lördag, april 30

Majmänniskor

Tror faktiskt jag vågar ropa hej nu och konstatera att barnet kommer att bli en majmänniska. Majmänniska = bästa sortens människa. Det vet man ju sedan gammalt.

/självgodoxe_80

Mysteriet med ölsoffan


What's up med den där gamla lådan, säger ni. Ingen låda, säger jag. Ölsoffa! Nu har jag nämligen fattat. Skulle tro att den mäter en sisådär 100x30x30 cm över havet, och mest ser ut som... ja, en gammal låda med lock. Passar perfekt att sitta på, faktiskt.

Och när man tar bort locket: TADAA! Två fack för ölflaskor. En mycket bra möbel i, säg... hallen på ett torp där det huserar en ölhembryggare och en lådjunkie. Så kan lådjunkien sitta på ölsoffan och ta på sig skorna, och hembryggaren kan fylla ölsoffan med öl. Jag säger: Det funkar.

Helgens fynd


På loppisen köpte vi en dinosaur (låtsas), två små brickor, en ölsoffa och en omåttligt färgglad plåtburk till Rufus pennor. Vad i hela friden är en ölsoffa, undrar ni nu? Och det undrade jag också.

Men så hittade vi en matta också som färgmatchar Rufus nya tapet så bra att jag i det närmaste blir religös, så då glömde jag mysteriet med ölsoffan. Smidigt!

Sedan gick vi till soprummet och hittade R2D2 mitt bland allt skräp. Så då adopterade vi honom, och nu står han och blipp-piper exakt lika irriterande mycket som han gör i filmerna, fast i mitt vardagsrum. Så kan det gå.

Vad jag gör istället

Nej, jag föder inte barn nu heller, och det är väl en himla tur det, emedan jag är på megaloppis i Solna. Här är apmycket folk och trångt, och om man stannar för länge i gångarna blockerar man folkflödet och då får man onda ögat. Orka föda barn här! Köper lite fina grejer istället, tror jag.

fredag, april 29

Mmm... socker

Ammande kvinna: "Jag köpte med mig muffins."
Höggravid kvinna: "SWEET!"
Ammande kvinna: "De är väldigt, väldigt stora."
Höggravid kvinna: "SWEET!"
Ammande kvinna: "Så jag tänkte att vi kunde dela dem i fyra delar."
Höggravid kvinna: "Och sedan ha som ambition att inte äta alla fyra delarna?"
Ammande kvinna: "Exakt. Och sedan ändå göra det till slut."
Höggravid kvinna: "Deal."

/sockerrus4ever_80

Till protokollet

torsdag, april 28

When will I ever learn

Två rocketsciencesvåra grejer jag misslyckas med om och om och om igen:

1. Stava till bransch utan att dubbelkolla om s:et ska vara med eller inte.
2. Bli pigg igen efter att ha somnat när jag nattat barn.

Tjockis på balkong

Att sitta i bikini på balkongen under lunchen och vara groteskt gravid är inte samma sak som att visa sig i verkliga världen i samma tillstånd, va?

Tänkte väl.

Bebis eller bok

Andra saker jag gör, förutom sitter i soffan och känner efter om förlossningen börjat: Sitter i soffan och känner efter om inte boken jag skriver på kanske kan vara färdig för ivägskickning snart. Och det kanske den kan, faktiskt. Om man med "färdig för ivägskickning" menar att det finns ganska mycket text i ett dokument som jag eventuellt skulle kunna tänka mig att visa för åtminstone en annan person (läs: förläggaren) utan att dö direkt av skäms. Och det är ju precis det man menar, som vi alla vet.

Ska bara få till slutet och rätta till de 22 ställena i resten av manuset som jag upptäckte var urusla/bristfälliga igår när jag läste igenom. Känns som ett race värt att minnas, det här. Vad kommer först - bebis eller bok, bebis eller bok, bebis eller bok?

Man får se lite.

onsdag, april 27

Heeeelt normaaaaalt säkert

Det är mindre än en vecka kvar på bebisräknaren, och att döma av min omgivning är det ungefär nu jag bör börja uppdatera bloggen med jämna mellanrum bara för att säkerställa att jag inte är på BB och föder barn utan att ha sagt till i förväg. Så: Jag är inte på BB och föder barn utan att ha sagt till i förväg. Jag sitter i soffan och känner efter. Det är ju också en himla sysselsättning att roa sig med.

Det här känner jag sedan två dagar tillbaka när jag sitter i soffan och känner efter: Molande värk i ryggen och magen hela tiden. Plus att samma mage lite då och då blir hård som en sten och dras ihop. Början till förlossning? Heeeelt normaaaaalt tillstånd veckorna innan förlossning? Man vet inte riktigt. Men man undrar ju verkligen.

Fattar för mitt liv inte varför inte utvecklingen kan gå liiiite snabbare framåt på det här området så man kan få en sms-avi eller ett pling i sin google calender när det är dags så man vet på riktigt i god tid innan. Det hjälper ju föga att man "fattar när det verkligen är dags att föda" om det är typ fem minuter innan ungen gör entré. Jag vill fatta nu! Eller åtminstone tillräckligt tidigt för att hinna ringa barnvakt och åka till sjukhus och sådana där detaljer som jag hakat upp mig på.

