tisdag, mars 20, 2012

Om att blogga om sina barn

Okej, bloggen. Kan vi prata lite om det här med att "hänga ut sina barn på internet"? Att skriva om sina barn och publicera foton på dem, utan att de bett om det. Ni vet, allt det där. Jag får frågan ibland om hur jag tänker kring det där. Och egentligen vet jag inte om jag har något bra svar. Har ni?

Det finns rätt många situationer kring barnen som jag inte bloggar om. Det finns ohyggligt många foton jag inte publicerar. Jag har en gräns, baserad helt och hållet på magkänsla, och i 99% av fallen känner jag mig helt bekväm med den. Men jag vet också att jag är mer frikostig än många andra föräldrar med foton och berättelser och citat och vad det nu kan tänkas vara. Och det är klart att tanken slagit även mig lite då och då: Kommer mina kids att hata mig för det här när de blir äldre?

Så här är min generella inställning: Jag älskar internet, och känner mig väldigt oängslig inför hela fenomenet med att folk delar med sig och "lägger upp sitt privatliv till allmän beskådan" och att "vem som helst kan hitta allt möjlig information om en på nätet nu för tiden". Det oroar mig inte. Och - stäm mig om jag har fel - jag gissar att morgondagens tonåringar kommer att vara ännu mindre oroliga. Att de kommer att vara ännu mer vana vid internet än vad vi är, uppväxta med sociala medier, och ännu mindre bekymrade inför det faktum att det går att googla och hitta information om vem som helst på nätet. Kommer inte det att kännas helt naturligt för dem? Jag har liksom svårt att se framför mig hur någon av mina söner sitter om tolv år och bara "Å, gud, mitt liv är förstört. Min morsa skrev om mig på sin blogg. Det finns foton på mig på internet. WHAT TO DO?" Kommer inte "finnas på internet" vara så naturligt vid den tiden att problemet liksom... inte är något problem?

Och också: Handlar det inte väldigt mycket om hur och vad man skriver om barnen? Jag vill gärna tro att jag lyckas skriva om mina barn med kärlek och respekt i grunden, även om jag berättar om roliga/konstiga/jobbiga/pinsamma saker de sagt och gjort. Och att man kommer ganska långt med det.

Men.

Jag har märkt att jag tycker det här blir svårare ju äldre barnen blir. Det har hänt flera gånger på sistone att jag tvekat innan jag publicerat för att jag tyckt att jag gör mig rolig på Rufus bekostnad, och att jag kanske borde låta bli. Och det kan mycket väl hända att jag snart kommer på att det inte funkar, att jag får ändra min gräns, och tänka om. Kanske gör jag det redan imorgon. Kanske om tre år. Kanske aldrig. Man får se lite.

Utan att bråka och skrika och idiotförklara varandra (för FLASH: Alla får göra som de tycker känns bäst!) så undrar jag: Hur tänker ni?

Jag vill på riktigt gärna veta.

Please, speak up.

44 kommentarer:

Ljuva Julia sa...

Åh vad bra att du tar upp det, nu ska jag följa alla kommentarer som kommer upp här. Jag funderar nämligen också ofta över det här...

Ljuva Julia sa...

(jag har själv inte så mycket att tillägga då jag resonerar ungefär som du, jag tror dock också att jag kommer bli mer sparsam med framförallt anekdoter och bilder när min unge blivit större)

Josefine sa...

Jag tycker också att det är krångligt. Eller jag tycker det nu. Innan tyckte jag inte det så mycket. Kanske hade/har jag en naiv inställning till nätet. Men jag tänker också så. Känns det bra i magen och det är gjort med kärlek och respekt känns det helt okej. Men jag märker också att jag skriver mindre om S:et nu när hon är 7. Jag vet egentligen inte varför. Till viss del av en enkel anledning: hon säger inte lika många såna där roliga grejer som när hon var mindre (eller jo det gör hon visst! men då är det mer internt så det skulle inte funka i bloggen ändå). Och hon är i en sån ålder att hon tycker att allt är lite skämmigt. Men samtidigt (jag är en sån där person som måste se allt från båda sidor samtidigt hela tiden därför har jag tydligen inte tagit nån riktig ställning i det här) älskar hon också när hon läser något jag skrivit om henne. Hon känner sig mallig liksom. Och jag vet inte. Jo jag tycker man får skriva om barn om det känns okej. Jag tror ganska mycket att man känner var gränsen går för vad man kan och inte kan skriva. Foton är jag inte så orolig med. Det är svårare med det jag skriver om barnen i så fall. Tycker jag. Tror jag. Eh. Jag krångligt i alla fall. Men så här då: jag skriver om dem nu och har bilder på dem nu (om sen vet jag inget). Men om jag märker att de inte gillar kommer jag inte ha. Dock bryr jag mig inte om vad andra tycker/tänker om ämnet. Jag går på min magkänsla.

