fredag, augusti 31

Het release

Untz-untz-peppen-peppen, ikväll är det releasefest för novellsamlingen "Het" som finns ute i handeln nu. Det ska bli mycket roligt!

Här kan ni förresten läsa en rolig intervju med Martin Jern och Åsa Anderberg Strollo om boken. Martin är speciellt rolig när han säger så här, tycker jag:

– Jag är ganska så tävlingsinriktad. När jag visste att det skulle vara många riktigt bra författare med ville jag skriva den bästa eller den värsta berättelsen. Jag skulle skriva den som hade mest sex.

HA! Jag tänkte typ tvärtom. Ungefär: Jag kanske inte behöver fläska på så himla mycket med sexet? Det kommer ju de andra göra så fint ändå.

Så istället fläskade jag på med romantik och skolmiljö, för det är mina bästa grejer att skriva om. Mina huvudpersoner är således nykära och går på gymnasiet och kan inte sluta ta på varandra. Tycker själva att dom är himla fina, faktiskt.

torsdag, augusti 30

Rapport från en inskolning

Gud, vad trött man blir av att gå på förskola, då! Både jag och Svante = vrak. Men det går bra. Han tycker livet på förskolan är en fest. De enda två gångerna han gråtit hejdlöst hittills är på eftermiddagen när vi meddelat honom att det är dags att gå hem. Då har han blivit ohyggligt besviken och kränkt, på ett väldigt högljutt vis.

Annars äter han vid lunchen (och ramlar inte ner från storbarnsstolen) och sover på vilan och gör små utflykter på egen hand ibland och lämnar oss utom synhåll. I nästa vecka ska vi prova att lämna honom några timmar och gå därifrån.

Tror det kommer gå fint.

Är så sjukt imponerad av lugnet som råder på det där stället! Alltså, 27 barn i olika åldrar på samma avdelning, och ingen bråkar? På en hel dag? HUR ÄR DET ENS MÖJLIGT? Jag lyckas inte få till samma sak med två barn här hemma.

Spontan känsla 1: Älskar verkligen att mina ungar får hänga där på dagarna.
Spontan känsla 2: Kan man adoptera förskolepersonal och ha dem typ i klädkammaren hemma hos sig och ta fram vid behov?

Man undrar ju, vem kan han ha snappat upp den där frasen ifrån?

Hört från köksbordet där två bröder sitter och äter middag:

- MEN SVANTE! NU BÖRJAR JAG FAKTISKT BLI VÄLDIGT TRÖTT PÅ ALLA MATRESTER DU SPRIDER OMKRING DIG.

onsdag, augusti 29

Ja, CSN, jag tittar bland annat på dig

Hej, jag har just betalat månadens räkningar, så nu ligger jag i fosterställning i ett hörn av soffan och gnolar RAINDROPS AND ROSES AND WHISKERS ON KITTENS för mig själv och hetsdricker ett glas vin mellan stroferna.

Nä, jag bloggar.

Men ni fattar.

Hur lång tid tar det för nerverna att vänja sig vid frilanslivet, egentligen? Mina nerver just nu: BÖÖÖÖL! Vi vill ha en fast löööön in på kontot varje månad, det här är för nervööööst!

Jag går väl och lägger dem. Mig också, för den delen. Det är min lösning på allt, att gå och lägga mig och sova.

Mvh
/strutsen

tisdag, augusti 28

Dags för dagis

Imorgon börjar den här lilla kalasbyxan på förskolan. Det ska bli spännande. Och när jag säger spännande menar jag både på det actionspäckade planet (kommer han att ramla ner från storbarnsstolen han förväntas sitta på vid bordet och slå sig?) och dels på det lite mer psykologiska planet (kommer han att gilla det?). Men han ska gå på samma ställe som sin brorsa, så vi känner oss förhållandevis avslappnade ändå. Dels för att vi vet att de är snälla och bra på det där stället, och dels för att Svante har varit där flera hundra gånger redan. Det blir säkert bra.

Han har fått nya gummistövlar och en egen kudde att ta med sig.

Och eh, alltså, har ni sett gummistövlar för den här storleken på barn, eller? SÅ SJUKT GULLIGA! Mitt hjärta snörpar ihop sig till en liten varm boll när jag tänker på att han ska stapla omkring i dem på den där gården. På egen hand!

Lilla fjanten.

Cirkusfamiljen från helvetet

I natt drömde jag att jag, Gustav och barnen skulle cykla från mina föräldrar i Småland och hem till Stockholm. (Vi snackar alltså 45 mil.) Detta skulle vi göra med hjälp av 1 st cykel, och en cykelkärra. Planen var att Gustav skulle cykla, jag skulle sitta i barnsadeln på pakethållaren, och barnen och all packning skulle hänga i cykelkärran.

Helt vanligt.

Tråkigt nog var vi lite stressade när vi skulle ge oss av, eftersom cykelturen skulle ta så himla lång tid. Så vi glömde en hel massa grejer.

Till exempel glömde vi:

- Alla ytterkläder
- All matsäck
- Två barnvagnar
- Svante

Vi kom på att vi glömt de där sakerna lite efter hand. Eller, jag kom på, om man ska vara petnoga. Då knackade jag Gustav lite försynt på axeln och vrålade från min position i barnsadeln på pakethållaren. Du! Vi har ju glömt bananerna! (Ja, ja, skit i det.) Och alla jackor! (Äh, strunt i dem.) Men du... barnvagnarna? (Just jävlar, ja! Men vi kanske kan ta dem i jul?) Men alltså, älskling, VAR ÄR SVANTE, DÅ? HAN SITTER JU INTE I CYKELKÄRRAN!

Ja, du käre värld.

Jag har nog aldrig varit så trött på oss som när jag vaknade i morse.

måndag, augusti 27

Sa jag att den var i papper?