Finns det inte ens någon app i iphonen som man kan använda? Typ en "Lägg telefonen mot magen så känner den av hur lång tid det är kvar till förlossning och ringer upp barnvakten åt dig i god tid innan, samt städar upp i lägenheten åt dig så du slipper skämmas över att lämna ditt hem i ofördelaktigt skick när det väl är dags, och bäddar rent i din säng för att välkomna dig hem när ungen väl är ute"-app.

En sådan hade jag behövt.

tisdag, april 26

En balkongrookie anropar

Ponera (bara sådär) att man plötsligt har en balkong i söderläge. Och att man vill ha den överfylld av smultronplantor, pelargoner, kanske en ros som klättrar och å, helst kaprifol som blommar och luktar apagott! När är det då rimligt att börja tappa kontrollen i en handelsträdgård och köpa allt fint man hittar och ställa dit, utan att det fryser sönder och dör? Jag fattar så här långt: Inte än, riktigt. Men när? NÄR?

Man längtar ju ganska mycket.

Jämna plågor

Tyckte precis jag kände lite begynnande värkar.
Sedan kom jag på att jag har suttit med bokföringen hela dagen.
Klart man känner sig plågad.

Söndagsbikten (på en tisdag)

Så här har skrivveckan varit:
Den var över förväntan. Visserligen ser jag inget som helst slut på den här processen (vad hände med att jag skulle vara FÄRDIG med boken nu, va?), men jag skrev snabbt och mycket förra veckan. Det gjorde jag faktiskt. Fast det var kortvecka.

Så här många sidor har jag skrivit:
16 st.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
++++ (duktig hemmajobbare).

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

måndag, april 25

Glimtar av en måndag


Jag vet, Rufus! Vi sätter oss stilla här i soffan och tar lite bilder på oss. Jag kan titta lite svårt ut genom fönstret och du kan se söt ut.

Och med "stilla i soffan" menar jag... oh, well.

Din snoriga näsa har ju också sin charm.

Men du får faktiskt sluta skymmas!

Där går liksom gränsen.

söndag, april 24

Fast sälarna var söta

Jag har slut på bloggmaterial.
Idag har vi varit på Skansen.
Där fanns det djur och våfflor.
Orka blogga om djur och våfflor!
Hej på er.

lördag, april 23

Portionsstor pavlova, någon?

Ooooookej, gör portionsstora rosa/gula pavlovatårtor med hallon och passionsfrukt som påskefterätt. SÅ HIMLA FINA! Kommer de bli. Känner lite att jag eventuellt nått någon slags peak i efterrätt redan innan jag ens smakat dem, samt att middagsgästerna troligen kommer att tycka att jag tappat greppet om vad som är en rimlig ambitionsnivå för "gör en efterrätt". Men alltså, pavlovatårta! Enklaste och snyggaste there is, det säger jag er.

En helt ny snacksvokabulär

"Nu har du max fem minuters snackstid kvar, sedan är det snacksförbud i det här sovrummet."
"Men ja..."
"FEM MINUTER!!!"
"Okej okej. Snacksgestapo."

Min kille har två väldigt framträdande personlighetsdrag:
1. Han är besatt av att äta japanmix*.
2. Han äter snacks ljudligast i hela världen. Alltså, på riktigt, han skulle kunna vinna VM i högljudd snacksätning, I tell you. Han har utvecklat det till en konstform utan dess like.

Så här gör han: Tar en näve japanmix. Böjer huvudet bakåt. Tar sats med käkarna genom att spänna upp dem i en gigantisk gap. Kastar in japanmixen i munnen. Attacktuggar sitt hårdaste så det låter CROUCH CROUCH CROUCH CROUCH ASHÖGT, ASLÄNGE. Upprepar proceduren i oändlighet. Vet ni hur stor en japanmixpåse är? Den tar aldrig slut. ALDRIG!

Ni bara: Men eh, biatch. Låt honom snacksa i fred, va?
Och det skulle jag gärna göra om det inte var för att han envisades med att ägna sig åt denna festliga hobbyverksamhet i sängen, när jag försöker sova på kvällarna. I skenet av en flimrande projektorvägg ligger jag således sömnlös i timme ut och timme in och lyssnar på CROUCH CROUCH CROUCH CROUCHET tills jag i det närmaste freakar ur totalt. Inte så himla konstigt att man måste hitta på nya snacksord och snacksregler stup i kvarten för att få vardagen att funka när det är på det här sättet. Man vill ju gärna ha sinnesfriden i behåll så länge det går. Det vill man ju.

Hittills på snacksordlistan: Snackstid. Snacksförbud. Snacksregler. Snacksintolerans. Och - kanske min favorit - den kärleksfulla uppmaningen att SNACKSA TYSTARE DÅ, DIN *insert valfri förlolämpande beskrivning av personen bredvid*!!!

Fritt fram att plocka upp dem som svenska nya ord och uttryck, SAOL. Verkligen användbara!

*Japanmix = meningslös och ganska töntig crouchig snacksblandning som smakar Japan. Se bild.

Påskkärringarna som uteblev

Antal påskkärringar som ringde på dörren och ville ha godis: 0 st.
Antal godisbitar som jag var så illa nödd och tvungen att äta upp själv istället: 1532 st.

Så kan det gå.

fredag, april 22

Tapetsering - check!


På långfredagen är det lag på att man ska sitta stilla hemma och inte göra något och ha ganska tråkigt.

Det struntade min pappa och jag högaktningsfullt i.