S sa...

På fb ser bara mina vänner och släktingar vad jag lägger upp, så där känner jag mig fri. Vi har en blogg som vem som helst kan se, med citat från barnen, men utomstående vet inte vilka det är, så det känns också helt fritt. (skratta gärna åt dem!)

Rufus slår mig som en alldeles fantastisk unge, så inte kan dina kärleksfulla kommentarer på något sätt ses som negativa för honom? Visst skulle du känna om det föreligger risk att han skulle bli ledsen över något som du skrivit? Själva förekomsten på nätet, när den är positiv till sin natur, kan väl inte skapa problem?

Den där Jenny sa...

Jag pratade faktiskt om just det här idag, med min bästa vän och min man. Jag tror som du. Innan jag fick barn tänkte jag att jag inte skulle lägga upp bilder alls, men sen kom han och ja... jag ville visa upp honom. Jag har egentligen inget försvar till varför jag berättar och visar upp. Jag bara visar upp mitt liv.

Peppe sa...

jag är helt inne på din linje.

Mirijam Geyerhofer sa...

Okej, jag har ju inga barn, men jag kan säga hur jag som barnläsare tänker om iaf din och Josefins blogg:

Jag tycker att ni lyckas förmedla precis det där som du beskriver, att det är roligt men med kärlek i botten. Det är ju inget "shit, vilken korkad grej min unge sa i dag".
Samt att folk bryr sig ju inte så mycket på det sättet som de här "vad ska barnen säga"-människorna tror. Man går in, kollar lite, och klickar sig vidare. Kanske högläser man lite för sin kille om något kul en unge sagt, men man glömmer det ju lika fort.

Och också: barn är ju en shitload of fun. Om man inte får göra sig rolig på deras bekostnad, varför ska man då skaffa några? Hehe.

hejhejlivet sa...

Jag tror verkligen också att det handlar om känsla. Hur man känner, vad som känns bra. Och morgondagens ungdomar kommer säkerligen vara så vana vid sociala medier att det inte blir nån stor grej för dem (vet inte om man ska se det som bra eller dåligt, bara att det nog blir så). Och ja, jag kom till en gräns då det kändes dåligt att tänka på att vem som helst kunde googla mitt namn och sen följa mitt liv, mina barn, på bloggen utan att jag visste om det, därför flyttade jag den. Tänker att det kanske handlar om vad man jobbar med också, och hur "utlämnande" man är i bloggen. Jag tolkar dig som väldigt personlig i ditt tilltal i bloggen, men ändå privat på nåt vis. På ett skickligt, bra sätt!

Ann Margret sa...

Alla har redan sagt kloka saker - vill bara säga att jag inte tycker att du gör dig rolig på Rufus bekostnad. Han verkar vara en väldigt alert och kul unge och vi som följer er familj blir varma i hjärtat av att få läsa om hans finurligheter. Men jag förstår att du funderar och jag tror att du känner när det är dags att flytta fokus eller vad man ska kalla det.

Janina sa...

Jättesvår fråga. Jag antar helt enkelt att man får fråga sig: hur skulle jag själv känna? Om den typen av information och bilder man lägger ut på barnen gick att få tag på om en själv. Saker man sagt när man var liten, saker man gjort, bilder. Söta och charmiga saker, visst, men ändå information om en som man inte har okejat att lämna ut. (Som kanske kan inkludera exempelvis hur länge man hade/napp/blöja/om man pratade bra/om man slogs/var trotsig/mörkrädd/sov i egen säng med mera.)

Vet inte om jag skulle känna mig superbekväm med det själv, faktiskt.

Å andra sidan tycker jag att det är roligt att läsa om er småbarnsvardag och att det görs med en väldigt fin och kärleksfull grundsyn. Så jag har verkligen ingen bestämd åsikt i frågan. Kanske blir det som du själv påpekar, mer och mer naturligt att avstå från vissa saker nu när dina stora kille börjar bli äldre.