Idag har jag köpt pennor och en kalender i papper. En kalender i papper är motsatsen till en kalender i datorn/telefonen, för den som undrar. Man kan också säga att en kalender i papper är en liten del av himlen. Eller det bästa som freaking finns. Det beror på lite hur man vill uttrycka sig.

I alla fall.

Jag får inte ha en kalender i papper hemma. Eller ja, jag får väl ha hur många papperskalendrar jag vill hemma, men mannen jag lever med vägrar konsekvent att använda dem. Och då faller ju lite poängen med att ha en gemensam kalender för planering. Alltsåledes använder jag mig motvilligt av en kalender i datorn/telefonen till all gemensam planering. Det har verkligen sina fördelar, men snygg är den ju inte. Och inte går den att skriva i med fina pennor heller.

Men så idag! Kom jag plötsligt på att jag kanske behövde en kalender på kontoret också. Liksom utöver den familjära gemensamhetskalendern? Och strax efter denna snilleblixt slog mig gick jag och köpte en. BARA SÅ DÄR!

Känner mig nu helt hög av makt. Ungefär på samma vis som när jag kommer på att jag är vuxen och kan äta chips till middag om jag vill.

Jag har en kalender. I papper. Som jag kan skriva i. Med fina pennor.

Betyg på denna dag: 10 av 10.

söndag, augusti 26

Hej utvecklingsssprång, gång, whatever!

Klockan 15.00 idag satt jag vid matbordet och berättade för min syster att Svante var något av en fegis, som inte vågade släppa taget och gå på egen hand, fast han egentligen kunde. "Hans rekord är tre steg", sa jag. "Men han är hur stadig som helst, så jag han skulle säkert kunna gå obehindrat om han bara vågade."

Klockan 15.42 bestämde sig Svante för att han vågade, och började gå.

Så himla fräckt! Från ett ynkligt rekord på tre steg till att knata runt, runt i lägenheten LIKE A BOSS på mindre än en timme.

Ni skulle sett hans nöjda flin.

Ni skulle hört folkets jubel.

FANTE KAN GÅ!

Det är en mycket stor dag, etc.

fredag, augusti 24

Nominerad och glad

Fick alldeles nyss reda på att barnboksbloggen Bokunge som jag är med och driver är nominerad till ett tjusigt pris. SÅ HIMLA GLAD OCH STOLT! Det är i Forma Books Blog Awards som Bokunge kan vinna pris för årets bästa barn&ungdomsboksblogg. Det vore ju sannerligen festligt, vore det inte?

Om ni klickar här kan ni gå in och lägga en röst. Omröstningen pågår från nu till och med 14 september, och den blogg av de tre nominerade som har fått flest röster då vinner.

Alla som röstar får... jamen, vad ska vi säga? Kakor? Halva mitt kungarike? Min högra arm?

torsdag, augusti 23

Bästa disktrasan i världen

Känner ni det i luften, stockholmare? Idag kommer min syster och hennes "ångvält till son" till hufvudstaden och hälsar på, och WOOP! WOOP! Det blir livat. Sigge (som ångvälten heter) är tre veckor yngre än Svante. Sist jag såg honom var han skitbra på att klättra in i saker (byrålådor och vedkorgar och sånt) och sätta sig där och... jag vet inte? Sitta. Nu säger ryktet att han kan .

Det kan inte Svante. Eller jo, jag skulle tro att han kan, men han vågar inte riktigt. Hans rekord är tre steg. Istället kompenserar han genom att vara väldigt duktig på att omsorgsfullt packa sin gåvagn full med sina värdaste saker (min gamla iphone med spotify igång, halvätet kex samt boll) och kuta rakt in med den i närmsta vägg.

Jag visualiserar nu hur Maja och jag sitter som två urvridna disktrasor i soffan och stirrar tomt framför oss när alla ångvältar somnat. Kväll efter kväll efter kväll.

Kan inte tänka mig något jag hellre skulle vilja göra än just det.

onsdag, augusti 22

Variation, ehum... förnöjer.

Onaj, hatar när jag lägger mina barn i mer eller mindre vredesmod och direkt när de har somnat får impulsen att springa in och väcka dem igen och säga FÖRLÅT FÖR ALLT, GLÖM ALLT JAG NYSS TÄNKTE HALVHÖGT, IMORGON HAR VI BARA KUL, OCH BRÅKAR INGET, OCH ÄTER GLASS TILL FRUKOST, OCH HAR KUDDKRIG I MOTLJUS, JAG LOVAR, OKEJ?

Svante håller på att få en massa tänder och har vrålat sig igenom hela dagen.

Eftermiddagens höjdpunkt var när han stod naken på golvet och vrålade rakt ut, och Rufus stod naken bredvid och vrålade ännu högre, för att han tyckte Svante lät för mycket. Vad jag gjorde för att lösa den situationen, undrar ni? Vrålade åt dem att de skulle vara tysta, givetvis. Är väldigt genomtänkt på så vis.

Man kan sannerligen inte klaga på att det är enformigt det här livet. I ena sekunden får man kärleksfulla pussar för att man byggt ett Dinoland, och i nästa sekund får man en spark över näsbenet för att man vägrar läsa en bok till vid läggdags.

Jag tror jag går och sover lite nu.

Tjuvtitt: Eddie och julen

(Förlåt för icke säsongsrelaterat inlägg. Det är sommar fortfarande. Okej?)



En sak som jag av någon outgrundlig anledning inte pratat om här är att jag skrivit en bilderbok som släpps sent i höst. Den heter Eddie och julen, och handlar om en kille som är väldigt lik en till mig mycket närstående person. (Även om den till mig närstående personen har växt upp och blivit lite mer vältalig sedan jag skrev texten.) Eddie, som är typ 2 år - och mitt uppe i den första härliga trotsåldern - ska precis fira jul för första medvetna gången. Han tycker att allt är rätt underligt. Det här med julgran, till exempel. Ett träd inomhus? Weird. Och tomten? Vem farao är det? Eddie är skeptisk. Men sen säger mamma att tomten brukar ha paket med sig när han kommer, och då känner ändå Eddie hur peppen kommer krypande. PAKET! Det gillar han ju faktiskt! Kommer kanske tomten nu på direkten?