Man får ju liksom passa på när man har tapetetserarhjälp på besök, tänkte jag.

Och se! Vad vi hann innan lunchen ens var serverad. JAG HAR TAPETER PÅ VÄGGARNA! Är mkt, mkt nöjd påskfirare.

torsdag, april 21

Påsklov!




Wohoo, färdigjobbat! Nu är det bara de roliga grejerna kvar. Såsom: fira påsk. Ska jag väl kunna klara av, känner jag.

Snabba blixten rapporterar

PLING! Klockan är tolv och halva arbetsdagen har gått.

Hittills idag har jag: Väckt familj. Serverat frukost. Duschat. Bloggat. Slipat två väggar. Städat en lägenhet. Tvättat några kläder. Besökt en bank. Köpt gott godis till eventuella påskkärringar. Köpt fina tulpaner och färgglad t-shirt till mig själv. Målat några penseldrag på en stol. Outsourcat handlandet inför tapetsering och vindrickande.

Återstår alltså: Äta lunch. Skriva (delar av) en bok. Hämta barn. Laga mat. Plocka upp föräldrar på flygplats. Socialisera.

Känner mig så effektiv att det borde vara brottsligt. Kanske lika gärna skulle kunna passa på att föda barn lite snabbt också när jag ändå är igång? Har en liten lucka mellan 16.15 och 17 att spela på.

Halva dagar är också dagar

Har ni halvdag på era jobb idag? Jag har det på mitt, bestämde jag alldeles nyss. What can I say? Det är så mycket annat som behöver fixas med, så det var tvunget. Ska bland annat: Handla grejer (exempel: tapetprylar), tvätta grejer (exempel: kläder), slipa grejer (exempel: vägg som ska tapetseras) städa grejer (exempel: lägenhet), besöka grejer (exempel: banken och blåkulla), laga grejer (exempel: mat) hämta folk på flygplatser (exempel: föräldrar) och GUDVETALLT, det fattar ju alla att man inte hinner jobba också. Lite av ett under att man hinner jobba någonsin, faktiskt, när jag tänker på det. Och, just det! Kommer det att komma små gulliga påskkärringar också och förvänta sig att man ska ge dem godis i dörren? I så fall behöver jag fixa grejer också (exempel: godis).

Kanske skulle sluta sitta vid bloggen?

onsdag, april 20

Kommer bli kul det här

- Här ritar vi en bondgård, Rufus. Titta, vad fin! Och här står ett träd med äpplen i. Och här är en damm som det simmar en haj i. Och här bredvid äppelträdet ritar vi dig, med din skottkärra. Och bredvid dig står en barnvagn med din lillasyster eller lillebror i. Ser du? Fint, va?
- MMM... JÄTTEFIIIIN! JAG LÄLPA?
*tar upp en svart tuschpenna och målar ett tjockt lager svart kludd över bebisen på bilden*
- SÅ! BAJA JUFUS VAJA MED. JAG INTE HA LILLASYSTE, FAKTISS.

Påsar vi minns

Alltså, ni skulle se påsarna under mina ögon just nu, va.
Kan typ bära skor i dem. Kanske flera par, till och med.
FASCINERANDE!

Härleder påsarna till 1: Allmän svullenhet due to pregnancy, och 2: Allmän tröttma due to att jag låg vaken halva natten och läste Cirkeln. Mmm... Cirkeln. Bra skit.

tisdag, april 19

Gå till banken

Det här med att gå till banken. Alltså, att verkligen GÅ TILL ETT BANKKONTOR. Det är ju inte så himla ofta man gör det, alltså. Och med "man" menar jag "jag". Jag går till banken aldrig. Eller nej, fel. Jag går till banken en gång om året för att fixa en grej inför bokföring och deklaration. Inte mer.

Den gången var igår.

Det är alltid lite ångest att gå till banken, tycker ni inte? Liksom, först leta upp bankkontor. Inte så himla lätt som man kan tro! Sedan, när man hittat dit, stå i kö i åtta evigheter. Och sedan all seriositet som banken utstrålar. Gör mig helt nervös. Det är frågor om pengar och konton och nummer och koder och sparande och gudvetallt, jag pallar inte riktigt. Man vill ju liksom inte verka korkad och inte kunna svaren. Det vill man ju inte.

När jag går från banken den där gången om året tänker jag således alltid so long, suckers! Och känner mig fri och lättad och mycket, mycket duktig. Sedan går jag hem och myser med internetbanken i elva månader och trettio dagar och har det fint.

Så skulle det bli igår också var tanken. Men blev det så? Nej, det blev ju inte det. I morse hittade jag istället min bankdosa på soffbordet, blockerad för att "någon" tryckt in fel kod tre gånger på rad. (Damn you, någon! Damn you!)

Banken bara: "Uppsök ditt lokala bankkontor för att få hjälp att låsa upp den igen."

Seriöst.
GÅ TILL BANKEN TVÅ DAGAR I RAD?!?
Mina nerver.

Den heliga amningen

Läste det här inlägget hos Ellen om att välja bort att amma sin bebis och konstaterar för hundrafemtiosjunde gången att det inte finns någon hetare potatis än amning här i världen. Jag tror jag fick frågan "Du ammar väl?" (formulerad just så) fler gånger än jag kunde räkna med Rufus. Varför är det så oerhört, oerhört viktigt för människor att veta det? Vi ger vårt barn mat och närhet, ja. Spelar det verkligen så väldigt stor roll hur?