Singelmamman sa...

Jag som har tonåringar, 18 och 16 år, vet att redan dagens tonåringar resonerar i termerna; allt är offentligt. Och de väljer tvärt emot mig, bort det som inte ska publiceras. Framförallt den yngsta anser att få saker är privata. Jag berättar alltid för mina tonåringar när jag skriver om dem. Ibland uppmuntrar de mig att skriva något de sagt/gjort, de har aldrig sagt nej till något av det jag skriver. Jag har aldrig upplevt att du gör dig rolig på dina barns bekostnad, tvärtom. Jag litar på att din magkänsla leder dig rätt.

Singelmamman sa...

Ett litet förtydligande. De ser allt som offentligt, och väldigt lite som privat. Jag är tvärtom. Väldigt lite som är offentligt och mycket som är privat.

Boktjuven Ingerun sa...

Jag citerar ofta mina barn och lägger ut bilder på fb. Jag brukar ibland fråga barnen innan om det är ok att jag lägger ut det, och de säger nästan alltid ja. Det betyder förstås inte att de kommer att tycka det är lika okey när de är 14. Men jag tror att de förmodligen kommer att göra det - eftersom de påminner om mig.

Jag tror att olika barn/tonåringar/vuxna reagerar olika, men på sig själv känner man sina barn.

S. sa...

Det handlar absolut om hur och vad. Och du verkar ju vettig så jag tror att du kan köra på din magkänsla även fortsättningsvis. ;)

Olga sa...

Jag har min blogg lite som en dagbok/fotoalbum. Jag har inte så många läsare så jag är inte så bekymrad över att hon ska bli för "exponerad". Jag tror som du säger att det blir svårt att inte existera på nätet och att det blir svårare för varje dag.

Jag tror att min dotter kanske tycker att det är kul att läsa om sig själv när hon blir äldre. Jag hade tyckt att det hade varit roligt!

Rufus kommer nog att skratta åt din blogg om tjugo år. :)

hedgehog-sara sa...

Lisa, du har ett så himla fint sätt att skriva om dina ungar - du behöver verkligen inte oroa dig och som andra redan sagt - du känner när det är dags att byta fokus.
Det är skillnad om man ex använder sina barn som accessoarer, klär upp dem i dagens outfit och är alltför privat - det är inte du.

Jag skrev om mina ibland de åren jag skrev krönikor i vår lokala dagstidning. Då fick de alltid läsa innan jag skickade in och okeja. Oftast tyckte de att det var roligt bara. Det handlar ju om hur man skriver om sina barn.

Jag bloggar ju inte om mina - för vem är intresserad av en förälskad artonåring och en hockeynördig 17-åring liksom ;)

A.M.O. sa...

Bloggar också om barn och föräldraskap. Använder smeknamn på mina barn, försöker vinklar inläggen så att de handlar mer om mitt föräldraskap än om ungarna och publicerar väldigt sällan närbilder på dom.

mcsarcne sa...

Jag bloggar om mig och det viktigaste i mitt liv är min onge. Helt utan konkurrens. Jag bloggar om glädjen över att han finns, över saker han gör och säger, resonerar kring hur världen är kompatibel med honom och jag bloggar om helt andra saker. Jag har publicerat relativt få bilder på mig själv, men flera på honom. Däremot suklle jag inte lägga upp en bild på honom från badstranden. Dels för att det finns pervon och galningar "outthere" men framförallt för att jag faktiskt begår ett lagbrott då. (Vilket i sig är fullständigt rubbat, jag har skrivit om det här http://mcsarcne.wordpress.com/2011/03/23/sexigt-varre-tankar-vid-torkstallningen/ )

När han är femton och tror att hela världen hatar honom hoppas jag att han hittar allt mitt dravel och läser det och påminns om att han är en mycket älskad och efterlängtad onge.

Skulle någon av hans kompisar vara taskig mot honom med det här som vapen kommer jag, med min stora feta rumpa och sätter mig i knät på dem och förklarar saker och tings läge. Länge.

Sue sa...