Tanken är att det ska bli fler böcker om Eddie sedan. I vår släpps till exempel den om när Eddie får ett syskon. Den blir dramatisk. Men texten är kort, och handlingen enkel, för jag tänker mig att det ska passa att läsa de här böckerna för ganska små kids ändå. (Ni vet, sådana som tröttnat på pekböcker, men som inte är redo för till exempel Alfons ännu?)

Ska bli himla roligt, det här!

Bilderna är gjorda av superduktiga konstfacksstudenten Jesus Verona, och det här blir hans första bilderbok. Älskar speciellt hur han tecknat Eddies öron. Så sjukt gulliga och utåtstående!

Jag tror det betyder att han blev glad

Nu har Rufus fått sitt Dinoland. Det var väldigt roligt för samtliga inblandade. Han blev först stum. Sedan lite förvirrad. Sedan skrek han "KOMMER STRAX!" och sprang och hämtade alla sina dinosaurier. Sedan flyttade dinosaurierna in i Dinolandet, och vi lekte i en timme. Och sedan ställde han sig upp och kramade mig skithårt och sa "TACK ATT JAG FICK ETT DINOLAND!!!" och pussade mig fem gånger i ansiktet. Då grät jag eventuellt lite. Men annars är allt bra!

tisdag, augusti 21

Öppen lasagne

Har ni lyssnat på Lotta Lundgrens sommarprat? Det har jag, och det var bra. Jag vet egentligen inte så mycket om Lotta Lundgren, (har till exempel inte sett Landet Brunsås) men jag bestämde under pratets gång att jag gillar henne jättemycket. Annan sak jag bestämde under pratet att jag gillar jättemycket: Öppen lasagne med babyspenat, svamp, ricotta och mandelpesto.

Har aldrig smakat, men ärligt? Låter ju ungefär som det godaste jag hört talas om.

Förutom att jag aldrig ens hört uttrycket "öppen lasagne" innan och känner mig lite ängslig inför just det så ska jag definitivt provlaga, precis som hon sa att jag skulle.

*lajvar aslydig lyssnare*

Måste bara komma ihåg receptet? Sprang samtidigt som jag lyssnade och var mitt uppe i en tankegång kring att jag ville dö för att det var så jobbigt, så hade inte full fokus. Men jag tror jag har det på ett ungefär i huvudet. Det var något med babyspenat, svamp, ricotta och mandelpesto i alla fall? Och sen något om att man skulle micra tallrikarna, för att det var det enda man kunde använda sin micro till.

Blir nog bra.

Öppet brev till min bästis

Hej Karin!

Alltså, du är så jävla rolig.

(Förlåt kraftuttrycket.)

Speciellt uppskattar jag när du helt spontant lajvar olika grejer, till exempel "Uppsalastudent på sittning" eller "Kulturtant dansar till afrikansk musik" och inte ens tänker på att folk på caféet vi sitter på tror att du är liiite, liiite tokig.

Ibland när jag står och stirrar ut i luften kommer jag att tänka på något du lajvat för mig. Då kan jag inte låta bli att fnissa skitmycket, så att folk omkring mig kollar jättekonstigt på mig.

Jag säger inte att jag just gjorde det bland byggjobbarna på kontoret!

Men det gjorde jag.

Jag hjärta dig.

Mvh
/kärleksfull i hornstull

Pest eller kolera

De håller på med ett stambyte i min frilanslokal för tillfället, och därför har jag den senaste veckan brottats med frågeställningen: Vilken miljö är mest störande att jobba i? Den som är full av byggarbetare som lever rövare? Eller den som är fylld av en ettåring som lever rövare? Jag har nu testat båda, och kommit fram till att det går på ungefär ett ut. Ingen av miljöerna är optimal för arbete.

Emellertid!

Idag råkade byggarbetarna - utöver arbetet med själva stambytet - också kapa ett vattenrör i lokalen. Så nu är den, förutom stökig och bullrig, också delvis fylld av vatten.

"Har du gummistövlar?" frågade en av dem när jag kom för att jobba.

Så att, jag vet inte.

Kanske ändå hemmajobb resten av veckan?

Onekligen ger: Skitstora Dinosauriedjungellådan

Titta! Här står Skitstora Dinosauriedjungellådan och är ihopfälld och bara väntar på att någon ska komma och öppna den.
För när man öppnar? Då finns det ett helt dinolandskap där inne! Med grotta och träd och the whole shebang.

Och sjö! Som dinosaurierna kan bada i om de vill.

Tyrannosaurus: "RAOR!"
Orimligt lilla Sauroposeidon: "O, crap."

Jamen, eller hur blev den bra? Eller hur borde jag få medalj? ELLER HUR ÄR JAG MOM OF THE YEAR? (Eller ska vi nöja oss med att konstatera att jag är odrägligt nöjd? Kanske det, ja.)

Rufus har inte fått se den ännu, för det verkade lite småkorkat att visa honom den en kvart innan han skulle till dagis, men... imorgon! Det ska bli roligt. Med tanke på att han frågar cirka en gång i minuten om vi kanske ska leka lite med hans dinosaurier så gissar jag att han kommer att bli lite uppspelt. För att inte tala om hur uppspelta dinosaurierna ska bli! Herregud, här har de bott på en trist fönsterkarm i hela sitt liv, och så får de plötsligt ETT HELT EGET LAND att flytta in i. FESTEN!

måndag, augusti 20

Smältlimmet och jag

Iiii, jag har så väldigt roligt nu, va! Jag smältlimmar stenar och plastträd och snäckor och pinnar så det (bokstavligen) ryker om det. Någon frågade på Instagram vem som hade roligast åt den här dinosauriedjungellådan. Mamman eller barnet? Jag tror vi alla anar svaret på den frågan: Mamman, naturligtvis. Lite beroende på att barnet inte ens har sett den sabla lådan ännu, men också beroende på att JAG FÅR SMÄLTLIMMA! OCH MÖBLERA I DJUNGELN! OCH KLADDA MED FÄRG!