Jag gissar att jag slapp undan rätt lätt (jag kunde svara "ja, jag ammar", få en okejstämpel i pannan, och samtalet kunde gå vidare), men jag undrar på riktigt: Hur har det varit för er som inte ammat? Oavsett om ni velat välja bort amningen eller tvingats välja bort amningen för att det inte funkat - har ni behövt försvara er? Och hur har ni i så fall pallat det i tid och otid utan att gå bananas?

måndag, april 18

Kanske oavgjort

Lackade ur på att behöva ligga bredvid barnet i över en timme tills hans somnat och bestämde helt sonika att det var dags för honom att lära sig somna själv (igen). Olyckligtvis bestämde sig Rufus inte alls för samma sak, så nu har vi battlat i två timmar istället. Man undrar ju lite vem som vann. Jag (för att han faktiskt somnade själv till slut), eller han (för att min kväll tog slut den också). Ingen vet riktigt.

Imorgon tar jag ett seriöst snack med chefen

Har till min stora förskräckelse just insett att jag för första gången på flera år inte ska fira påsk med det umgänge där jag fungerar som feeder, och därmed finns det ingen direkt anledning för mig att köpa på mig obscena mängder godis och fixa fina påskägg och gömma dem i trädgården till torpet och bli helt överförtjust av att se folk leta och ännu mer överförtjust av att hitta mitt egna påskägg. Och som om det inte vore nog - är anställd av mig själv nu för tiden. Kan man verkligen lita på att man får påskgodis till kontoret då? Fan vet, alltså.

Måste styra upp den här helt ohållbara situationen asap.
Så här kan vi verkligen inte ha det.

Där ute finns den. Friheten. Och här står jag och freaking TITTAR på den.


Möttes av den här synen när jag steg ut på balkongen nyss och fick lite ont i hjärtat. Här har han stått hela natten och längtat bort bredvid en påsklilja. Bara så där, utan att någon märkt, liksom.

söndag, april 17

Söndag och sol

Bara en grej: Om Vinterviken råkar vara helt igentäppt nästa gång ni kommer dit så vill jag påpeka att det inte var jag som fyllde hela viken med små stenar och större stenar och pinnar och barkbitar och grus och gud vet allt, det var min unge och hans polare. IHÄRDIGHETEN! Beundransvärd.

"PLUMS! HAHAHA! MEJA STEN!" x 10438364628284954 gånger.

Själv satt jag mest parkerad på en filt i solen och spelade ut gravidkortet och rörde mig väldigt lite. Det har sina fördelar det där gravidkortet ibland ändå, alltså. Det kan man inte ta ifrån det.

Söndagsbikten

Så här har skrivveckan varit:
Ganska fin. Jag skriver långsamt och stryker ungefär lika mycket som jag plitar ner, så snabbt går det inte. Men det går i alla fall.

Så här många sidor har jag skrivit:
8 st.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
++ (det är okej).

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

lördag, april 16

Tio saker man kan göra på en lördag

1. Vakna innan tuppen.
2. Försöka övertyga Rufus om att man inte har kamel på gröten.
3. Misslyckas. "MEEER KAMEL!"
4. Borra och plugga och skruva och hänga tavlor på alla väggar.
5. Städa som om det inte fanns någon morgondag.
6. Äta korv på balkongen.
7. Färga sitt hår i samma spännande nyans som vanligt.
8. Försöka springa ifatt Rufus i Tantolunden.
9. Misslyckas. "JUFUS HA SNABBA SKOOOOJ!"
10. Se på film i sängen.

Bubblare: Somna till filmen man försöker se i sängen och vakna lagom till eftertexterna.

Lördag morgon

This just in: Har idag vaknat (självmant) och gått upp (självmant) före Rufus. Det är första gången det händer sedan han föddes för två år och två månader sedan. STORT! STÖRT! Vad i hela fridens namn gör jag uppe en lördagmorgon klockan 05.55 egentligen? När blev jag pensionär?

fredag, april 15

Hur man vet att barnet växt ur sina byxor

"MAMMA, LÄLP!!! SITTE FAST I BYXAN!!! MÅSSE LÄLPA KNÄPPA UPP!!!"
"Ska vi knäppa upp knappen, säger du?"
"JAAA!!! LITE TAJT, FAKTISS."
"Usch, då. Så kan vi ju inte ha det. Jag vet hur det känns."
"MMM. NAKENFIS STÄLLET?"

Lite trött här bara

Det gick! Har inte ont i huvudet. Har istället nya fräknar. Balkongen = bästa hemmakontoret jag testat hittills.

Vad jag däremot undrar lite över är vem det är som klubbar mig medvetslös varje dag efter lunch nuförtiden. (Eller "undrar" och "undrar", förresten. Jag är ju inte dum i huvudet. Jag gissar att det kan ha någonting med bebis att göra.) Det är tamigfan omöjligt för mig att hålla mig vaken. OMÖJLIGT! Idag hade jag bestämt mig för att försöka stå emot och ha karaktär, men fick ge upp när jag somnade på balkongen med huvudet i en helt sjukt obekväm ställning mot bordet. När jag snubblade in till sängen var jag helt randig i ansiktet efter brädorna. Läckert.