Kloka tankar! Både av dig Lisa och bland kommentarerna.
Jag instämmer i dina funderingar.
Jag tror att barnen säkert vid något tillfälle kommer att tycka att det är jobbigt, men sen mest gilla att se sig själva och att kunna läsa om vad de gjort och sagt. Superkul ju :)
Sen undrar jag ibland om någon verkligen kommer att läsa i framtiden. Jag menar jag hinner ju knappt själv läsa gamla blogginlägg... Ännu svårare att hitta specifik information ibland, även på sin egen blogg. Finns ju hur mycket information som helst på detta internet.
Jag tror på att gå på magkänsla, att involvera barnen är ju super så att man väcker deras funderingar kring privat och offentligt.
Så länge det inte är något som kan användas emot barnet (eller andra för den delen) så tycker jag det är lugnt.
TACK för en superbra blogg. Sån enorm igenkänningsfaktor :)

MissParker sa...

Jag har både "stora" barn (snart 11 år) och små (2½ år).

Och det blir mycket lite av vad de stora säger och gör. För jag VET att dom inte skulle vilja detta.
Däremot så älskar båda att höra om saker dom gjort och sagt när dom var små (yngre än 5 år), det är liksom inte pinsamt, utan bara roligt. Och tacksamt nog så hade jag en liten "blogg" där jag noterade saker som dom sa och gjorde, och dom kan bara inte höra sig mätta!

Så jo, till en viss ålder, SKRIV, dom kommer att älska det sedan. Så länge det inte innefattar att dom t ex skulle ha ätit bajs. Men det säger nog sig självt ;)

För man tror ju att man ska komma ihåg allt roligt dom säger/gör. Det gör man tyvärr inte...

Fru Froby sa...

Jag tänker precis som du. Att en blogg är en plats att dela med sig av sitt liv och sina tankar. Är man småbarnsförälder så kretsar mycket av livet kring dem, och då blir det såklart naturligt att skriva om dem. På ett kärleksfullt och omtänksamt sätt. Själv har jag så pass stora barn att jag försöker fråga om jag får skriva det ena eller lägga ut en bild på det andra. Skulle de ångra sig i framtiden så tar jag bort det då. Fast sannolikheten för detta är nog inte så hög. Jag tänker som du att bloggfenomenet när dessa barn växer upp inte kommer att vara så provocerande, utan nästan kanske en självklarhet. Eller åtminstone något fullständigt naturligt och normaliserat. Typ så.

Anonym sa...

Jag är inte så orolig över själva internetgrejen, men jag kan tycka att det är jobbigt när föräldrar berättar gulliga grejer om sina barn när de är med. OK det är väl stolthet och kärlek, men man måste väl som barn kunna få vara lite knepig utan att det blir omskrivet och berättat för en massa folk. Jobbigt om man blir medveten om det här och börjar fundera över hur man är och vad man säger. I känsliga åldrar kan man uppfatta det som att folk skrattar åt en. Och inte med.
Jag vill bara problematisera lite, när nu det här är uppe till diskussion.

Anonym sa...

Sunt förnuft, väljer att inte lägga upp "pinsamma" eller lättklädda bilder på någon jag känner om de inte samtycker. Och då desamma med min dotter (snart 1 år). När hon blir större kan hon vara mer delaktig. Men däremot skriver jag mycket om henne och lägger upp bilder som beskriver vad som händer i hennes liv just för att jag vill dela med mig till familj och vänner. Då jag bor långt ifrån min familj känns det naturligt att låta de följa min dotters utveckling via nätet.
Jag tror nog att hon kommer uppskatta den "dagbok" hon får för att jag skriver.

Halvbonden sa...

Jag tror den där magkänslan räcker långt. För om en vän till exempel berättar något för dig, så är det ju samma magkänsla som säger att du inte ska föra det vidare eller om det är något som vännen inte har emot att andra får reda på. Man känner ju när något är privat eller kan skada. Själv lägger jag ut bilder på mitt barn på facebook där jag inte bara har nära vänner utan en massa annat folk med, men jag tänker ändå lite på vilka bilder jag lägger upp, som sagt, det är magkänslan som får avgöra.

Charlotte sa...

Jag tror att många av oss som är sisådär runt 30 och ibland oroar oss över internets offentlighet och blogginlägg featuring våra barn har betydligt bättre vett och sans kring vad som kan få vara offentligt och vad man borde prata med bara de närmast sörjande om än den uppsjö tonåringar som har bloggar eller helt offentliga FB-konton. Vi som har levt utan internet skräms säkert mer av offentligheten än de som vuxit upp med den.

