torsdag, mars 31

Dagens I-landsproblem

Älskar verkligen vårt badkar. Älskar verkligen inte vår badkarspropp. Den håller ju inte tätt! Det sipprar sakta ut vatten medan man badar, och ur alla möjliga aspekter är det verkligen mkt, mkt dåligt, men framförallt tänker jag: Men ååå, enough with the sipprande ljud already! Jag försöker ju faktiskt sova.

Kalla mig gärna pokeransiktet

Tror ni förresten det syntes utanpå hur trött jag (märk väl: JAG) blev av alla nya intryck, allt nytt folk, alla nya rutiner efter första dagen på dagisinskolningen när personalen som vinkade av oss i hallen bara:

- Ja, det är nog dags att gå hem, Rufus, det har du rätt i. Din mamma måste nog få vila lite nu. Tror du inte?

Vilda bebin made him do it

Det har sitt pris att nästan älska ihjäl Barbro Lindgren och Eva Erikssons bilderböcker och läsa dem titt som tätt för sin avkomma. Rufus har liksom blivit så... inspirerad på sistone. Största inspirationskällan är utan tvekan den här sekvensen i Max blöja.

Och det är ju kul, tycker vi alla. Ändå är det inte till närmelsevis lika roligt som att golvkissarsekvensen fått en ny konkurrent på inspirationsplanet. Jag ger er dagens nya uppstickare: Vilda bebins bad i toalettstolen.

- Men Rufus! Du kan inte kliva ner i toaletten fattar du väl!
- JO, JA BADAJ! STJUMPOJNA BLI BLÖTA!

onsdag, mars 30

Det blir bara bättre

- Rufus, vad tror du idag då? Är det en lillebror eller en lillasyster i mammas mage?
- EN LILLEBJO!!!
- Jaha, ja. Vad tycker du lillebror ska heta då?
- ANNIKA.

Ungefär lika underhållande varje gång man frågar, faktiskt.

Katching!

Papperstranor i all ära, men eh... Idag fick vi beslut om jämställdhetsbonus med posten. Där snackar vi present på riktigt! Nästan 11000 kronor in på kontot lagom till julhandeln 2011, som tack för att vi delade lika på föräldradagarna med Rufus. Blir många papperstranor det! Tycker förvisso att ganska stora delar med den där bonusen är lite udda (till exempel det där med att man får pengarna två år efter man verkligen hade behövt dem som föräldraledig), men just nu: Känns som present. Har inget emot present.

E-bok med extra allt

Annan ganska festlig grej med den här dagen: Sveriges första ”e-bok +” släpps. Det är debutanten Sara Ohlssons (för övrigt väldigt fantastiska) nya ungdomsroman ”Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag” som blivit e-bok med extra allt.

”E-bok plus?” säger ni nu. ”Vad farao är det nu då?”
Och jag bara: E-bok + är en e-bok för läsplattor och smartphones med ganska mycket extra something something för att öka läsupplevelsen. Det extra something somtehinget i den här boken är till exempel skrivet extramaterial (man klickar på en länk i texten när man läser och vips poppar det upp nyskrivet material som inte finns i ursprungsboken. Typ extra info om karaktärerna, kanske en karta över hur det ser ut i huvudpersonen Olivias lägenhet, eller en bortklippt scen som man kan läsa om man vill), till exempel bakgrundsljud (man klickar och kan lyssna på passande ljudklipp medan man läser) eller låtlänkar (man klickar på en spotifylänk och musiken går igång).

"Gud vad du vet mycket helt plötsligt då", säger ni imponerat nu. Och det gör jag för att jag varit inblandad på ett litet, litet hörn som ljudredaktör. Men alldeles oavsett det – festligt ju! Man gillar ju nya påhittiga grejer även i bokvärlden, det gör man ju faktiskt.

Här kan man läsa mer om man vill.

Orkar man inte gå på stan så gör man inte


Festlig grej med att ha brevinkast på dörren och jobba hemifrån: Det blir en kul happening varje gång posten kommer. Posten bara: DUNS! Jag bara: Å, paketavi till mig! Idag igen! Vad spännande!

Är mycket skillad på att köpa grejer från Tradera och Etsy, faktiskt. Det liksom nästan ramlar fyndade sängbord och sockerskålar och skrivbordslampor och vimplar och planscher och papperstranor över mig, nu för tiden. Utan att jag ens har behövt lämna soffan! Gillar det väldigt mycket.

Internetz = festligaste påhittet sedan nässprayet.

