tisdag, maj 22

De kommer att vara så fina. Och jag kommer att vara så långt borta.

Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det faktum att jag blivit någon slags crazy blomlady och gick omkring i trädgården på torpet och liksom klappade på knoppar och pratade med växter nu i helgen. Men, men. Jag antar att jag bara får leva med det. JAG ÄLSKAR MINA BLOMMOR! There, I said it.

Ni förstår, det är så sorgligt. Jag kommer att missa hela pionblomningen i år. Det kommer väl antagligen inte gå någon nöd på vare sig mig eller pioner när jag är i New York och förlustar mig, men det är ändå mycket bittert  att se di dära små knopparna och bara: Hade varit kul att lära känna dig, pionen lille, men nä. När jag kommer hit nästa gång är du nog redan död.

Hur onormalt är det att lägga till "OBS! TA HAND OM MINA PIONER! VÅRDA DEM SOM OM DE VORE DINA BARN!" längst ner på lappen till hyresgästerna som ska hänga i torpet när vi inte är där? Jag tänker: Ganska onormalt. Men å andra sidan står det ju saker ungefär i stil med "bär ut ditt bajs till vägen" på den där lappen redan, så jag vet inte. Det känns som att vi redan passerat någon slags gräns.

3 kommentarer:

mor Lena sa...

Jag fattar hur det känns, Lisa. Jag går själv omkring och bara väntar och njuter av allt i min trädgård som kommer och går. Allt utom eventuella grävlingar, sorkar och vildsvin. Däremot gillar jag gästarbetarna i form av bin, getingar, humlor och fjärliar. Det gör inte Rufus. SPRING FÖR LIIIVET!!

linapanyaaventyr sa...

Jag förstår dig precis! Sörjer alltid när jag inser att jag inte kommer få se blommorna blomma, det spelar ingen roll om det julamaryllisen eller balkongblommorna, alltid lika sorgligt...

kerstinm sa...

Har själv köpt o planterat min första djupröda pion, tyvärr verkar den inte gilla mej nåt vidare. Den har redan tappat kronblad, fast jag varit ute o klappat, o viskat kärleksfullt till den o vattnat den...Kanske den tar sej till nästa år? Behöver den bättre jordmån än den jag har kanske?