torsdag, november 15, 2012

Dags att sova

Rutinerna vår äldste son har kring sin läggning just nu, alltså. Kan vi prata lite om dem? Jag skämtar bara lite när jag säger att proceduren är cirka 422 moment lång, och att om man gör ett enda av momenten lite, lite fel... oh, well. Vi kan säga så här: Man gör helst inte fel.

Det börjar när Svante har somnat. Då ska man gå in på Rufus rum och leka med dinosaurierna. Sen ska napparna gömmas "på lagom svåra ställen" i hans rum. Under tiden ska han tjuvkolla när man gömmer. Sedan ska han leta. Om han hittar dem direkt (vilket han ju gör, eftersom han tjuvkollat), så blir han sur. Då gömmer han om dem, och sen får man leta upp dem själv istället. Sen ska det göras välling. Jag ska blanda, han ska ligga i soffan. När vällingen står i mikron ska han räkna högt från soffan till "sjuttiotio" innan pipen kommer. Hinner han inte det så får man värma lite till. Sen ska man ställa vällingen på exakt rätt ställe i hans säng, mellan hans kuddar. Den får inte välta, men OBS! att den måste stå i sängen, fast den står sjukt ostadigt. Sen ska han välja två böcker. En lång och en kort. Sen ska han springa och kissa och borsta tänderna. Sen ska han krypa ner i sängen och provsmaka alla napparna. Sen ska han säga "VÄLLING!" och då ska han få vällingen. Och sen ska man fråga "Vilken bok ska vi börja med?", och så ska han peka. Sen läser man. Och när böckerna är slut ska man "prata lite", det vill säga fråga vad han gjort på förskolan, och berätta vad man gjort på jobbet. Sen ska man ligga kvar och sova en stund. Sen somnar han. Och då får man gå ut. Om man inte redan sover som en sten, vill säga, och det gör man ju.

Alltså, det är rätt mysigt alltihop det här (om man inte råkar göra fel, dårå, för då blir det väldigt dålig stämning) och jag antar att det inte kommer att vara för evigt etc, etc, etc. Men det känns ju också lite... hur ska jag säga, inrutat? Tjatigt?

Idag försökte jag hoppa över momentet med att gömma napparna. Det gick dåligt. Rufus satte bara händerna i sidan och skakade myndigt på huvudet åt mig.

"Försök inte, mamma. Göm!"

Så då gömde jag.

Naturligtvis gömde jag.

Det är någonting med samvetet, antar jag? Så länge Svante är vaken kräver han uppmärksamhet, och jag vet inte huuuuur många gånger Rufus föreslår något han vill att vi ska göra och får ett "inte nu" eller ett "kanske sen" eller ett "det går inte riktigt ännu" tillbaka. När Svante väl har somnat kan jag inte säga nej. Då får Rufus diktera villkoren bäst han vill.

Och det är helt okej.

Det är det.

Men det slutar väl snart med att han står i pyjamas och pekar med hela handen och skriker HOPPA! och jag bara HUR HÖGT? HUR HÖGT? HUR HÖGT?

15 kommentarer:

Hanna sa...

Skattar ihjäl mig + känner igen taktiken.

Ska genast beställa boken förresten.

Katta Kvack sa...

Alltså, jag vill ju inte vara den, men rutinerna min 11, snart 12-årige son FORTFARANDE har kring sin läggning. Oh sweet lord, jag väljer att inte tala om dem tror jag.

Annelie sa...

Fantastiskt! Eller ja...jag känner med dig ;) Stor igenkänningsfaktor på den!

Anna sa...

Jag vet inte om du läst den här frågan och svaret i SvD, som det länkades till en del för ett tag sedan: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologen-svarar/psykologen-svarar-somna-med-barnen_7536972.svd

Visst låter det som att psykologen skulle gilla er metod?
/Anna

Luna D Sign sa...

Vilken procedur! Det gäller att komma ihåg alla detaljer!!

Anonym sa...

Hm håll koll så att det inte utvecklas till en tvångsritual som han känner ångest om den inte utförs... att medverka i såna blir inte bra.

Anonym sa...

Ett tips: ge valmöjlighet, men han får inte diktera! Typ "Ska vi läsa den eller den här boken", var tydlig med att det är sista " vad det nu än är". Jag tror det lätt kan bli längre och mera invecklade rutiner om ni inte sätter en gräns. Ni sätter gränser och han får göra några få val. Det är mitt tips.

Det är inte min grej att lägga mig i andras uppfostran, jag är ingen expert och har tre barn som alla kom utan bruksanvisning.... Så tro mig, jag vet att det inte är lätt. Tror dock det är lätt att trilla i "dåligtsamvetefällan" och börja kompensera ( som du berättar om). Jag är säker på att han ändå känner din kärlek i gränserna du sätter.

Lycka till! Och kom ihåg, det är inte alltid lätt att vara förälder. Det är helt ok att inte vara perfekt!

Lisa sa...