*är i extas*

*eller hög på lim*

*ingen vet*

Girlsabstinens?

Förresten tycker jag att ni kan se den här filmen nästa gång ni känner att det är för långt innan nästa säsong av tv-serien Girls sänds och nästan längtar ihjäl er. Tiny Furniture är en långfilm av Girls-regissören Lena Dunhams, och alltså, man kommer rätt långt med den i sin iver efter fler serieavsnitt. (Även om den inte alls är liiiika bra. Tycker jag, då). Till exempel är det samma huvudrollsinnehavare (Lena Dunham själv). Och Jessa är med! Och han den där snubben som jobbar på samma café som Hannah i Girls. Plus: Det är samma sorts roliga dialoger.

Dinolandet, vad gör du med mig?

Å, gud, hur underlig känner man sig inte som människa när man tillbringar en halv dag med att ränna runt i obskyra butiker på stan och fråga efter "små, små miniatyrträd i tålig plast" och dessutom böjer sig ner med jämna mellanrum för att plocka upp en bra sten eller en lämplig pinne utmed vägen? Svar: Ganska underlig, faktiskt. Ganska jätteunderlig.

Men, men.

Ja, ja.

Nu har jag i alla fall hela väskan full av sten, pinnar, snäckor, filt, färg, klister, plastväxter och blommor, och det var ju hela målet. Om ni inte hör något av mig ikväll så är det för att jag pimpar Skitstora Dinosauriedjungellådan och svär för att resultatet inte blir exakt som i mitt huvud.

Laterz!

söndag, augusti 19

Lugn i stormen

Ni är för himla fina, ni. Det kommer nästan tårar när jag ser vad ni skriver. Men believe it or not, det var aldrig meningen att fiska efter snällheter med det där "bloggen har blivit gammal"-inlägget, det var bara en tanke som ville ut. Och jag blir väldigt glad av att ni fortfarande verkar gilla att hänga här, trots att jag inte själv direkt skuttar hit med hoppsasteg nu för tiden.

Jag ska inte sluta blogga.

Inte än i alla fall.

Men det vore roligt med lite inspiration igen. Kan man köpa det på postorder?

Tänk! Det passar.

- JAG HETER RUFUS ARVID OLLE. MEN NI KAN KALLA MIG KUNGEN.

lördag, augusti 18

Bloggen börjar bli gammal

Ibland börjar jag tro att den här bloggen har spelat ut sin roll i mitt liv. Jag vet ju liksom aldrig vad jag ska skriva om längre?

Eller så är det väl en fas, som allt annat.

Vi får se lite.

fredag, augusti 17

Kära bloggen!

Idag har jag, efter att ha läst tidningen i morse, tänkt nästan orimligt mycket på mushjortar. MUSHJORTAR! Kan inte komma över att de lever och andas i denna värld. Sjuka, sjuka lilla djur. (Och då menar jag alltså "sjuk" som i "knasig", inte som i "dålig hälsa". Har ingen aning om vad mushjorten vanligtvis har för hälsotillstånd.)

Men, alltså! En mus med rådjursben.

Ja, du käre värld.

Mycket ska man se innan ögonen trillar ut, etc, etc.

Här kan du trycka om du vill se bilder.


torsdag, augusti 16

Bomull 60 grader

Plus med att låta Svante vara med och stoppa in tvätt i tvättmaskinen: Han tycker det är kul.
Minus med att låta Svante vara med och stoppa in tvätt i tvättmaskinen: Han kan få för sig att freestyla.

Mvh
Centrifugerade nyss två cd-skivor

Lisas läsdagbok: Mellan dig och dig

Detta har jag läst: Mellan dig och dig, av Katarina Kieri.

Och det är en: Ungdomsroman i jagform, med sjuttonåriga Tora som berättare. I hennes värld finns en mamma (som stuckit med en gris till ny man). En pappa (som tafatt står på tröskeln och mumlar och inte har någon koll). Ivar (som väl är hennes bästa vän. Eller vad är han? Och varför är han så svår att förstå sig på?). Och inte så jättemånga fler. Tora är ganska ensam, skriver små diktrader om sina känslor, och lägger märke till färgen på höstlöven mer än många andra sjuttonåringar skulle göra, tror jag. Och så tänker hon en hel del på bibliotekarien Sven.

Det här gillar jag med boken: Jag tycker Katarina Kieri är väldigt skicklig på att skriva om stillsamma saker, så att de ändå känns. Här händer inte speciellt mycket, men det känns ändå. Precis som i hennes tidigare böcker (som jag älskar!!) är det något med stämningen. Tonen? Det är lugnt och melankoliskt och sparsmakat. På ett bra sätt.

Det här gillar jag inte med den: Jamen, jag tycker rätt ofta att Tora känns som 42, snarare än 17, framförallt när hon uttrycker sig. Hon säger "Vadan detta?" och tänker att saker är "diametralt olika". Det är alldeles säkert medvetet, och säkert finns det massor av sjuttonåringar som uttrycker sig så (var jag en själv?), men det stör i alla fall min läsning. Jag tror inte riktigt på Tora som person. Och så tröttnar jag lite på de språkliga upprepningarna (fyra, fem meningar efter varandra som börjar på samma sätt) efter ett tag. Det är effektfullt i början, men jag tycker det blir för mycket framåt slutet. Jag har gillat samtliga av Kieris andra böcker jag läst mycket mer än vad jag gillar den här.

onsdag, augusti 15

I nästa liv ska jag bli bläckfisk

Andra saker jag gjort idag: Försökt transportera mig själv och två vansinnigt upprörda barn hem från den idylliska kvällspromenaden vi tog nere vid vattnet. Det var en intressant upplevelse. Två armar gick åt till att bära Svante pga krängde som en ål och gallskrek. Två armar gick åt till att bära Rufus pga väger ganska mycket och gallskrek. En arm gick åt till att putta den tomma vagnen, som ingen ville åka i, framför mig.