Hemmajobbandets bästa sidor

Har utrustat mig med solglasögon, linne, vattenglas, äpple och dator och tänker nu skriva bok i solen på balkongen. I teorin är det en sådan fantastisk idé att jag i det närmaste är avundsjuk på mig själv. HAR VÄRLDENS BÄSTA JOBB! OCH VÄRLDENS BÄSTA BALKONG! Har också världens största problem med att se vad jag skriver på skärmen, emedan det är något så jävulskt ljust här, men skit i det, man kan väl redigera i efterhand, tänker jag. Man måste ju åtminstone testa och se hur mycket huvudvärk allt kisande ger innan man förkastar den här arbetsplatsen. Jag är beredd att betala med en hel del dunka dunka innanför pannbenet i utbyte mot solen, känner jag. Just nu i alla fall.

torsdag, april 14

Ödmjukheten slår till

- Rufus, ditt lilla gullhuvud. Kom hit så jag får pussa på dig!
- OOOOOKEJ. HÄ KOMME JA!
- Jag älskar dig. Vet du det?
- OOOOKEJ.
*tänker efter lite*
- JA OCKSÅ ÄLSKA JUFUS.

Rapport från en skrivarlya

Jag hoppar helt otroget lite hit och dit i bokjäveln (ja, vi är på det kärleksfulla stadiet med varandra) när jag skriver nu, fast jag inte brukar. Pillar lite här, ändrar lite där, skriver en scen för att göra ett gigantiskt kliv till nästa. Det känns som att fuska. I vanliga fall (vänta! Paus för hånskratt åt mig själv. Som om jag hade några vanliga fall, va. Det är inte direkt som att jag skrivit femtio böcker förut) skriver jag mig igenom hela berättelsen från början till slut och hoppar inte alls. Men det gör jag nu. WILD!

Idag skriver jag till exempel lite på slutet. Det är VERKLIGEN att fuska, för slutet är det roligaste. Mycket synd att man så sällan får skriva böcker med bara slut i. Det hade jag gillat. Alltså, inte nödvändigtvis ett enda långt utdraget slut på 250 sidor, jag kan sträcka mig till att bjuda på fler. Ett potpurri av slutscener, liksom. Och så kan boken heta "The end". Ja? Nej? Nähä.

Onekligen ger: Lapptäcket!


Här har vi det: Lapptäcket från helvetet. Lagom till påsk satsar vi på gult och väldigt mönstrat, som ni ser. Sedan får jag väl sy ett nytt i en annan färgskala.

SKÄMTAR! Ska inte sy mer nu på en stund. Det är bra om ni kollar väldigt snabbt, förresten, så ni inte börjar hänga upp er på skavankerna. Här har jag till exempel ansträngt mig skitmycket för att hitta ett hörn att fota där rutorna och sömmarna faktiskt matchar med varandra. Det gick inte, som ni kan se.

Men polarna på nattduksbordet är ändå helt stumma av beundran. "Hon gjorde det, faktiskt" tänker de till exempel här. "Vilken bragd."

onsdag, april 13

Om att slå på stora sytrumman

Hörni, det här med att sy.
SÅ HIMLA KÄNSLOSAMT!

Känner till exempel mycket starkt just nu att jag älskar lånesymaskinen. Seriously. Vill typ sova med lånesymaskinen bredvid mig på kudden och klappa på den hela natten och bara "Gölligölligöll vad du är snäll och rar och fin som syr så bra sömmar utan att trassla något alls, skaru ha lite glass? Halva mitt kungarike? Min förstfödde son?"

Samtidigt: Känner också mycket stark känsla av att vara lurad. Alla dessa trassliga sömmar som flytt - var de livet? Så mycket tid jag ägnat åt att tro att det är hos mig det ligger, mitt komplicerade förhållande till sömnad. Att det varit mitt tålamod, min slarvighet, min freaking inkompetens när det kommer till att sy - och så var det kanske faktiskt delvis maskinen som var problemet?

MIN VÄRLDSBILD!
Den rämnar.

Imorgon ska ni få se på lapptäcket. Det är ganska fult och väldigt snett och extremt skevt och har världsdåliga sömmar, och skulle min mormor få syn på det skulle hon skrika av skräck och springa åt andra hållet, men säg inte det till mig vad ni än gör, får då gråter jag. Låt oss istället fokusera på mirakeldelen av den här historien: Jag har sytt ett lapptäckesöverkast och överlevt.

Det är verkligen inte varje dag det händer.

Upp på hästen igen då

This just in: Har lånat en annan symaskin nu som enligt uppgift "nog fungerar".
HOPPAS! Laddar, övar på att trä den och tittar snällt på den i detta nu. Så himla spännande, mitt liv.

Glimtar av en onsdag


Vår hall har fått nya fina kläder, så att våra ska synas mindre där de hänger på den fula hatthyllan. Hallen mycket glad.

Och bordet har fått nya blommor! Bordet mycket tacksamt.

Själv har jag fått en mage som är i vägen nästan hela tiden. Till exempel nu: Når knappt fram till tangentbordet för att den slår i skrivbordet. Jag mycket fascinerad.

Dödsstöten

Att sy ett gigantiskt lapptäckesöverkast med en symaskin som strular*.
Det genererar så väldigt många svordomar det.
Ändå är det ingenting.
INGENTING!
Mot hur många svordomar som genereras när man har två (2!!) sömmar kvar och symaskinen ger upp totalt.

