tisdag, juli 10

Nä, men om man skulle ta sig ett bad, kanske?

Idag har jag varit hemma själv med barnen hela dagen och försökt packa och städa samtidigt, för vi ska åka till Småland imorgon. Det har varit ganska jobbigt. Jag vet inte om det är okej att säga så, att det är jobbigt att vara hemma själv med sina barn, men nu säger jag det i alla fall, för jag tycker rätt ofta det.

Tydligen spelar det ingen som helst roll hur sinnessjukt mycket jag älskar de små liven, för jag tappar ändå tålamodet cirka sju tusen gånger om dagen. Och sen får jag dåligt samvete för att jag gör det. Och sen blir jag arg för att jag får dåligt samvete, för jag skulle ju inte bli en sådan förälder som gick omkring och hade dåligt samvete hela tiden, jag vill verkligen inte bli det, jag tycker inte jag behöver ha det, men det är ju SKITSVÅRT ATT LÅTA BLI!!!

Och då har idag ändå varit en förhållandevis bra dag. Jag har till exempel inte gråtit en enda gång, ens när jag la Svante och han drog loss stora tussar av mitt hår för att komma till ro. Det gör jag annars titt som tätt. På det där frustrerade och trötta och uppgivna sättet, inte på det allvarligt ledsna, nota bene.

Ja, du käre värld.

Ibland önskar jag att jag vore lite mindre intresserad av mina egna intressen och hade lite mindre behov av att vara ifred. Det tror jag hade kunnat vara en stämningshöjare under de här småbarnsåren.

Men, men!

Idag bakade vi chokladbollar som stämningshöjare istället.

Det funkade förvånansvärt bra det också.

Och de är verkligen skitsöta när de sover!

(Barnen, alltså. Inte chokladbollarna.)

29 kommentarer:

Ljuva Julia sa...

Känner igen det där, och då har jag ändå bara en...! Fortsatte plugga efter föräldraledighet men är nu hemma med ettåring igen eftersom det är sommarlov. Och ärligt talat, jag håller på att bli knäpp. Och vilket dåligt samvete man får...

Linda G sa...

Okej, jag har inga barn men... jag tror att om fler vågade skriva/säga som du gör så skulle många föräldrar bli lättare till sinnes!

Bara Sara sa...

Jo men hur ska man orka vara på topp jämt?? Går ju inte.. Fint att du delar med dig ändå, många bär det nog inom sig.

Frida sa...

Tack Lisa. Tack tack tack. Du är en världsbäst mamma. Och jag med.

Fia Filur sa...

Mycket bra inlägg!
Är hemma med mima tre barn (4 år, 2,5 år och 2 månader) och inser att det finns oändligt många nivåer av frustration.

Fia Filur sa...

Mycket bra inlägg!
Är hemma med mima tre barn (4 år, 2,5 år och 2 månader) och inser att det finns oändligt många nivåer av frustration.

Fia Filur sa...

Mycket bra inlägg!
Är hemma med mima tre barn (4 år, 2,5 år och 2 månader) och inser att det finns oändligt många nivåer av frustration.

Fia Filur sa...

Fast det var inte meningen att säga det så många gånger ...

Sofie sa...

Du beskriver precis hur jag känner. Tack, för att du fick mig att känna mig lite mindre ensam.

Ulrika sa...

Hela vår värld är en fasad uppbyggd på att allt ska se så snyggt ut på ytan och vara välförpackat. Förhållanden ska vara perfekta, husen magasinstylade och ungarna ska vara små änglar som aldrig skriker, snorar, slåss eller äter snabbmat. Likaså får man aldrig heller som förälder uttrycka hur trött man är, frustrerad eller säga hur jobbigt man kan tycka att det är ibland.

Gode tid så befriande din blogg är. Tror att fler behöver bli så ärliga och insiktsfulla som du är. Fi fan va glad jag är att jag hittat hit. Heja Lisa. Du är bäst.

/Ulrika

Martina sa...

Säger bara - word!

Helene sa...

Å precis så här känner jag med! Så skönt att även andra gör det- å framförallt vågar vara öppna med det!! Heja, heja!

Karolina sa...

Gud vad jag skulle vilja gå tillbaka till mig själv för två år sedan. Och bara säga: Ta't lugnt. Frustrationen OCH det dåliga samvetet går över.
- fortare än man tror.

Nu är de och 5 och 7. Inga problem alls att hänga med dem en hel dag.

hang in there...

Myra Windahl sa...

Tja, mina tre pojkar är 8,6 och 2,5år. Precis när jag började läsa din blogg kom minstingen in i rummet plockade upp ett tomt vattenglas och slängde det i golvet. -NEJ! skrek jag som en vettvilling eftersom det var 20.000nde gången idag som jag säger till om något fullkomligt uppenbart.

Fler exempel? -Du får inte lägga dvdskivorna på marken och dansa på dem. Du får inte sitta på min laptop. Du får inte sparka mig i huvudet för att somna.
Listan är oändlig. Och ändå är de så snälla och underbara och jag älskar dem så! Det skulle bara underlätta om man kunde skicka dem på en dressyrkurs över sommaren.

maddesigno sa...

Tack, snälla Lisa! Jag har varit ensam med min pojk under alla år. Dåligt samvete har jag jämt, trött är jag jämt, skriker och gapar gör jag jämt. Men jag tror att jag är ensam om att vara en dålig mamma, en trött mamma, en fattig mamma... Men så befriande det är att få läsa att det finns fler trötta mammor med dåligt samvete. Trots att vi inte behöver ha dåligt samvete. Tack, tack, tack. Nu blev dagen lite ljusare!

Anonym sa...