Dessutom anser jag att man som förälder har skyldighet att tänka till lite innan man publicerar men inte att allas gräns för vad som är ok måste se likadan ut. Och så skulle jag önska att fler tonåringar kunde tänka till lite mer ibland. Men det kanske bara är ett tecken på att jag börjar bli gammal...

Rebecka sa...

Vet du vad? Jag tror att Rufus och Svante kommer att tycka att det är skitmysigt att kunna läsa om vad de sa och gjorde när de var små. Att ha de där härliga små samtalen/händelserna/ögonblicken på pränt är få förunnat. Du håller dig på en ytterst perfekt nivå, skulle jag säga!

Ps. Grattis till fina boken!

Frida T sa...

Mina föräldrar skrev upp i böcker när jag och mina systrar sa och gjorde roliga saker när vi var små och vi tycker alla tre att det är fantastiskt roligt att kunna gå tillbaka och läsa om detta nu. Det är ju fortfarande inte samma sak som att det skulle ha varit tillgängligt för alla, men jag tror som övriga här att eftersom du ändå sållar lite i det du lägger upp så kommer barnen bara att tycka att det är roligt att ha de här minnena sparade. Det är något som ni kommer att kunna skratta åt tillsammans senare.

Camilla sa...

Fina tankar !
Jag har själv barn som är mellan 10- 1,7 år gammla!
De äldre killarna frågar jag alltid om det är ok att publicera något foto på dem eller något de sagt!! Den yngsta skriver jag ju rätt mycket om men av yttersta kärlek!
Min blogg är ju en form av dagbok och ett sätt att hålla kontakten till alla de personer som är viktiga i vårt liv!Det är gudföräldrar som gärna ser bilder på barnen o.s.v
Lita på magkänslan ; ))

Anna sa...

Jag är alldeles övertygad om att Rufus och Svante kommer att älska att titta tillbaka i din blogg och läsa, titta på bilder och skratta åt det du har skrivit om dem. Du skriver med sån respekt och kärlek om dina barn så att det värmer i hjärtat! När mina barn var mindre var det lättare att blogga om dem, nu läser de bloggen och ber mig censurera om de inte gillar bilderna eller orden... ibland till min förtvivlan ;). Men de går gärna tillbaka till min gamla blogg och läser, skrattar och förfasas över saker som har hänt och som de har glömt bort!
Och nu över till nåt helt annat, din nya bok är helt sagolikt bra, formuleringarna är klockrena och jag riktigt längtar efter att få fortsätta läsa. Den kommer att bli poppis i det lilla, lilla biblioteket som jag jobbar i! Tack!

Monnah sa...

Jag ser att andra gör likadant som jag... Då jag numera har stora barn (11-15 år) skrivs eller visas ingenting som barnen inte godkänt. Jag har bloggat jättelänge och då barnen var mindre lade jag upp många foton och texter om dem som jag kanske ångrar numera. Idag står inte ens deras namn utskrivna. Jag tycker det är särskilt viktigt att inte vika ut sidor av deras personligheter som kanske är mer privata, hur gulliga eller roliga eller frustrerande de än är ( t ex om en tonårsson inte kommer hem på natten och man är arg över det). Detsamma gäller andra personer i ens närhet. Jag har skrivit om skillnaden mellan personlig och privat och hävdar att det räcker med personlig för människor man inte känner. Privat får man vara med det fåtal som verkligen känner en. Mina fem ören!

Anonym sa...

Jag tycker man kan berätta ungefär det man skulle känna sig bekväm att berätta för en främling på typ tunnelbanan, dvs allmänna grejer, kanske nåt roligt citat, men inte mycket mer. Barn är ju egna individer som inte är till för att föräldrarna ska ha nåt att blogga om... Jag tycker det finns många många som går över gränsen.

Tillexempel såg jag en bild i en "mammablogg" där en tjej hade fotat (en osmickrande närbild) sin 2,5-årige son som hade däckat av trötthet. Det kändes faktiskt inte ok. Man ska ju vara trygg i sitt hem och kunna somna utan att ens föräldrar fotar en och lägger upp till allmän beskådan...

Jag tycker att du lyckas hålla en bra balans, men om du känner dig osäker så är det väl ett tecken på att du själv inte är riktigt bekväm med det.

Tack för en fin blogg! :)

Anonym sa...