Hej Anonym(a)! Tack för tips. Jag tycker inte att det här känns som ett problem, eller som en tvångsritual. Ännu i alla fall. Jag tycker mer han känns som Alfons som inte kan sova, och som vill dra ut på tiden med mamma/pappa så längre som möjligt genom att komma på olika nya grejer som vi "måste" göra innan han kan somna. Men du (Ni? Vet inte om det är samma anonym eller inte, får den känslan?) kan säkert ha rätt i att det finns risk för att det skulle kunna bli värre/problematiskt i framtiden, och ta längre och längre tid om vi inte sätter stopp/gränser. (Vilket jag i och för sig redan tycker att vi gör, jag uttryckte mig nog lite klantigt, han får inte härja HELT fritt, det är ändå vi som bestämmer ramarna.) HUR SOM HELST. Ville mest säga tack för tips. Jag hoppas/tror att det är en fas som går över snart, men ska absolut vara lite vaksam.

Momangen sa...

Ha ha ha stoooor igenkänning! Känner hur mitt tålamod hade sinat redan efter halva proceduren å andra sidan är min lille kille vansinnigt lik din i sin bestämda åsikt, å i den rätta ordningen ;)

Fantastiskt roligt att läsa och angående länken där psykologen svarade så var det lite skönt å se att de här procedurerna man har varje kväll, å som känns så mysiga bara gör gott för oss alla i livet - att det inte är ett självändamål att barnen ska klara att somna själv osv,

Tack för rolig läsning!

Anonym sa...

Hej Lisa!

Jag är den senaste "Anonyma". Skrev från min Iphone och kommentaren gick iväg innan jag hann signera. Ber om ursäkt för det. Jag gillar inte att skriva saker anonymt. När jag läser min kommentar i efterhand så ser jag även att det var lite klumpigt skrivet. Jag tror verkligen inte att du/ni är på väg att få stora problem och mitt svar var ytterst välmenande!

Jag kan berätta om vår dotter som i sin två-ish trots inte ville ha någon hjälp whatsoever med att klä på sig. Du kan tänka dig proceduren som uppstod om jag ens nuddade jackan eller i ren dumhet bara så lite som lyfte på jackärmen för att hjälpa henne (omärkbart, trodde jag) att få igenom armen, så att vi kanske kanske skulle hinna i tid till dagis. Suck och ack.... Det slutade upp med att hon drog av sig alla kläderna, enda inpå trosorna för hon SKULLE klä på sig ALLT själv! Jag hade förstört självständigheten och fick sota för det. Idag kan vi skratta åt det, men det var inte ett dugg kul då.

Så... Det jag ville säga var att det är nog viktigt att inte låta barnet få ta över helt, att sätta en gräns. Rådet var att ge ett par valmöjligheter, så känner Rufus ändå att det är han som faktiskt väljer (fast det är ni som valt vad han ska välja på). Det har funkat bra för oss.

Lyck till och kram!

Gry

Lisa sa...

Hej Gry! Jag tolkade dig också som välmenande, så du behöver inte be om ursäkt. Och tycker tipset om "vill du att vi ska läsa den här eller den här" är superbra, har läst om det någonstans förut också, känns så himla klokt och bra.

(Åtminstone i teorin. De flesta gångerna jag testar något liknande på Rufus blir svaret "Ingen av dem. Jag vill bestämma en annan." Men det är ju en annan femma, han är ta mig tusan inte alltid lätt att lirka med, denna egensinniga unge.)

Nåja. Tog i alla fall inte det minsta illa upp, vare sig av tips eller anonym kommentar!

Anonym sa...

Hm, ett lite tips såhär från en annan småbarnsförälder. Vad sägs om att sluta med vällingen, det skulle åtminstone kort tio steg av ritualen och eg kanske han näringsmässigr behöver den om han äter bra på dagen? Fast å andra sidan är det rätt tröttsamt med folk som tipsar såhär.så jag bara ler lite och hoppas att någon gör varm choklad till dig och att du hinner läsa två böcker och leta fram ett udda par strumpor till morgondagen. Innan du somnar.

Anonym sa...

Gu vad roligt du skriver :)!!!! Dör av skratt :)! Har fyra barn och har gått igenom diverse läggningsritualer genom åren. Man kan skratta åt det när man ser tillbaka men det kan kännas hysteriskt jobbigt när man är mitt i det.... ;) lycka till och tack för ditt härliga sätt!

Colombialiv sa...

Åh! Det är alltså detta som väntar om sisådär ett år eller två... Puh!

Christina Nienhardt sa...

hahaha, underbart! min 6-åring har en viss rutin fortfarande som gäller. Inget speciellt men bara hon kommer til ro och somnar gott och sover hela natten så funkar det för oss. Min 3-åring däremot - gör det, gör så, sitt där, läs här. Det är många regler och det gäller att den vuxne inte gör fel... Men det är väl typiskt 3-åringar, deras värld är magisk och saker måste skötas på ett visst sätt.