Just saying.

*Jo, men faktiskt. Den strular! Inte jag. Jag vet att det låter som en lam ursäkt, men det är sant. Just nu: Upphakad i backläge och vägrar sy framåt.

tisdag, april 12

Pyjamasantiklimax

Och så bara första dagen på pyjamaseran: TRE inbokade grejer utanför hemmet, plus hembjudna polare på middag. HUR TÄNKTE JAG?!?

Sportar jeans som lämnar skavsår på tjockmagen och känner mig snuvad.

Ett mönster

Så här två kvällar in i lapptäckesprojketet börjar jag se ett mönster: Peppad till max i början av kvällen - gråtfärdig och arg framåt midnatt. Teori: Man kanske inte ska sy till klockan midnatt när man är så trött att man vill dö en smula? Man kanske kan förvandlas till en pumpa?

måndag, april 11

Om jag vill alltså. Och det vill jag nog.

Insåg just att jag nog klarat av sista arbetsdagen utanför hemmets väggar idag. Resten av tiden fram till bebis jobbar jag inifrån hemmet istället. Ni förstår ju själva vilka möjligheter det öppnar upp för.

KOMMER KUNNA HA PYJAMAS PÅ MIG RESTEN AV VÅREN!!

Söndagsbikten (på en måndag)

Så här har skrivveckan varit:
Oups, jag glömde bikta mig. Igen. Två dagar i förra veckan hade jag tid att ägna åt ungdomsboken. Den första dagen slet jag mitt hår och hatade allt. Den andra dagen tyckte jag äntligen det var lite kul att skriva bok igen. LÄTTNADEN I DET!

Så här många sidor har jag skrivit:
7 st.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
+++ (det är långt ifrån 15 sidor, men det känns ändå som en vinst).

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

söndag, april 10

Lite senare...

This just in: Har definitivt slutat nynna.
Och "urtjusigt" - jag vet inte, jag.
En mäklare skulle kanske säga "charmigt".
På sin höjd.

What's it all abooooout

Nu har det hänt: Jag har börjat sy ihop lapptäcket.
Och! Ungefär en fjärdedel in i momentet "sy ihop långa rader av lappar" kommer jag på mig själv med att sitta och nynna på låtar ur Jesus Christ Superstar.
Det är ganska skrämmande, faktiskt.
Nog för att det är trallvänliga låtar i den där musikalen, men alltså...
Jag hade verkligen inte väntat mig trall!
Jag hade väntat mig mayhem och dödslängtan vid det här laget.

Det finns en scen i Det är så logiskt alla fattar utom du där huvudpersonen Ester sitter hemma och försöker sy en halloweenutstyrsel.

"Men vad faaaaan! MAMMA!" Ester är så frustrerad att hon kastar saxen i golvet. "Symaskinen funkar ju för helvete inte! Det blir ju bara trassel hela tiden!"
Hon hör mammas suck från teverummet.
"Håller du i tråden när du börjar sy?"
"Men JA!" skriker Ester. "Det blir ändå ett stort jävla nystan av undertråden varenda gång. Jag mördar snart den här förbannade mongomaskinen!"

Låt mig säga så här: Den scenen är kanske den mest självbiografiska scenen i hela boken.
Jag nynnar inte när jag syr grejer. Känner inte igen mig själv. Kanske håller jag på att tappa förståndet? Så kan det vara. Men i så fall: värt det.

Lapptäcket blir urtjusigt.

Äntligen

WITTAWII, det är sommar! Det är fyrtioåtta grader varmt och vi möblerar på balkongen i linne och ändå bara: Svettas och tänker på glass. Ord kan inte beskriva hur sjukligt nöjd jag är med vädergudarna, men icke desto mindre: SJUKT NÖJD MED VÄDERGUDARNA!

Älska sommar.

lördag, april 9

Ostörd i fred

Det är min sovmorgon (ty så lyder lagen att helgen har två sovfester och de vuxna i hemmet får varsin), men min rygg har sagt upp sig under natten så jag är vaken sedan länge och sitter som ett ljus i sängen och läser bok. Själv! I fred! Ostörd! Hemma!

Själv, ostörd, i fred, hemma är ett av mina absoluta favoritlägen i livet. Det är lite av en utmaning att få till det bara, sedan det kom barn till hushållet. Nu till exempel: Måste vara tyst som muren för att inte avslöja mig och visa att jag är vaken. Får absolut inte röra mig utanför sovrummets gränser. Knappt röra mig alls, faktiskt. Och om det kommer någon liten och gluttar på dörren måste jag vara beredd att snabbt spela död. Men i övrigt: Funkar!

Annan bra själv, ostörd, i fred, hemma-tillflyktsplats: badkaret.

Jag gissar att det inte blir lättare att sno åt sig själv, ostörd, i fred, hemma-stunder när man har TVÅ kids, va? Eller? Därför mycket klyftigt av mig att PASSA PÅ, som det så fint heter. Är klok som en freaking handbok! Vem kunde ana?

fredag, april 8

Glimtar av en fredag


Idag har varit en bra dag. Först upptäckte jag att pelargonen i fönstret hade slagit ut. Det var fint.

Sedan sa min syster att hon hade bakat bullar, och då fick jag feeling och gjorde samma sak. Det var gott.