Den uppmärksamma läsaren noterar att det sammanlagt blir fem armar, det.

Man kan, utan att ljuga, säga att jag var lite svettig när vi kom hem.

För det var jag.

Så planterar du en skrivkurs

Idag har jag varit hemma hos Johanna och planerat skrivkurs. Det börjar bli en trend, det här med att jag är hemma hos Johanna och planerar saker. Oftast är det nya kapitel i boken vi håller på att skriva ihop som vi planerar, men ibland festar vi till det med att planera andra grejer också. Det är en trevlig trend, tycker jag. Speciellt eftersom Johanna envisas med att laga sjukt god mat till mig varje gång jag kommer dit. OCH KAKOR! Varje gång finns det 1. Hemlagad god lunch, 2. Hembakat gott bröd och 3. Hembakta goda kakor.

Kommer få göra sjuttonrätters med brödavsmakningsmeny och kakbuffé som kompensation lite senare i höst när Svante har börjat dagis och vi kan planera grejer hemma hos mig också. Kanske bäst att börja baka redan nu, och lägga i frysen?

Hur som helst är det kul.

Planerandet och det.

Även om jag nu läste igenom mitt egna inlägg och läste planterade vid samtliga tillfällen som det stod planerade och undrade lite vad i hela helsefyr som pågick.

tisdag, augusti 14

SJU KILOMETER!!!

Nämen se här, bloggen! Ännu ett socialt media vars utrymme jag kan utnyttja lite åt att skryta åt det oerhörda faktum att jag nyss SPRANG SJU KILOMETER!!! UTAN ATT GÅ!!! Jag har redan skrikit i versaler på Twitter och postat en bild på mitt blodsprängda ansikte på Instagram, men det hejdar, som ni märker, inte mig, nej, nej. Inget hejdar mig.

SJU (7) KILOMETER!!!

Alltså.

Alltså!

Jag tror inte ni förstår exakt hur nöjd jag är med det här. Men känn er inte besvärade över det, för jag kan så gärna berätta. Länge och utförligt. Om och om igen. (JAG SPRANG SJU KILOMETER!!! UTAN ATT GÅ!!! SJU KILOMETER!!!)

Jag har aldrig förr i hela mitt liv ens varit i närheten av att kunna springa så långt. Inte ens när jag var femton år. Eller arton. Eller tjugotre. Eller tjugonio. Men nu helt plötsligt bara SPRANG JAG SJU KILOMETER!!! UTAN ATT GÅ!!!

Jag ser just nu denna löptur som en större bedrift av min kropp än när den födde fram mina två avkommor.

Mvh
sinnessjuktnöjd_80

Uppdatering

Fintröjan lever! Fläckarna gick bort! PRIS SKE LOV!

måndag, augusti 13

Jaså? Jag skulle ha torkat av det NOGA, tycker ni? Jaha!

Ni vet det där paketet med blåbärskräm som Svante hade så roligt med häromdagen? Jag tog just ut det ur kylskåpet, tryckte det en stund mot min vita fintröja medan jag flyttade runt lite grejer på hyllorna, ställde in det igen och...

TADAA! Nu har jag ingen vit fintröja längre.

Jorå!

Man har väl huvudet på skaft och så.

*hoppar från balkongen*

Skolbesök av en författare?

(Och nu blir det reklaaaaam.)

Jag gissar hejvilt nu, men nog borde det finnas en hel drös med lärare som sitter och planerar framtiden i detta nu, och kanske tänker tankar i stil med: ”Det vore ju kul med ett författarbesök för åttorna den här hösten. Eller kanske till våren? Hmm… undrar vem vi ska fråga?”

ÖDMJUKT TIPS I SÅ FALL: Fråga mig! Jag gör hemskt gärna skolbesök på (främst) högstadiet eller gymnasiet. Vanligtvis handlar det om en lektion, där jag pratar med eleverna om varför jag skriver böcker, hur jag gör när jag skriver böcker, om det är som jag trodde att det skulle vara, och varför jag inte slutar fast det faktiskt är asjobbigt rätt ofta. Och så pratar jag lite om min bild av författare (män med hår på bröstet, som fyllda av inspiration maniskt hackar fram sina alster på skrivmaskin mitt i natten) och om jag själv kan identifiera mig med den bilden (eh, nej.) Och så läser jag högt! Och svarar på frågor! Och är ganska rolig! Och nästan alltid sitter majoriteten av eleverna still och lyssnar tills jag är klar. Faktiskt.

Och så kan jag tänka mig att hålla skrivkurser och skrivarverkstäder också, men då vill jag helst ha lite mer tid på mig. Halvdagar eller heldagar eller en hel vecka eller så.

Det är enklast att gå via Författarcentrums författarförmedling om man vill boka ett besök. Där hittar man också information om vad det kostar (brukar gå efter deras arvodeslista).

Okej? Okej.

(Slut på reklam.)

Lisas läsdagbok: Till dess din vrede upphör

Det här har jag läst: Till dess din vrede upphör, av Åsa Larsson.

Och det är: Den fjärde deckaren om kammaråklagaren Rebecka Martinsson. Den här gången är det två ungdomar (Vilma & Simon) som blir mördade när de är ute och dyker efter ett gammalt flygplan i Vittangijärvi. Of course blir Rebecka indragen. Bland annat för att hon får besök av den döda Vilma i drömmen.

Det här gillar jag med boken: För att variera mig lite, och inte upprepa samma gamla grejer som jag brukar tjata om när det gäller den här serien (Karaktärerna! Språket! Miljön!), så säger jag: Den brännskadade hundpolisen Krister! Honom gillar jag VER-KLI-GEN. Och så gillar jag alla hundporträtt, eller egentligen: Alla hundmänniskoporträtt. Eller djurmänniskoporträtt? Människorna i Åsa Larssons böcker älskar hur som helst verkligen sina djur. Det är väldigt fint.

