydligt är en liten del av en helhet. Jag vill inte läsa den här trilogin upphackad! Jag vill läsa hela på en gång. Så här tycker jag den känns kort och ofärdig och för enkel, jag blir irriterad för att den inte är mer. Och är den inte lite väl övertydlig? Eller? Jo, det tycker jag att den är. (Fast gör det egentligen något? Den kanske kan få vara övertydlig och skriven med stora gester?)

Tycker också att det är otroligt underligt att den här boken inte får mig att gråta. Inte en enda tår. Hallå?!? Var det något jag (aka lipsillen) trodde jag skulle göra när jag läste den här boken så var det väl att gråta mig snorig. Hela internet har ju varit full av bölande människor som läst boken/sett serien på sistone? Stålsatte mig ju och laddade med pappersnäsdukar vid sängen! Men, nä. Jag grät inte. Jag begriper det verkligen inte. Jag utgår således från att det är mig det är fel på här (och lite fel också på alla bölande internetmänniskor som spoilat upplevelsen för mig), och att jag kommer att ta igen det uteblivna lipandet med råge när jag läser del två och tre.

För det tänker jag naturligtvis göra.

Och se tv-serien, jajaja.

Sluta tjata.

Mmm... kontoret

Är det okej att lägga sig ner på det turkosa brädgolvet och kyssa kontorsmarken för att man är så lycklig över att vara tillbaka i sin fina, fina hörna, vid sitt fina, fina skrivbord, i sin fina, fina fortfarande rätt stökiga frilanslokal?

Nähä.

Nänä.

Men man kan väl få tänka tanken, i alla fall?

söndag, november 4

Gimme love, gimme love, wooo-ooo

Fråga jag ställer mig: Vad är grejen med Eric Saades Manboy och världens alla barn? Eller okej, Sveriges alla barn? Eller okej, åtminstone mina barn?

HERREGUUUUUD, vad de gillar den. Många gånger. Efter varandra.

Tips till alla (unga) med författardrömmar

Jag fick ett så fint brev häromdagen, från en lärare som hade en elev med författardrömmar i sin klass. Hon önskade sig ett blogginlägg med "tips till unga som vill bli författare", som hon kunde visa för sin elev. Det blev den här Topp 5-listan. (Kan säkert funka på vuxna med författardrömmar också? Det är ju samma lika, på ett ungefär.) Slit den med hälsan!


1. Läs mycket
Jag vet att det här är en sådan där sak som du säkert hört hundra gånger från olika vuxna (svensklärare), men det är för att olika vuxna (svensklärare) har fattat precis. För varje grej du läser övar du dig på en massa viktiga saker - ord, språk, stil. Så läs så mycket du någonsin kan! Böcker, bloggar, twitter, tidningar, brev, vad som helst, läs, läs, läs! Strunta i om det du läser anses vara "bra" eller "litterärt". Bara läs, och lär dig vad du gillar. Och försök sedan härma den stilen när du skriver själv sedan.

2. Skriv mycket
Ingen är automatiskt proffs på att skriva från början, det blir man av att öva. Och ju mer man övar, desto bättre blir man. Alltså är det smart att skriva mycket, hela tiden. Och då menar jag inte att man ska sätta sig ner och "skriva en roman" direkt, man kan skriva vad som helst. Små lappar på köksbordet, brev, blogginlägg, dikter, fanfiction, noveller, dagbok - vad som helst. Det viktiga är att man skriver ofta, så man får in vanan. Strunta i om det blir bra eller inte. Bara skriv.

3. Avsätt tid för att skriva
Det tar tid att skriva grejer. Många, många timmar. Den tiden måste du se till att fixa fram. Kanske kan du tänka dig skrivandet som vilken annan seriös hobby som helst? Till exempel om du börjar träna fotboll - då vet du att du kommer att ha träning två gånger i veckan (tisdag och torsdag) och match på helgen. Då låter du ingenting annat komma emellan. Tänk likadant med skrivandet. "Varje tisdag och torsdag och lördag ska jag skriva i två timmar." Då är det inte lika lätt att skrivandet hamnar längst ner på Att Göra-listan och glöms bort.

4. Försök inte smita
Newsflash: Det är verkligen inte alltid roligt och inspirationsfyllt och fantastiskt att skriva. Rätt ofta är det svårt och tråkigt och fyllt av prestationsångest också. Men skit i det! Skriv ändå. Det gör ingenting om du tycker att allt du skriver blir dåligt just nu, eller om du kör fast lite då och då. Det gör alla. Jag skämtar inte: ALLA. Ingen skriver perfekt från början. Det viktiga är att du inte ger upp när det går trögt, utan fortsätter ändå, och får ur dig orden. Ta en paus och dunka huvudet i väggen gå en promenad om du måste, men fortsätt sedan. Man (åtminstone jag) måste vara disciplinerad och sträng mot sig själv om det ska bli en färdig text till slut. Det är trist, men sant.

5. Öva ditt tålamod
Oooo, det här är mitt hat-tips. Direkt när jag kommer på en idé vill jag börja skriva, och sen vill jag att boken ska vara klar efter fem minuter, finnas i bokhandeln efter två dagar och bli film en vecka senare. Sjukt dålig egenskap om man vill vara författare, för prick allt i processen tar en FREAKING EVIGHET. Alltså, vi pratar om flera år nu. Jätte-jätte-jätte-lång tid. Och när du väl skrivit färdigt din bok och ska försöka få den antagen av ett bokförlag kan det ta jätte-jätte-jätte-lång tid innan du ens får svar. Och jätte-jätte-jätte-lång tid innan något bokförlag nappar och svarar något annat än "tack, men nej tack." Så det är bra att ha oändligt tålamod. Eller öva sig på att få det. Eller åtminstone lära sig leva med att man inte har det.

EXTRA! EXTRA! Read all about it, BONUSTIPS!
Skrivarkurseleverna jag hade hand om i förra veckan tyckte att "planera din historia" var det bästa tipset jag gav dem. Och det är verkligen ett sjukt bra tips. (Tycker jag. En del författare planerar inte ett dugg, och lyckas otroligt nog skriva böcker ändå. Men jag tycker planeringen är asviktig. Speciellt är det skönt att ha den när jag kör fast.) Innan du ens börjar skriva, alltså - tänk igenom din historia. Vem handlar den om? Vad handlar den om? Hur börjar den? Hur slutar den? Vilken typ av historia är det - är den rolig, läskig, sorglig, spännande eller alltihop? Man kan planera på hundra olika sätt (med post-it lappar, med tankekartor, genom att skriva noggranna synopsis, genom kladdiga anteckningar). Välj ett sätt som passar dig, men strunta inte i planeringen. Den kan verkligen hjälpa dig.

lördag, november 3

Glimtar av en vecka

Nånting säger mig att mina föräldrar just nu sitter i varsitt hörn av sitt hus och håller tyst och känner lugnet. Nu har nämligen alla deras avkommor och barnbarn skingrats, och vi är hemma i Stockholm igen. Sex veckor från NU! ger jag Småland för återhämtning. Sedan kommer vi och firar jul. Beware.