söndag, augusti 12, 2012

Om det här med att springa, del 2

Sådär, ja!

Sprang nyss 5 kilometer, utan att gå en endaste meter. Nu ska jag bara orka dubbelt så långt till, så har jag nått mitt mål sedan.

*skrattar gällt och hysteriskt vid tanken*

DUBBELT SÅ LÅNGT TILL?!?

Jo, tjena. Säääkert. That'll be the day, etc, etc, etc.

Fast är ändå sjukt nöjd med mitt lufsande så här långt. Det går ju faktiskt framåt! Och jag får lyssnat på skitmånga Sommar i P1 samtidigt som jag springer. En så kallad win-win, tycker jag allt.

5 kommentarer:

Suz sa...

Bra jobbat!

Lovisa sa...

Så trodde jag också, men efter att ha tränat löpning två - tre gånger i veckan så plötsligt efter två månader så sprang jag 11 km bara sådär. Ingen var mer förvånad än jag. Nu siktar jag på 15 km.

Summa summarum: ge inte upp. Du är på god väg. :)

Jessika sa...

Jag tycker att du är fantastisk! Det jobbigaste är ju att komma igång. Och vet du, mycket sitter i huvudet när det gäller längden. Jag har tränat ganska regelbundet i ett år nu och som mest sprungit ca en mil. Och så spontananmälde min man sig till en halvmara och jag tänkte; ja varför inte? Jag hänger på! Sagt och gjort. Det är ju sjukt långt, 21 km. Men det intressanta var hur man fungerar mentalt. När jag hade sprungit en mil var det inte alls jobbigt märkligt nog. Så ställ in dig på att du ska springa en mil så fixar du det! Lovar!

Hulda&Doris sa...

Äsch, kan man springa fem kilometer är det inga problem att ta en mil! go go go!

Ninnie sa...

Om du bara fortsätter springa så kommer du säkert upptäcka en dag att du plötsligt sprungit en hel mil, av bara farten. :)