Det här gillar jag inte med boken: Kanske att jag får panikkänslor av att läsa om folk som fastnar under tjock is, och drunknar. Det räcker inte bara med att de två ungdomarna blir mördade i början (mördaren lägger en sabla dörr över deras vak, och de krafsar på undersidan av den i panik för att komma upp, men drunknar, UH-HU!) utan det återkommer fler vakar/isar/drunkningstillfällen. Fruktansvärt otäckt. Annars gillar jag cirka allt med den här boken, och det är lätt den bästa av de fyra i serien jag läst hittills. Och då är alla de andra också väldigt, väldigt bra.

söndag, augusti 12

Om det här med att springa, del 2

Sådär, ja!

Sprang nyss 5 kilometer, utan att gå en endaste meter. Nu ska jag bara orka dubbelt så långt till, så har jag nått mitt mål sedan.

*skrattar gällt och hysteriskt vid tanken*

DUBBELT SÅ LÅNGT TILL?!?

Jo, tjena. Säääkert. That'll be the day, etc, etc, etc.

Fast är ändå sjukt nöjd med mitt lufsande så här långt. Det går ju faktiskt framåt! Och jag får lyssnat på skitmånga Sommar i P1 samtidigt som jag springer. En så kallad win-win, tycker jag allt.

Kommer det bli så här sen?

Okej. Nu är klockan två och både Rufus och jag har pyjamas på oss fortfarande. Vi hinner inte klä på oss på grund av pusslar så FRUK-TANS-VÄRT många pussel. Plus att jag städar lägenheten också, mellan pusselbitandet. Det kan man tydligen göra fast man har ett barn hemma/vaket om barnet är över 3 år. Vem kunde ana? Andra saker man kan göra när man inte har en liten miniknodd i hasorna, utan bara en treåring: Läsa tidningen till frukosten (!!!). Duscha länge (!!!) Sova till säkert 07.30 (!!!) Få saker gjorda i största allmänhet (!!!).

Stora barn, alltså!

Vilken grej.

lördag, augusti 11

Håll tummarna!

Ikväll är mitt mål att ta mig från soffan till badkaret/boken innan klockan slår tio, UTAN ATT FASTNA PÅ INTERNET PÅ VÄGEN. Det har misslyckats tre kvällar i rad, men ikväll känner jag att förutsättningarna är på topp. Jag kan göra det! Jag ska göra det! Nu gör jag det.

Heta noveller för unga

Wiiii, nu har den kommit från tryckeriet! Het. Boken med tio heta noveller för ungdomar, av tio olika författare. Mitt bidrag heter "Fyrtio minuter eller En jävla evighet" och utspelar sig under en mattelektion i ett klassrum på ett gymnasium. Här kan du läsa mer!
Känner mig stolt och glad över att få vara med i ett sådant här sammanhang, med sådana här grymma författare. Jag hoppas boken blir sönderläst (i smyg eller inte i smyg) av cirka alla landets tonåringar. Släpps om någon liten vecka!

fredag, augusti 10

Men jag MÅSTE faktiskt köra min bil den här helgen! Jag MÅSTE det!

Och nu står alltså GT och bjuder på gratis kött utanför Way out West-portarna? ALLTSÅ, DENNA FARS!!! Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt eländet.

Nästa gång tycker jag vi ska förbjuda bilar en stund.

Det vore spännande.

Om igelkottsmat och sånt

Ni vet när man hör sig själv säga "Du, Rufus? Vi kanske skulle ta och laga mat som ser ut som en igelkott idag när Stina kommer? Det skulle väl vara ganska kul?" Och ungen skriker "JA! Det var superknasigt! Det gör vi!" Ni vet då? Då kan det hända att man blir rätt exalterad, faktiskt. Hemma på vååår gata, när jaaaag var liten, fick vi nämligen igelkottsmat lite då och då när det vankades superfestligt event. (Fast jag tror mamma använde bakpotatis som igelkottskropp?) Vi tyckte det var så SJUKT festligt.

Och, studier visar! Det är SJUKT festligt även 2012. (Även om igelkotten halvt om halvt såg ut som en gris). Matpeppen har inte varit så hög här hemma på evigheter, och varenda liten igelkottstagg var länsad när middagen var över.

Mat som ser ut som (gris)igelkott, således: 2 glada tummar upp från Örnsberg.

Alla måste testa!

torsdag, augusti 9

Rapport från en soffhörna

Hur som helst så har Rufus och jag det fint på vår vara-hemma-själva-semester hittills. Efter dagis tog vi tunnelbanan in till Kulturhuset och gick på Rum för barn. Där fanns det ett Mamma Mu-pussel som vi pusslade. Och som av en händelse var min bror och hans tjej där också! Det var roligt. När vi satt och fikade på femte våningen tog Rufus saken i egna händer och bjöd med sig Petter och Caroline hem till oss på kvällshäng. Ingen vågade protestera, för Rufus var ju tvungen att visa sin stålmannendräkt, så klart. Och få spela lite festliga spel på min brorsas telefon. Sedan blev det sent och Petter och Caroline gick hem igen, och Rufus fick sina nappar och somnade. Nu inreder jag lite i Stora Dinosauriedjungellådan och ser på OS.

Lord knows varför jag känner ett behov av att berätta det här för er, men det gör jag i alla fall.

Hej på er!

Moving on

Ooooookej. Det var värst vad det var provocerande då, att en musikfestival bestämde sig för att servera vegomat på festivalområdet istället för köttmat i tre dagar. (Och nu syftar jag inte på mitt kommentarsfält i första hand, utan till exempel på twitter och såna ställen.) Folk är JETEARGA. Och får JETEMYCKET mothugg. Det är rätt underhållande, faktiskt.