Näste man till rakning

Minus med att låta den sjuka sonen sova på ens huvud: Man blir ganska lätt smittad själv. Feber, kliande ögon, sömnbrist på grund av värkande bäcken (okej, det där sista kanske inte härstammar från Rufus direkt, men ändå) joppedi, joppeda, vi drar väl på oss ett par fancy mjukisbyxor och sjunger en trudelutt för att fira, gör vi inte?

Är i alla fall mycket nöjd med att Gustav är hemma och underhåller det inte längre så sjuka barnet så att jag kan sitta instängd i arbetsrummet och jobba och/eller muttra över sakernas tillstånd i fred. Man behöver ju tid för mutter, det behöver man faktiskt.

tisdag, mars 29

Hur menar ni då?

Ni bara: Eh, hon verkar lite svängig i humöret, den där människan.
Jag bara: TYCKER NI?!? BERÄTTA MER!!!

Inte mitt stoltaste ögonblick

Alright, så vi kompenserade för gårdagens gulliga treminutersläggning med en tvåtimmars-dito från helvetet. Nu är jag på riktigt så frustrerad att jag nästan gråter. (Nästan = har precis slutat.) Och jag veeeet att jag får skylla mig själv som lät det sjuka barnet sova middag i en evighet, men ändå, ÄNDÅÅÅ, mina nerver!

10 saker man kan göra när man är jordens mest inkompetenta och inkonsekventa barnläggare:

1. Lägga sig bredvid och spela död.
2. Få en napp intryckt i munnen.
3. Ge upp spela död och sjunga sånger.
4. Få två fingrar instuckna i näsan.
5. Ge upp sjunga sånger och gå ut i vredesmod.
6. Ångra sig igen.
7. Lägga sig bredvid och spela död.
8. Få ett knytnävsslag över munnen.
9. Ge upp spela död och bli förbannad.
10. Upprepa ovanstående nio punkter minst fem gånger till.

Bubblare: När barnet väl somnat - få så dåligt samvete att man vill väcka honom och säga förlåt och börja om från början igen.

Glimtar av en tisdag




Nej, men se! Det snöar! Det var ju tråkigt, buhu. Annars vågar jag mig nog ändå på att säga att det känns som om det blir bättre och bättre här hemma, ju längre dagen lider. Efter att ha lirkat upp Rufus ögon under allt torkat klet som murat igen dem under natten, varit på extra ultraljud och konstaterat att bebisen där inne mår bra fast magen växer långsamt (läs: ingenting de sista veckorna) samt efter att ha hittat en hel näve färgglada godisar i ett skåp är jag benägen att hålla med den febriga tvååringen i hans imponerande positiva inställning till livet: "LITE BÄTTJE NU, MAMMA. LITE BÄTTJE FAKTISS."

I Juno säger Ellen Page förresten att hennes mamma tvingar henne att äta "superhealthy food" när hon är på tjocken, vill jag minnas. "No red M&Ms!" Varför just hoppa över de röda, undrar vän av ordning? De är ju de finaste.

måndag, mars 28

You had me at suuuk

This just in: Jag är sjukt kär i min fina ynkunge.

Helt rödögd av gråt och inflammation i ögonen pekar han trött på kudden bredvid hans och klämmer fram med det ynkligaste lilla gråthulkandet jag någonsin hört.

"JA LITE SUUUK NU. MAMMA LIGGA DÄ. JA SOVA PÅ MAMMA."

Och så kryper han ihop och lägger sig mitt huvud, med sin gölliga snorkind mot min, så jag måste andas honom i örat. Och somnar på tre sekunder med sin hand i min.

Det är ju så man får lust att bita i honom lite försiktigt för att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen med allt tyck om.

Ogilla

Meh! Så himla peppade som vi är på den här nya inskolningen. Och så säckar barnet ihop lagom till kvällen innan och får ögoninflammation och bara gråter och gråter och gråter. Det var ju inte så det skulle bli, ju!

Jag känner mig både kränkt och besviken.

I hemmets lugna vrå

Idag är Ruf och jag hemma och hänger i väntan på att hans nya dagis ska komma och göra hembesök inför inskolningen som börjar imorgon. Vi är inte så jättekompatibla. En av oss är ganska tjock och orörlig och vill saker i stil med "sitta still" och "ta det lugnt". Den andra av oss är illpigg och överenergisk och vill saker som "pinga junt" och "klättja och hoppa, klättja och hoppa, klättja och hoppa!!!". Hittills har det resulterat i att den piggare av oss har "diskat" i två timmar och skvätt ner hela hemmet med vatten, och den tjockare av oss har låtsas som om ingenting. Nu har vi ringt in lekmorbror i ren desperation. Vi sa förvisso ingenting om desperationen, vi lockade mest med pannkakor och kaffe. HA! Är himla listiga ibland, vi.

söndag, mars 27

Pocketvinnarna - hela listan


Tack fina ni för alla roliga, sorgliga, pinsamma, hemska, fantastiska skolminnen! Ni borde i vanlig ordning få vinna allihop, men... ja. Nu har jag lottat fram tio vinnare som kammar hem varsin pocket. Här är hela listan!