Och sedan kom Rufus på helt själv att han skulle öva sig lite på att vara storebror och leka med sin docka i en timme. Oddsen på det? Dockan tyckte enligt uppgift att livet var toppen. Klart han gjorde! Han fick ju mjölk och bulle.

Plats i korgen

Å, men HEJ PÅ DIG ungdomsboksskrivarpepp, det var inte igår! Verkligen fint att du kunde komma förbi. Synd att jag måste avbryta och gå till dagis, bara, men ja, du kan väl lägga dig här i skrivbordslådan och relalalaxa så länge? Och typ: Inte röra dig ur fläcken. Någonsin mer. Okej?

Fint, bra, säger så, hej!

En bra start på dagen

Skillnaden mellan att lämna ledset barn på dagis och att vinka av en överpeppad tvååring i hallen som vill "GÅ NUUUUU, HEJ DÅ MAMMA, SES IMOJON!" = stor. Älska överpeppat barn i hallen! Älska nya dagiset! YEJ!

Och på tal om start på dagen - det är inte så himla okej att äta start till frukost va? För att det är lite som att knapra sockerbitar? Är ju verkligen mycket, mycket synd. Start är gott.

torsdag, april 7

Titta! Lampa!

Annars gör jag inte så mycket, egentligen.
Förutom tänker lite på den här lampan.
På hur bra den skulle sitta på Rufus vägg.
Och på hur gul den är.
Mmm... gult.
Kan mycket väl vara den finaste färgen.

Förvirrad? Jag? Hur menar ni?

Det här då: Lyckades inte identifiera min avkomma i vimlet av barn idag när jag skulle hämta på dagis. Kollade runt tre varv bland alla kalufser innan dagispersonalen pekade på en göllig en med gul t-shirt i ett hörn och bara: Där sitter han. Ta honom. Och jag bara: Kejrå, han verkar bra. Honom tar jag.

Imorgon tar jag på mig glasögonen.
Kan ju sluta hur som helst det här annars.

Jag ska sopa hela världen

Alltså, jag vet inte hur det är i era liv, men i mitt liv är det way to mycket vardag kvar i slutet på dagen för att jag ska känna mig helt och hållet nöjd. Orka vika tvätt/fylla diskmaskin/sopa golv/tömma diskmaskin/städa kök/plocka legobitar! Jag vill ligga på en divan och bli matad med vindruvor. Förstår INTE varför mitt liv inte samarbetar med mig på den här punkten.

Men! Har i alla fall klurigt husmoderstips till alla som händelsevis inte gillar att böja sig ner för att de till exempel är för gravida, men ändå känner ett behov av att plocka legobitar: Man kan sopa upp dem. Och det gäller inte bara legobitar, det gäller nästan allt. Små djur i plast utspridda över golvet - utmärkt sopmaterial. Fem driljarder pusselbitar - oh yes, sopa. Lite random böcker - rätt svårt, men det går att sopa upp dem också om man är desperat. Ytterkläder slängda på golvet i hallen - well, kanske inte. Men man kan definitivt fiska upp dem en bit från golvet med lite tur.

Sopborste med långt skaft + skyffel = den gravida kvinnans bästa vän, I tell you.

Näst efter divanen och vindruvorna, då.

onsdag, april 6

Bilderboksretro på gång


Jo, förresten. En sak klarar jag av att blogga om. TADAA, KOLLA FINA! De här fyra samlingarna har jag grottat ner mig i på sistone när jag inte suttit hemma och skrivit ungdomsbok. Det kan man ju säga har varit ganska kul för en barnboksjunkie. Det kan man verkligen!

Den första antologin, om 50-talets bilderböcker, ges ut i september. Sedan följer de övriga tre om 60-talet, 70-talet och 80-talet under nästa år. Jag har haft det mycket lyxiga uppdraget att vara med och göra urvalet över vilka bilderböcker som ska vara med på ett hörn, och att skriva redaktionella texter om dem. Ah, roligt. Läs mer här och längta lite till september ni också!

P.S En grej jag verkligen inte fixat är de apasnygga omslagen. För de har proffset Lotta Kühlhorn gjort. Gilla på det!

Inte en sekund för tidigt

Plötsligt händer det!
Idag har jag fått saker gjorda.
HELA DAGEN!
Känns ju så himla ovant att jag inte klarar av att blogga ens.

tisdag, april 5

Tummetott, slickepott, långeman, gullebrann, och lilla vickevire

Annan grej vi gjort idag: Varit en sväng på vårdcentralen. Sväng = två timmar, men de två timmarna hade onekligen sina highlights. Rufus skulle till exempel bli stucken i fingret. Ingen highlight i sig kanske, men dialogen mellan honom och sköterskan var ändå lite minnesvärd.

Sköterskan: "Nu behöver jag låna ett av dina fingrar, Rufus. Vilket ska jag ta?"
Rufus: "INTE VICKEVIJE!!!"
Sköterskan: "Nej, nej. Då tar vi ett annat finger."
Rufus: "DU LÅNA LÅNGEMAN LITE."
Sköterskan: "Det blir jättebra, det."

Blir helt nervös av sådant här. Jag menar, vem har lärt ungen dessa urfåniga namn på fingrarna SOM HAN ANVÄNDER SIG AV INFÖR PUBLIK?!? Det kan väl aldrig vara jag?