Så länge barnen är så små att de inte har kompisar som också läser på nätet så tycker jag att man kan skriva ganska frikostigt. Men som sagt, jag själv håller det på en allmän, lättsam fikarumsnivå. Jag har bara en gång läst något på en blogg som jag inte tyckte var ok. Det var en mamma som beklagade sig över sin sons tjurighet och deppighet. Jag förstår att man som förälder kan tycka att sitt barn har en dålig inställning och att man kan bli jävligt trött på ett barn som hela tiden tjurar och deppar. Men att snacka skit om sin 6-åring på nätet är inte ok. Men det är ju en gråzon. Lindar man in det med lite humor och en stor dos självinsikt så kanske det inte skulle uppfattats så illa som jag tyckte det var. Nåväl. Jag tycker själv att något händer när barnen själva börjar använda t ex facebook och kan surfa runt på internet på egen hand. Då är det inte längre ok att skriva lustigheter eller visa bilder på barnet. Då frågar man om lov, typ så som man gör med vänner. Hoppas alla gör så med vänner förresten?! Jag kan inte tänka mig något värre än att någon skulle publicera en osmickrande bild eller en anekdot som jag inte hade ok:at.

Sofia

Johanna sa...

Du är så klok. Har ju inga ungar men tänker som du, och tror jag kommer göra typ samma när jag får barn. Skulle kännas jättekonstigt att vara helt anonym, för det är jag ju inte nu heller.

Och som du säger, det kommer inte vara konstigt att finnas på internet sen, för det är ju inte ens konstigt nu. Och de allra flesta (tex du) verkar ha en skitbra balans kring vad man skriver om och inte när det gäller barn/vänner/familjemedlemmar.

Maria sa...

Åh, spännande ämne! Jag skriver ganska mycket om mina ungar. Och lägger upp bilder. Men jag tänker att det 1. inte kommer vara något konstigt för dem när de blir äldre - internet är liksom lika vardagligt som mjölk för dem, 2. det istället är något fint jag gör för dem, jag sparar glimtar av deras barndom som jag inte skulle göra annars och som de kommer kunna gå tillbaka till sen som vuxna och läsa - och på köpet också få lära känna mig som vuxen och inte bara deras mamma, 3. jag är hyfsat anonym och även om jag inte vore det behöver man ju inte sprida bloggen till deras kompisar om de faktiskt kommer tycka att det är pinsamt när de blir äldre (även om jag har mycket MYCKET svårt att tänka mig att ex uttalet av "strutglass" kommer vålla några större problem när de är i tonåren) 4. Man har ändå en magkänsla som förälder som jag tycker att man ska lita på. Klart att man inte skriver om blöjincidenter om det är en nioåring det rör sig om, även om man gjorde det när ungen var fyra månader. Man känner nog instinktivt när det är dags att sluta skriva om vissa saker (även om det exemplet var väldigt hårddraget), 5. Sist och viktigast: allt är skrivet med KÄRLEK. Och det är jag övertygad om att de kommer veta när de blir äldre.

Ulrika i småland sa...

Jag ser att du redan fått många och långa inlägg om detta. Därför säger jag bara läs Rebeckas säger 1 ggr till så vet du vad jag tycker.

Lisa sa...

Jag är helt inne på din bana. Jag skriver om tvååringens upptåg, lägger ut en del bilder och såna saker. Men jag gör det med kärlek. Sen vet jag inte, är antagligen väldigt naiv här, men jag känner mig trygg med min skara läsare, får fina kommentarer och sådär. Om jag någon dag börjar få elaka kommentarer från folk som bara är ute efter att klanka ner på en och ens ungar - då får jag kanske tänka om. Vilket ju såklart är helt ologiskt eftersom det lika gärna kan sitta flera tusen människor därute och spy galla över min blogg och ha åsikter om mina ungar och mig som förälder.
Men ehm.. ja, jag håller med dig. Helt klart.

Anonym sa...

Jag bloggar om mina barn. De är 8 och 6 år gamla nu. De älskar gamla babyinlägg av typen Rufus och skrattar när de läser om sig själva.

När den äldsta var 6 började jag fråga honom om det var okej att "blogga om det här", och han sa nej alltid när jag kände på mig att han skulle säga nej.

Numera läser de inläggen själva innan jag publicerar dem, och vissa meningar vill de stryka. Ofta handlar de meningarna om svaga stunder och jobbiga känslor. Och om kärlek förstås.

Anonym sa...