Från kommentarsfältet:
Emve
Carro
Ida (Ida Kerida)
Bonita
Nillu
Emma P
Ana

Från mejlskörden:
Desireé Strömberg
Lisen Johansson
Sofie Nordquist

Bitte sehr, mejla mig era postadresser (onekligenblogg@yahoo.se), så kommer boken till er!

Glimtar av en söndag



De flesta dagar i veckan tycker jag det är lite smånervöst att min lillebror valt att utbilda sig till brandman och springa omkring bland eldar och sådant farligt. Men det är ju väldigt festligt när man får komma och göra studiebesök på brandstationen. Det är det ju! Rufus fegade ur och vågade inte provåka brandbilen, men det vågade jag (ÄR MKT MODIG!). Inkl blåljus! Och siren! Wiiii!

Söndagsbikten

Så här har skrivveckan varit:
Well, det går ju inte jättebra det här, faktiskt. 15 sidor i veckan kanske var lite att ta i, trots allt? Eller nej, det är fullt rimligt så länge jag har minst tre hela skrivdagar i veckan på mig. Men det är ganska orimligt annars. Den här veckan har jag varit på Åland och pratat mig hes fyra arbetsdagar av fem. You do the math.

Så här många sidor har jag skrivit:
5 st.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
++
(det är mer än inget).

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

lördag, mars 26

06.01 låter så himla mycket bättre

Det bästa med sommartid: Att klockan står på lite mer när man blir väckt på morgonen.

I morse, klockan 05.01:
"MAMMA? GÅ UPP NU!"
"Nej, men du. Det är mitt i natten nästan. Kan vi inte sova liiiite till?
"MMM... JA SOVA LIIIITE TILL. JA LIGGA MIN KUDDE."
"Just det. Jättebra. Sov gott."

I morse, klockan 05.03:
"SÅ! SOVIT FÄDIT! GÅ UPP NU?"
"Redan?"
"JAAA. JA JÄTTEPIGG!"

*ställer gladeligen fram klockan*

fredag, mars 25

På hemväg

Sådär ja, mission accomplished, nu har jag träffat alla Ålands sjuor, och sagt hej till alla Ålands nior (på riktigt, alltså) och är på väg hem igen. Jag sitter på färjan och lyssnar på pling från de enarmade banditerna. (Det är inte jag som vinner pengar.) (Det är i och för sig inte jag som spelar bort pengar heller, vilket skulle kunna förklara varför jag inte heller vinner några.) (Har väldigt bra slutledningsförmåga, tycker ni inte?)

Jag har letat upp internet på däck sju. Man kan se det lite som ett tema för hela den här tjänsteresan, faktiskt: Att leta upp internet. På hotellet bodde internet i lobbyn, samt vid hissen. På färjan bor internet på däck sju, åtta eller nio. Själv bor jag sällan just där internet bor, tycks det mig. FÖRUTOM HEMMA!

Mmm... hemma.

Pax etta lägga göllig unge och läsa "ANNAN BOK TILL!" arton gånger om ikväll.

torsdag, mars 24

Tre grejer jag tänkt på idag

1. Sjuor på Åland är tystare och snällare än många andra sjuor jag stött på.
2. Sjuor på Åland får godare skolmat än många andra sjuor jag stött på.
3. När jag skriver "stött på" så menar jag "träffat". Jag "stöter" som i "raggar" generellt sett aldrig på sjuor. Oavsett om de är från Åland eller inte.

onsdag, mars 23

Skärpning i leden

Jaha.

Här åker man hemifrån i tre dygn, och redan innan man varit borta en tredjedel av tiden så får man rapporter om att ens gölliga unge har gått och blivit tonåring helt plötsligt.

"Rufus har blivit en bully och säger att han vill ha en skateboard. Jag är för det där med skateboarden."

Men mot det där med att han puttar omkring på sina dagispolare, utgår jag ifrån. Själv är jag spontant skeptisk (i olika hög grad) både till skateboarden, kringputtandet och till dagispersonalens tröstande (?) kommentar om att "det där puttandet är sådant som killar håller på med, bara."

