måndag, juli 23

Lisas läsdagbok: Alla mina vänner är superhjältar

Det här har jag läst: "Alla mina vänner är superhjältar", av Andrew Kaufman.

Och det är en: En kanadensisk kort bok (vi snackar 100 sidor) som väldigt många i mitt internetflöde läst och gillat och skrivit om på sistone. Den handlar om Tom, som är den enda vanliga människan around. Alla hans vänner är superhjältar. Han har till och med gift sig med en, Perfektionisten. Olyckligtvis blev hon hypnotiserad på deras bröllop, och nu har Tom blivit osynlig för henne. Inget han gör kan få henne att se henne. Det håller på att knäcka dem båda. När boken börjar har Perfektionisten precis klivit på ett plan, och ska flytta till en ny stad och börja ett nytt liv. Tom vet att han har flygresan på sig. Lyckas han inte få henne att se honom innan de landar har han förlorat henne för alltid.

Det är en knäpp och absurd historia, det här. På ett bra sätt (tror jag). Jag fick lite samma känsla när jag läste som när jag såg filmen "I huvudet på John Malcovich" (skriven av en helt annan Kaufman) första gången och bara: "Ursäkta, men vad är det här för knäppt, och overkligt dravel? Gillar jag det? Jo, men jag tror det? Kanske ganska mycket, faktiskt."

Det här gillar jag med den: Kärlekshistorian mellan Tom och Perfektionisten. Den är väldigt fin. Hela boken bygger på konceptet att den handlar om superhjältar i Toronto (det finns 240 stycken). Och de där hjältarna är visserligen charmigt och skruvat och roligt porträtterade, men det är ändå inte dem/det jag faller för när jag läser. Jag faller för kärlekshistorien. Det andra får jag mest på köpet.

Det här gillar jag inte med den: Well. Eftersom jag inte går igång helhjärtat på superhjältegrejen så tycker jag att de korta, insprängda avsnitten som beskriver de olika superhjältarna är rätt onödiga och lite halvsega. Jag gillar hur Kaufman skriver: kort, roligt, så det känns. Men för min del hade han faktiskt inte behövt ha med (så mycket om) de skruvade superhjältarna.

4 kommentarer:

Ann Margret sa...

Översatt av? Här har du ju plats att tala om det. Och kanske vad du tycker om översättningen?

Katta Kvack sa...

Detta är en av få böcker (utöver din senaste) som jag hunnit ta mig igenom sedan bebis kom. Jag älskade den. ÄLSKADE.

Lisa sa...

Ann Margret: Översatt av Pia Printz!

Du har så klart rätt i att jag har plats här att skriva om en massa saker. Jag hade kunnat skriva om översättningen, om redigeringen, om omslaget, om förlaget, om recensioner etc, etc, etc.

Men jag tycker långa inlägg är tråkiga, och försöker hålla mig kort. Och då tycker jag att en superkort beskrivning av boken + det jag tyckte/tänkte mest på när jag läste är viktigast att få med. Ibland kanske det blir en reflektion över översättningen, ibland inte. Oftast inte, gissar jag. För i ärlighetens namn så reflekterar jag ytterst sällan över översättningar - om de är okej, och jag inte studsar över konstiga formuleringar, förstås. Jag förstår att det är ett otacksamt yrke på så vis, att man lägger ner supermycket jobb och sällan får kredd för det. Lite som det är att vara redaktör? Men det hjälper inte att jag förstår det - jag kommer troligvis inte skriva om översättningar (eller om redaktörsarbete) i varenda bokinlägg i fortsättningen heller. Och det är inte för att vara dryg eller dum eller ignorant, det är för att jag vill vara kortfattad. Okej?

Jag tycker inte att jag har någon skyldighet att redovisa all fakta om en bok bara för att jag bloggar om den (på en blogg som inte är någon bokblogg). Tycker du?

Ann Margret sa...

Tack! Nä, så klart du inte måste. Men "översatt av XX" är liksom bara fyra ord. Förlaget berättar inte på sin hemsida vem som har översatt boken, lite märkligt eftersom PP själv arbetar där.