tisdag, juli 03, 2012

04.02 and counting

Om Rufus och jag sover ännu?

Nä.

Vi leker med dockor och äter mackor och ser på dinosaurieklipp på youtube och åtminstone hälften av oss (det vill säga jag) börjar lite smått fundera på om det inte vore enklast att bara avliva mig. Rakt av. För om tre timmar ska jag förmodligen gå upp med det lilla barnet, som är liiiite snabbare på att fatta det här med tidsomställningar än det stora. Och sen ska jag ta hand om båda barnen själv hela dagen utan att slänga vare sig dem eller mig själv från balkongen.

Eh.

Ja.

Om ni föreställer er en människa med enormt tålamod, som bara låter alla konflikter rinna av henne som vattendroppar, och står lugn som urberget i mitten med barnen runt omkring sig och bara *ler milt* och *är god*  och *klokt konsekvent i sin barnuppfostran* prick hela dagen? Om ni gör det?

Då har ni frammanat den exakta bilden av hur jag inte kommer att vara imorgon.

Huka er, Örnsberg.

7 kommentarer:

Karin sa...

Även vi borta i Mälis hukar oss!!!!
I höstas efter en vecka i NY tog det åtminstone sju till tio dagar att komma i fas för vår familj. Dessa dagar var i n t e kul, då det var en vanlig jobb- och skolvecka där tre kids och två föräldrar skulle lyckas passa tider. Det klarade vi "sisådär".
"This too shall pass"

Ewa sa...

När man flyger över Atlanten har jag lärt mig att man måste boka rätt flighter för att slippa eller i alla fall minimera jetlag. På väg dit flyger man på dagen, så att man anländer på eftermiddagen/kvällen och bara behöver stanna uppe lite längre för att vara i fas.

På vägen hem flyger man på natten, så att man sover på planet och efter en kort natt vaknar i Sverige någonstans på förmiddagen. Man sover alltså bara några timmar och glider rätt in i en ny dag.

Funkade galant på vår bebis på väg hit. Förhoppningsvis funkar det lika galant på väg hem.

Johanna sa...

Å herregud... lycka till!

Lovika sa...

1 dygn per timmes tidsomställning brukar vara ett bra mått på hur lång tid det tar att komma tillbaka. Så det är bara att kämpa på...

Anonym sa...

Det är baksidan av medaljen, som en liten smäll på käften för att man haft kul.... Vi var borta tre veckor och det tog 10 dagar att komma i fas. Möjligtvis enklare om man är over there en kortare tid, typ långweekend. Nu har ju era kroppar anpassat sig helt ill NY tid :-)

Det går över!

/ Gry

Anonym sa...

Det är baksidan av medaljen, som en liten smäll på käften för att man haft kul.... Vi var borta tre veckor och det tog 10 dagar att komma i fas. Möjligtvis enklare om man är over there en kortare tid, typ långweekend. Nu har ju era kroppar anpassat sig helt ill NY tid :-)

Det går över!

/ Gry

pernilla sa...

Vi bodde fyra år i Georgia och mina döttrar var två och fyra när vi flyttade dit och jag kommer ihåg hur jag våndades inför den 17 timmar långa resan varje gång...Vi upplevde dock alltid att det var lite jobbigare att ställa om dygnsrytmen för barnen när vi åkte tillbaks till Sverige och hälsade på och hela omställningen tog ett par dagar/nätter längre än i andra riktningen...Hur som helst, bra gjort av er alla och lycka till, snart blir det nog ordning på torpet igen !