Det sociala experimentet

Om jag förstått det hela rätt är det två författare som är här på Åland samtidigt i samma ärende just nu. Två som åkte samma kryssningsfartyg hit. Två som bor på samma hotell. Två som besöker samma högstadieskolor på dagarna. Som har samma schema. Och samma mängd lediga tid att lägga på aktiviteter så som "äta middag" på kvällarna.

Den ena av dem är jag.
Den andra av dem är Niklas Krog.

Vi kan väl säga så här, va? Jag är rätt glad just nu att Niklas Krog snabbt visade sig vara en hyvens snubbe. Vad hade man (läs:jag) gjort annars? Vad hade man (läs:jag) sagt?

- Alltså, det här med middag ikväll. Jag vet inte riktigt. Dels är det ju det här med att jag inte äter. Någonsin. Och så hade jag ju tänkt att kamma håret väldigt länge också. Och stirra in i väggen på hotellrummet. Räkna mina födelsemärken på armarna. Zappa lite. Putsa skorna. Alltså, du vet. Det tar ju tid sådant där. Såatte... vi ses imorgon bitti på skolan?

Jag vet inte säkert, men det känns spontant som om jag hade blivit genomskådad.

Jo, ja, jag hade rätt kul när jag skrev den också

Å du käre värld, vad jag är trött på min röst för tillfället. Och min personlighet. Och min bok. Tur för mig att jag inte ska hålla mer låda förrän i morgon, för fyra författarbesök under en dag räcker ganska långt det.

Om ni undrade.

Experimentläsning av öppningsscenen i nya boken gick förresten "bra". Tror jag. Eller ja, åhörarna skrattade i alla fall ganska mycket. Åt mig? Med mig? Man vet inte. Men man hoppas ju på med. Det gör man ju verkligen.

Hör fåglar sjunga glatt

Båt framme.
Åland soligt.
YEJ!

Nu: Fyra sjundeklasser som tamejfan ska få höra öppningsscenen i nästa bok, tror jag. Någon gång måste man ju testa den också.

Status: Röst (ej tappad). Status: Barn (ej fött). Status: Internet (lokaliserat till lobbyn). Status: Palmer (oklart än så länge).

tisdag, mars 22

Finaste posten



Det är inte varje dag man får rörpost från illustratören Lisen Adbåge och kan säga hej på dig fina poster, vill du kanske bo på min vägg? Men idag så! Plus att det är så soligt på min balkong att man kan sitta där i freaking linne. Nu: färja. Kanske inkl paraplydrink och dansbandsmusik. Jag ger den här dagen +++++ så här långt.

...

Googlar Åland.
Läser skitnoga.
Hittar ingenting om palmer.
BESVIKEN.
Fast det verkar som om man kan få paraplydrink på båten.
Eventuellt.

Hej Åland, how you doin?

Idag ska jag åka båt till Åland för att vara med på Ungdomens Litteraturdagar och göra i runda slängar en miljon författarbesök i olika skolklasser under tre dagar. (Eller om det var typ tio? Många i alla fall.) Känns mkt spännande. Har aldrig varit på Åland. Har aldrig gjort en miljon författarbesök i olika skolklasser under tre dagar heller. (Har däremot åkt båt. Tycker båt är sådär.)

Hoppas nu ganska mycket på 1. Att jag inte tappar rösten på vägen dit. (Eller på plats.) 2. Att jag inte får för mig att föda barn på vägen dit. (Eller på plats.) (Eller på vägen hem.) 3. Att det finns internet på hotellet där jag ska bo.

Bubblare: Att det ska visa sig vara tropiskt klimat på Åland så här års och att alla som kommer dit möts av varm sol, palmer, sandstränder och paraplydrinkar.

måndag, mars 21

Ikväll gör vi ett nytt försök

Vi har storbildsprojektor och surroundsystem riggat i sovrummet för att kunna kolla på film från sängen nu för tiden. Det är ju en mycket fin tanke, n'est-ce pas? Joråsåatte. Tycker vi också. Synd bara att klockan varit över tusen innan vi tagit oss dit varenda kväll sedan vi flyttade in. Orka se på film då. Orka se på ynka tv-serie ens. Projektorn har haft ett heltidsjobb därinne med att samla damm och se övergiven ut, stackarn.

Men så igår! Skulle vi slå på stort. Bye bye packa upp flyttlådor! Hello fritid! Vi var som små barn på julafton. Riggade tv-serie, bullade upp med kuddar, tog fram snacks, kröp ner under täcket. Tittade på varandra med lysande ögon och sa: Är du redo? Oh yes! Tryckte på play.