Hej då hemmet, sa hon med eftertryck

Det går verkligen väldigt dåligt för den här familjen att 1. Bli frisk och 2. Få inplanerade saker gjorda. Igår kom Rufus hem från sin (due to sjukdom) väldigt upphackade dagisinskolning och hade 39 graders feber. Så idag har han och jag varit hemma och gått varandra på nerverna. Jag har (uppenbarligen) varit störig för att jag inte har velat springa runt och leka vilda lekar, och Rufus har varit störig för att han inte nappat på mina lite mer stillsamma lekförslag. Vad är det för fel på "måla" och "läsa bok", va? VA?

På min tid gillade barn sådant.
MEN ALLTSÅ, DAGENS UNGDOM.

Nu är fadern till barnet i alla fall hemma igen och jag har sagt upp mig från alla sorters hemmafrujobb och tänker gå på lokal och dricka vin istället. Eller ja, gå på lokal och titta på när min bästis dricker vin i alla fall. Det är inte perfekt, men det är väldigt, väldigt nära.

måndag, april 4

Söndagsbikten (på en måndag)

Så här har skrivveckan varit:
Den har inte varit alls, och kanske är det därför jag glömde bort att söndagsbikta mig som jag borde ha gjort. Men så här: Först var barnet sjukt, och då vårdade jag det. Sedan var jag sjuk, och då vårdade jag mig. Sedan var alla friska och då skolade jag in barn på dagis.

Så här många sidor har jag skrivit:
0 st.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
-
(crap).

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

6 saker man kan göra en måndag

1. Ställa sig frågan: Hur gör folk för att skriva sorgliga grejer egentligen?
2. Komma fram till att man inte riktigt vet.
3. Bestämma sig för att ordna en liten studiecirkel i ämnet.
4. Bjuda in sig själv och åtta sorgliga böcker där folk dör som flugor/mår väldigt dåligt till ovan nämnda studiecirkel.
5. HA LIPFEST!
6. Inte lära sig ett dugg för att man bölar så mycket att man helt tappar sin analytiska förmåga.

Betyg måndagspåhitt: 2/5 rödgråtna ögon.

Det var fint, men det var farao inte speciellt lärorikt.

Varde rent

Och på den första dagen av veckan sade hon: "Lägenhet, städa dig!"

Det funkade förvånansvärt dåligt.

/besviken_80

Chill, bebisräknaren, chill!

Tycker att den där bebisräknaren tickar på med en svindlande hastighet, faktiskt. 29 dagar kvar till beräknad bebis? Det är ju absolut ingenting, det.

Det stressar mig faktiskt lite (på ett mkt mkt bortskämt sätt, ja) att jag inte känner mig mer utled på det här gravida tillståndet än vad jag gör. Förra gången jag hade en månad kvar av preggotiden hade jag liksom samlat på mig all världens vatten i ben och fötter, hade ont överallt och kunde knappt röra mig. Jag räknade ta mig farao inte bara dagarna till det skulle komma bebis, jag räknade minuterna. Den här gången är det lättare att vara på smällen, tycker jag. Inte lika ont, inte lika tjock, inte lika mycket vattenansamlingar, inte lika utled. Och det är jag förvisso väldigt, väldigt glad för. Men också: Liiite, liiite stressad. Den där utleda känslan gör verkligen underverk för combat-inställningen när det kommer till värkar och förlossning and all that jazz, nämligen. Och ja... den kan man ju faktiskt behöva.

Förra gången: Typ "längtade" efter lite "härliga värkar" och att allt skulle "sätta igång".
Denna gången: Längtar så fan heller.

Såvahetere, bebis? Du kan väl ta det lite lugnt där inne, va? Ladda hem en säsong av någon bra tv-serie och suga på tummen eller vad du nu har för intressen och slappa ett tag till? Och sen kanske komma levererad med storken om en månad? Fint! Vi säger så då.

söndag, april 3

Glimtar av en helg


Ni ser ju själva. Naturen behöver en extreme makeover.

Den är grå och blöt och ful.

Förutom på väl utvalda ställen, förstås. Där det står blommor. Där får den godkänt. Fast jag tycker den kunde ha städat undan alla fula löv. Det tycker jag.

Status: Söndag

Vi kräks inte (än). Vi är på landet och jiddrar runt i trädgården, byter däck på bilen, klipper lite på häcken, spelar lite fotboll, eldar lite i vedspisen. Det är fint, men naturen är ju väldigt jätteful och grå, faktiskt. Borde inte den skärpa till sig snart? Klippa sig och skaffa ett jobb, få lite knoppar och gröna blad. Tycker det kunde vara på tiden.

fredag, april 1

Det kan vara inbillning. Eller inte.

Det finns ingen typ av lapp jag avskyr mer än den som sitter på dörren till dagis och säger saker i stil med "Fredag 1/4. Flera fall av kräksjuka. Var uppmärksam på symptom!" Eh, okej. Säger ni det så! Sedan jag såg den där lappen för sisådär åtta timmar sedan har jag varit så uppmärksam på de där symptomen att det smärtar. Mår jag illa? Mår jag inte illa? Mår jag illa? Mår jag inte illa? Mår jag illa?

Ingen vet riktigt.

Så himla spännande.

Och då är jag ändå bara på besök

Vilan på dagis - när tjugo mer eller mindre nyinskolade barn slutat gråta/skrika/gasta/springa runt/slåss och slocknat på olika madrasser...

Den känns som ett helt spa.