Nyss fnissade jag högt i min ensamhet åt Hanna Jedviks twittrande:

"Älgkebab? Helt normalt. Smålandsrulle? Helt normalt. Tacoslafs? Helt normalt. Panerad ost? Helt normalt. Till och med bratwurst är normalt.

Men INGET KÖTT!!! Då jävlar."

Nåja. Hur tycker ni att vi ska gå vidare här inne? Ta varandra i hand och sjunga Kumbaya? Det verkar tråkigt om vi ska vara osams.

Way out west goes veggie

Jag tycker det är fantastiskt härligt och bra och klokt och FÖREDÖMLIGT av Way out West att de bestämt sig för att bara servera vegetarisk mat på festivalområdet i år, av klimatskäl.

Blir nästan tårögd.

Det var bara det!

onsdag, augusti 8

Dagens driftigaste

Idag ringde mitt kusinbarn Tilda, 9 år, till mig. Det har aldrig hänt förut, men jag antar att det var akut. Hon var hemma hos en kompis och ville veta "hur man skrev en bok på datorn nu igen". Jag förklarade att jag brukade använda ett program som hette Word, och att hon skulle leta efter en fyrkant med ett W på någonstans på datorskärmen. (Alternativt fråga en vuxen i närheten.) Och sedan, när hon hittat programmet, skulle hon hitta på en berättelse och skriva ner den. Okej?

"Okej" sa Tilda. "Hejdå."

Nyss fick jag rapport från min kusin att Tilda och hennes kompis hade tillbringat hela eftermiddagen med att sälja sina nyskrivna böcker i kvarteret. De hade tjänat 75 kronor var.

JAMEN, HUR HÄFTIGT? Jag hade aldrig i livet vågat ringa till min mammas kusin när jag var nio år. Jag hade inte ens vågat ringa min egen kusin när jag var nio år. Och inte hade jag vågat kränga egengjorda böcker till mina grannar heller.

Tilda, om du läser det här, HEJ! Du är rolig och cool. HEJ DÅ!

Hemmahelgen

Imorgon åker Gustav och Svante till Göteborg och stannar i fyra dagar. En av dem ska gå på Way out West, den andra ska hänga med Gustavs föräldrar. Och jag och Rufus! Vi ska vara hemma själva! Är mycket uppspelt över detta faktum. Tänk, va. Få vara själv med mitt stora barn i fyra dagar! Oklart varför det känns så himla lyxigt (det fanns ju en tid nyss när Svante inte fanns och jag var hemma själv med Rufus titt som tätt), men det gör det. Ska bli ett himla mys.

Detta har vi planerat in:

1 st fredagsbjudning, där Rufus bjudit in sin bästis (Stina, snart 4) och jag har bjudit in min bästis (Karin, 32). Himla smidigt att båda våra bästisar kommer från samma familj, kan jag tycka.

1 st dagsutflykt till Sigtuna, där vi ska hälsa på min moster och leka med mina kusiners miljoner avlagda leksaksbilar.

3 stycken pusselsessioner, där vi ska pussla tre av Rufus allra svåraste pussel utan att Svante kommer och börjar äta upp pusselbitarna.

3 st nätter, där Rufus får sova i vår säng prick hur mycket han vill.

Sedan tänker jag att vi kanske ska måla en fondvägg också, men det har jag inte riktigt berättat för barnet i fråga ännu. Kan 3,5-åringar måla fondväggar? Vi får se lite.

Är hur som helst mycket peppad.

Han är trots allt förtvivlat festlig, den där ungen.

måndag, augusti 6

Lisas läsdagbok: Looking for Alaska

Det här har jag läst: Looking for Alaska, av John Green. (Den finns på svenska också. Då heter den Var är Alaska?, och är översatt av Mats Fierras.)

Och det är en: Ungdomsroman i akademisk internatskolemiljö om den inte så himla coola Miles, som flyttar till skolan med rätt höga förväntningar. Hittills har hans liv varit en enda lång icke-händelse, men nu tänker han sig att det ska bli ändring på det. Och det blir det också. Till exempel träffar han Alaska Young "the hottest girl in all of human history" och blir fullständigt uppslukad av hela henne, och allt hon gör, alla hon har omkring sig. 

Det här gillar jag med den: Allt? Kanske allt! Jag gillar internatskolemiljön. Jag gillar personerna. Jag gillar att jag skrattar på asmånga ställen när jag läser. Och att jag gråter också. Och jag gillar VERKLIGEN författargreppet - att alla kapitel i första delen av boken räknar ner, och heter saker som "132 dagar före", "101 dagar före" "3 dagar före", etc. Och att alla kapitel i andra delen av boken räknar upp och heter "5 dagar efter" "22 dagar efter" etc. Före och efter vad? Säger jag inte, men greppet är smart. Man vill ju veta precis hela tiden vad det är Green räknar ner mot, och när det väl händer - ja. Då fattar man varför Miles värld är indelad i ett före och ett efter.

Det här gillar jag inte med den: Det skulle väl vara då att jag saknar personerna när jag läst klart, så att det känns som om jag förlorat riktiga kompisar. Jag läste John Greens "The fault in our stars" nyss och älskade den vanvettigt mycket. Då var det framförallt karaktärerna jag föll för. Nu faller jag ännu mer för miljön och plotten - men karaktärerna är också fantastiska. Och kanske älskar jag den här boken lika mycket som The Fault in our stars, faktiskt? Kanske håller John Green på att segla upp som min nya favoritförfattare? Både Looking for Alaska och The fault in our stars kvalar i alla fall in på min topplista över bästa läsupplevelser ever. Om jag nu hade haft någon sådan lista, that is.

"Vad vill du ha på dig idag?"

Rufus har sällan eller aldrig brytt sig speciellt mycket om vilka kläder han haft på sig. Förutom ett massivt motstånd mot att behöva klä på sig något alls, har det inte spelat så himla stor roll om tröjan han väl fått på sig sedan varit röd, grön, prickig, randig, blommig, ful eller fin.