Jag väntar mitt första barn och tänker jättemycket på det här. Jag kan få otroligt ont i magen av vissa föräldrars bristande omdöme, på bloggar och i sociala medier. Det skrivs om analbölder, kiss i sängen, tonåringens kärleksbekymmer... Det läggs ut tusen bilder på barnen med deras namn under, medan föräldrarna är helt anonyma...

Det är klart att barnen är det viktigaste i en förälders liv! Det är klart att de är den största delen av ens vardag! Men man måste nog fråga sig hur mycket som ligger i allmänintresset att publicera – och vad man kanske ska nöja sig med att mms:a till farmor/mormor. Inget på internet går egentligen att radera i efterhand, du tappar kontrollen över bilder och ord så fort du tryckt på skicka.

Barncitat som dina tycker jag är mer okej än bilder. Kärleksförklaringar är jättefint.

En kompis jobbar på Ecpat och ser avigsidorna av aningslösa föräldrars behov att publicera för mycket info om sina barn på nätet... Det kanske är på grund av henne jag känner som jag gör.

Mitt barn ska få en blogg. En låst blogg dit bara familjen har access. Att dokumentera är fantastiskt. Att dela med sig till alla är det inte alltid.

Anonym sa...

Jag skulle INTE ha velat hitta en öppen blogg om mig själv som spädis skriven av min mamma, till världen. Däremot är jag otroligt tacksam för de små anteckningar hon gjorde under mina första dagar, skrivna bara för mina ögon. Den tänkta mottagaren gör hela skillnaden!

Bitte sa...

Hakar på din diskussion ganska sent, men tänkte skriva att jag tycker det är som du skriver. Att det blir annorlunda, man sållar bort mer när de blir äldre och blir egna personligheter på ett annat sätt än när de är bebisar.

Sandra sa...

Jag måste ju faktiskt gå emot de flesta kommentarer här. Jag hade absolut inte uppskattat att hela min uppväxt exploaterats på internet för allmän beskådan. Och det gäller oavsett hur söta bilder och anekdoter det än skulle vara. Jag är 27 år nu så jag är ju åtminstone halvt uppväxt med internet men jag är ändå inte bekväm med tanken på att min barndom inte skulle vara privat, enbart för familj och vänner. Du får helt enkelt hoppas på att dina barn inte är lika måna om sin integritet som jag är så de inte börjar hata dig...

Jeanette Johansson sa...

Jag tycker inte man ska berätta för andra vad barnen sagt för kul grejer... fast jag gör det ändå hela tiden. Helst berättar jag förstås de där smarta grejerna, när barnet gjort mej svarslös eller liksom kommit på något utöver vedertagen vetenskap och beprövad erfarenhet. Som när ditt barn räknade och aldrig kom till Hugo ;)

Jenny sa...

Jag tycker inte att det är okej att skriva om sina barn publikt på Internet eller lägga ut bilder på dem. De är minderåriga, och som ansvarig vuxen i ett relativt nytt informationssamhälle borde vi vara sparsamma med att lämna ut sina närmaste för allmän begapning. Allt som skrivs kommer att ligga på Internet för alltid. Vissa saker behöver man inte sälja iväg för några "gilla" från folk man inte ens känner.

Ska det bloggas tycker jag att man kan blogga om sig själv, och utelämna ungarna.

Det är så jag tycker, så jag skriver inte om mina barn. Jag fördömer dock ingen som skriver om sina egna barn, bara de inte hänger ut mina på Internet.

Anonym sa...

Helt enig med dig. Man måste fråga sig själv varför har jag ett behov av att berätta för omvärlden om mina barn? Ärligt, tror många inte ens vågar erkänna för sig själva att den egentliga anledningen är att de får följare och likers och så vidare pga det. Vem bryr sig om andras ungar egentligen? Det blir bara en arena för föräldrar att jämföra sitt föräldraskap, sina "perfekta" liv och sina ungar i. Tycker det är sorgligt att instagramma, facebooka, blogga mm om sina barn. De ska inte behöva vara våra accessoarer och statussymboler. Är så less på att se ytterligare en bild på ett barn som bara "råkar" ha på sig den där märkeströjan när bilden tas. Sluta trycka upp mobilkameran i barnens ansikten hela tiden, sluta behandla dem som det centrum kring vilket jorden kretsar. Sluta dokumentera varenda liten sak barnet gör för omvärlden. Det är ärligt talat inte så intressant.