måndag, november 05, 2012

Lisas läsdagbok: Torka aldrig tårar utan handskar

Det här har jag läst: Torka aldrig tårar utan handskar, av Jonas Gardell

Och det är: Boken alla pratar om just nu. Eller nej, förlåt, alla pratar om tv-serien med samma namn. (Den som prick alla i hela världen sett, utom jag.) Känns ju rätt överflödigt att ens andas om vad berättelsen handlar om? Men okej. Det är första delen i en trilogi om Sverige på 80-talet, om aids, och om kärleken mellan Rasmus och Benjamin.

Det här gillar jag med den: Mest av allt: Paul! Är så himla förtjust i hans fjolliga utrop "Men Gud ändå!" som han strösslar omkring sig mest hela tiden! Jag gillar Rasmus och Benjamin också, så klart, men mest gillar jag Paul. Och näst mest gillar jag att boken lär mig grejer om en tid som jag knappt var med om själv ens, om hur situationen för homosexuella såg ut på tidigt 80-tal, om aids, om den hysteriska rädslan för "bögpesten". Känns, precis som Gardell själv säger, som en viktig historia att berätta. Och så är det ju en rätt så bombastisk kärleksberättelse så här långt också. Och det är jag naturligtvis svag för.

Det här gillar jag inte med den: Att den så tydligt är en liten del av en helhet. Jag vill inte läsa den här trilogin upphackad! Jag vill läsa hela på en gång. Så här tycker jag den känns kort och ofärdig och för enkel, jag blir irriterad för att den inte är mer. Och är den inte lite väl övertydlig? Eller? Jo, det tycker jag att den är. (Fast gör det egentligen något? Den kanske kan få vara övertydlig och skriven med stora gester?)

Tycker också att det är otroligt underligt att den här boken inte får mig att gråta. Inte en enda tår. Hallå?!? Var det något jag (aka lipsillen) trodde jag skulle göra när jag läste den här boken så var det väl att gråta mig snorig. Hela internet har ju varit full av bölande människor som läst boken/sett serien på sistone? Stålsatte mig ju och laddade med pappersnäsdukar vid sängen! Men, nä. Jag grät inte. Jag begriper det verkligen inte. Jag utgår således från att det är mig det är fel på här (och lite fel också på alla bölande internetmänniskor som spoilat upplevelsen för mig), och att jag kommer att ta igen det uteblivna lipandet med råge när jag läser del två och tre.

För det tänker jag naturligtvis göra.

Och se tv-serien, jajaja.

Sluta tjata.

8 kommentarer:

Olga sa...

Har inte läst, men sett, och ÄLSKAR också Paul. Grät konstigt nog inte heller utom i slutet (del 3) men jag ska inte spoila vad som händer.

Janina Kastevik sa...

Jag grät inte heller (när jag såg TV-serien). Och jag är sjukt blödig, så det är inte mig det är fel på. Gjorde en snabbanalys och kom fram till att det är lite för utstuderat sorgligt för att jag ska ryckas med.

Nina sa...

Jag grät inte heller när jag läste boken (däremot när jag såg serien, jisses vad jag grina). Men för mig så var det som att innehållet var för viktigt för att grina över. Som att jag kände att "detta får jag inte bli för känslosam över; detta måste jag bara ta in och acceptera". Typ.

Emelie sa...

Grät inte när jag läste, men sista delen av tv-serien... Jag grät fortfarande dagen efter!

Anonym sa...

Tv-serien: jag fulgrät så snoret skvätte. Jag hulkade och bölade, och var alldeles svullen i ansiktet följande dag.

Kamilla sa...

Jag grät inte heller när jag läste boken, men TV-serien! Iaf avsnitt två och framförallt tre. Jag fulgrät också... Men du måste ju skynda dig att se, den ligger nog bara kvar på SVT Play ett par veckor till! Finns för övrigt en bra dokumentär i ämnet som också rekommenderas.

Lena Arklöf sa...

Jag gråter, alltid. Till allt. Till tv-serien "torka aldrig tårar..."grät jag inte. Jag blev apatisk. Satt ock stirrade rakt fram tills jag skulle gå och lägga mig. I chock. Det är ju "bara" tretti år sen! Varför! Nu gråter jag. För dom som dog, för dom som lever...tack Jonas för att du väcker oss som slumrar, för oss som lever...jag ska läsa boken, när som helst nu...

Sabina sa...

Jag har också läst boken, men inte sett tv-serien, och håller med dig till punkt och pricka! Paul är underbar, men boken känns så ofärdig... Och inte en enda liten tår! Mycket fin blogg förresten!