Men så igår! Började han plötsligt bry sig.

Det slutade med att han 1. Gick till parken i stålmannenoutfit (inkl. mantel), och 2. sov i tomtedräkt (inkl. luva).

Kan bli en intressant höst, det här.

Fullbokad skrivkurs

Iiii, roligt! Nu är Skrivkursen för nybörjare den 1-2 september fullbokad, och jag går runt och visar v-tecknet pga roligt att det fanns så stort intresse. Vi har inte bestämt än om det blir en till liknande kurs i framtiden, men om/när det blir det lovar jag att hojta både här och var så att ni hör mig loud and clear.

Om det här med att springa

Man får väl ändå säga att jag startar min arbetshöst ambitiöst, för lyssna nu då: Nyss var jag ute och sprang innan jobbet. Sug på den.

Man får också säga att jag är lite av en slow learner när det gäller det här med springning. När jag började försöka bli en springande person förra sommaren sa ni att det skulle ta typ tre månader innan jag hade lärt mig, njöt av springrundan och inte ville dö när jag sprang längre. Och det kanske det hade gjort också, om jag inte hade råkat ge upp någon gång i samband med att semestern tog slut. Eller ja, jag kanske inte direkt gav upp. Men jag "glömde bort" att springa regelbundet, och blev aldrig bättre. Och sedan blev det vinter och jag blev lat.

Men, men. Nu gör jag ett nytt försök! De senaste tre veckorna har jag sprungit varannan dag. Inte speciellt långt (3-4 kilometer), verkligen inte speciellt snabbt (7 min/km), men nu springer jag i alla fall hela rundan utan att stanna och gå en endaste gång, och FAKTISKT! Jag vill inte dö (hela tiden) när jag gör det. Jag hatar det inte ens! Jag skulle inte vilja sträcka mig så långt som att säga att jag gillar det, men jag ogillar det i alla fall inte så väldigt mycket.

Fattar ni?

Jag ogillar inte att springa.

Ovanstående menings innebörd är eventuellt den största personlighetsförändring jag genomgått i hela mitt liv. Är så sjukt stolt över mig själv att jag nästan kolar vippen. Påminn mig om att jag inte ska glömma bort att fortsätta öva mig på det här nu när jag börjat jobba igen, okej? Bra. Fint.

(Mitt mål är att någon gång i livet orka springa en mil.)

P.S Den som anmärker på mitt ordval när jag säger "springa" fast jag egentligen mer menar "lufsar" får så mycket stryk att klockorna stannar. Jag bara säger.

söndag, augusti 5

Tips från coachen

Säg att du sitter och äter kvällsmat vid ditt köksbord. Säg att du äter kräm. Blåbärskräm, närmare bestämt. Och säg att du har en ettåring vid bordet också, som verkligen visar sin uppskattning för den där krämen på ett ganska störande högljutt vis.

"DÄ! DÄ! DÄ! DÄÄÄÄÄ!" kanske ettåringen vrålar på repeat och slänger sig över bordet mot krämförpackningen, trots att han har hela tallriken full av kräm framför sig.

Säg att du tröttnar lite på det vrålandet efter en stund. Säg att du handlar på impuls. Säg att du i din iver över att få tyst på vrålandet ställer ner den öppna blåbärskrämsförpackningen på golvet, där ettåringen inte kan se den.

Och säg att det funkar! Säg det.

Då behöver du kanske inte nödvändigtvis bli så nöjd och tillfreds i det skapade lugnet att du glömmer krämförpackningen där på golvet sedan, och bara reser dig från bordet och fortsätter kvällen som om ingenting hade hänt.
För det kan lätt bli lite kladdigt.

/coachen

Glimtar av en vecka

Jag kom hem och tömde storkameran och hittade: inget. Ameh! Instagram förstööör mig! Men så här har det i alla fall bland annat sett ut på landet hos oss den senaste veckan. Det har varit fint. Men, men! Nu är vi hemma, och tvättar allt vi äger, och det är också rätt bra. Imorgon får jag gå till kontoret igen. Och med "får" menar jag att det känns som en lyx. Jag gillar mitt kontor.

(Och här skulle det kunna stå en mening eller två om att jag naturligtvis gillar min familj också och att de åtta veckornas ledighet ihop har varit fantastiska och yada, yada, yada, men orka. Ni fattar ju.)

lördag, augusti 4

Åtta veckors semester senare

Hej bloggen, jag försummar dig lite, märks det? Det är för att 1. Vi har haft besök, och 2. Jag läser en skitbra bok, 3. Det är OS och 4. Vi städar och rensar och fejar inför uthyrning.

Man kan faktiskt inte hinna allt, så sluta ge mig onda ögat.

Imorgon åker vi hem till vardag, jobb, dagis, you name it. Jag har 1. Separationsångest pga älskar mitt torp och 2. Ett V-tecken i luften pga älskar vardag, jobb och dagis.

Och min tvättmaskin! Den älskar jag också. Du käre värld vad den ska få jobba imorgon kväll, när vi sladdar in efter några veckor i smutsens högborg. Jag hoppas den kolhydratladdar.

onsdag, augusti 1

Skrivkurs för nybörjare

Minns ni skrivkursen för nybörjare som ni var så himla peppade på när jag började babbla om den i våras? Den 1-2 september går den av stapeln! Det är jag och Johanna Lindbäck som håller i den, och vi tänker oss att den riktar sig till dig som är vuxen och gillar att skriva (eller som tror att du gillar att skriva), men behöver lite tips och pepp för att komma igång på allvar.

Inga läskiga uppläsningar, inga långa läxor, bara korta, praktiska övningar varvat med teori och alla tips vi har.

Läs mer här! Där står hur du anmäler dig, vad det kostar, och allt sånt.

Det finns kanske 10 platser kvar, så skynda, skynda!