Är hemma med två grabbar. Det är... lärorikt. Jag vill dunka huvudet i väggen femton gånger i minuten. Så är det att vara förälder, antar jag. Vi får hålla ut, snart är de stora och vårt bekymmer är vad tusan de pysslar med kl 23:30 en fredagskväll.

Lenas kompis Ulrika i småland sa...

Underbart att du är ärlig! I like! Ett fantastiskt inlägg som gör att jag som ännu inte har barn än faktiskt blir mindre rädd för att skaffa. Fundera på den..konstigt kanske men så är det...
Till Småland med slappe kläder, och i underbara Säljeryd får du ladda batterierna och unna dej flera bad i nya fina badkaret =)
kramiz

Marie sa...

Det var precis ett sådant inlägg jag behövde efter snart en vecka själv med mina gossar. Båda har ögoninflammation, båda hostar sig igenom nätterna, 2-åringens trots håller på att driva mig till vansinne och bebisen enorma behov av total närhet ger mig grymt dåligt samvete. Underbart att läsa både dina och dina läsares erfarenheter. Och TACK Karolina, det känns betryggande att höra :)

-marie

Anki sa...

Tack!

SaraMy sa...

Precis av den anledningen du beskriver har jag varit jätterädd för att skaffa barn, det är inte av alla de där andra anledningarna man kan tro: ingen ''riktig'' utbildning, (jo konst men det är ju knappast något att försörja sig på) bor i en sketförort, osv.
Utan för att, jag har så många egna intressen som är livsviktiga för mig. Behöver så mycket egentid. Det är Det som egentligen får mig att säga ''haha, nä om fem år kanske!'' när folk frågar. Men det känns ju inte okej att säga rakt ut, att jag inte vill ge avkall på min egna tid. (tro mig, Mycket egen tid) fortsätt gärna skriva om det här, för jag önskar att jag någon gång vågade.

Johanna i Berlin sa...

Precis så känner jag med! Jag är ofta ensam med våra två och tycker också att det är rätt jobbigt. När treåringen äntligen somnat vid typ tio på kvällen (efter att konstant ha ropat "maaaaamma, maaaamma, titta på miig!" hela dan) och minibebban börjar bli lite dåsig och nöjer sig med att ligga i babysittern en stund - då faller jag ner som ett visset löv i soffan. Helt totalt färdig.

Mia Hamrin sa...

Jag känner så väl igen det. två grabbar på 2 och 3 år. Man vill att det ska vara så mysigt och perfekt när man är själv och visst kan det vara så.. en stund... men så är det. Det är inte alla som erkänner. Jag har fått klagomål på min blogg när jag skrivit så men jag vet att det är så det är hos många men de flesta döljer det för att vara "perfekta"
Älskar din blogg och hur du skriver. Fortsätt så!!

Anonym sa...

Minns att det kunde kännas så att ha små barn. Så underbart och så jobbigt! Nu är yngsta sex år och allt är oftast lätt nu. Saknar när de var småttisar men minns hur trött och arg man kunde bli...(Speciellt när man inte själv fått sova.) Småbarnstiden FLÖG förbi känner jag nu - tänker på den med stor ömhet och santimentlitet - och det kommer snart att kännas både lättare och kanske lite tomt för dig och alla andra småbarnsföräldrar!

Den där Jenny sa...

Ja, men HURRA för att fler vågar skriva om sånt här. Tack, tack, tack för att det finns bloggare som är mänskliga.

Anonym sa...

Precis så!

/Pernilla

Sofia sa...

Jag tror faktiskt det är JÄTTEBRA för barnen att föräldrarna har andra intressen här i livet, att inte de är i fokus HELA tiden. Tror vi mammor ofta behöver träna på att släppa lite på saker o ting; låta papporna ta sitt ansvar, strunta i stöket ett tag, inse att färdiglagat inte är ett misslyckande osv. Jag har också ett stort behov av egen tid, men känner samtidigt ett krav på att vara tillgänglig för familjen. Men jag skäms inte för att säga att jag tycker det är väldigt jobbigt ibland, eller att jag tycker det är superskönt att vara ensam hemma (lyxen! händer tyvärr nästan aldrig...), eller att jag behöver komma iväg på saker själv.

Anna sa...

Men alltså...jag må ha annorlunda umgänge men att säga att småbarnstiden är pestjobbig skitofta är inte konstigt alls i mina kretsar. Och att det är nästintill outhärdligt att rodda kidsen själv under några längre perioder är också helt vedertaget. Skäms inte det minsta över att ge uttryck för det och känner inte heller att jag i nästa andetag måste intyga att jag älskar barnen över allt annat. Kärleken till barn innehåller så mycket svärta. Det är det som gör den så livsomvälvande svår, jobbig och utvecklande. Tycker jag.

Nadja sa...

Vad skont att lasa att du kan kanna sadar! Min lilla ar annu bara 5 manader och hon ar en valdigt "snall" bebis om man sager sa. Jag alskar att hanga med henne hela dagarna, men ibland kanner man bara att man vill vara ifred. Vara lite sjalvisk. Anda sen hon var bara nagra veckor har jag varit bra pa att lamna henne (med pappan alltsa, och nu senare med min syster eller andra nara personer) och gora nagot sjalv i nagra timmar. Kanske inte passar alla men for mig har det varit jatteskont och viktigt att fa vara inte bara en mamma men ocksa en helt vanlig person ibland. Aka buss utan barnvagn, ata maten medans den ar varm, ha pa sig plagg som inte ar amningsvanliga etc. Du later som en jattebra mamma sa jag hoppas att du ibland kan unna dig tid for dig sjalv utan att det daliga samvetet pockar pa.

annelie@skargardsmammor.se sa...

Vad underbart ärligt!