Tre minuter senare vaknade Rufus, och tyckte att åtminstone en av oss skulle prioritera att hålla honom sällskap i hans säng. En liten stund, bara. Kunde vi väl? Snälla? Sex timmar senare vaknade jag bredvid Rufus och undrade vad som hade hänt. Då låg Gustav och sov på fjärrkontrollen i vår säng, med huvudet i (?) snackskålen och projektorn flimrande i bakgrunden.

PIGGHETEN I VÅRT HUSHÅLL, ALLTSÅ!
Slår mig med häpnad varje dag.

Veckans ord: Kaoslåda

I fredags åt jag middag med ett gäng bloggare. Det var mycket roligt. Saker vi till exempel pratade väldigt mycket om: Kaoslådor. Kaoslådor är, som vi alla vet, lådorna man (jag) har för att knöla ner smågrejer i så att de ska sluta ligga och drälla och se stökiga ut, och istället bli osynliga och ickestörande. Inte nödvändigtvis för att de inte har något ordinarie hem, utan för att man inte alltid (läs: nästan aldrig) orkar sortera och lägga på rätt plats. En mycket ordningssam del av bloggsällskapet började nästan hyperventilera lite när vi pratade om det här.

- Kaoslådor? Nu förstår jag inte riktigt. Varför har man det? Varför lägger man inte saken där saken bordirekten istället? Och vad exakt har du i dina kaoslådor, Lisa? Finns det saker där i som liksom inte... *flämt!* passar ihop?
- O ja! Det finns det. Vill du att jag ska ta kort på en av lådorna när jag kommer hem? Och visa?
- Kanske. Men eh, visa bara lite i taget. Mina nerver, du vet.

Således! Tillåt mig presentera: En kaoslåda. (Jag har minst tre.)

Se så fint och prydligt den står och ser ofarlig ut i vardagsrummet. Ingen skulle någonsin kunna ana vidden av kaoset som döljer sig där inne, om man inte dristade sig till att...

... öppna skiten och låta sakerna se dagsljus. TADAA! På bilden syns ett litet urval av allt jag hittade i lådan när jag granskade den. Rufus solglasögon. Min fotkräm. En badmintonboll. En liten mjuk figur som egentligen bor i Rufus sångpåse. En voododoll. Min klocka. Ett nässpray. En pokermarker. Lite mönstrad tejp. Ett måttband. En plastdinosaur. Glitter i ett rör. Samt en pusselbit.

När jag gick från bloggmiddagen kände jag mig som ett praktmiffo. Eller nej, rättelse. Jag kände mig som världens slarvigaste praktmiffo. Varför kan inte jag lägga saker där de bordirekten? Varfööör? Icke desto mindre känner jag stor kärlek nu när jag tittar på mina kaoslådor. Ärligt, det är ju skitpraktiskt! Alla smågrejer man kan tänkas sakna hittar man här. Och fort som farao går det att städa också. Tjoff, tjoff, ner med grejerna, på med locket, klart.

Är du helt säker på att det här inte kan vara något för dig ändå, Anna? Funkar toppen. Just saying.

Pocketutlottning


10 fina pocketböcker söker nytt hem. Vill du vara med och tävla om en? Tänkte väl!

För att det var så väldigt roligt att höra era historier sist, vill jag att ni berättar lite kort om ett gymnasie- eller högstadieminne som etsat sig fast hos er. Liten händelse, stor händelse, rolig händelse, tråkig händelse, livsviktig händelse, totalt oviktig händelse - you decide.

Senast söndag den 27 mars klockan 12.00 vill jag ha ditt minne levererat, antingen direkt i kommentarerna till det här inlägget, eller via mejl: onekligenblogg@yahoo.se.

Då drar jag 10 vinnare som får pocketboken på posten!

söndag, mars 20

Alright.

- Rufus, tror du att bebisen är en lillasyster eller en lillebror?
- NÄE LILLEBROR! JA HA LILLASYSTER.
- Där ser man. Vad ska din lillasyster heta då, tycker du?
- KALLE.

Söndagsbikten

Så här har skrivveckan varit:
Ja, vad ska jag säga? Det har inte varit någon skrivvecka. Det kom ett annat jobb emellan, och jag nästan inte hunnit skriva bok alls. Om det tycker jag: Tråkigt för boken, men ganska bra för min privatekonomi. Andra jobb tenderar generellt att bidra mer till den än vad bokskrivandet gör.

Så här många sidor har jag skrivit:
1 st.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
-
(värdelöst ju).

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

91 flyttlådor senare

Alltså, det är inte det att jag inte förstår hur otroligt ointressant det är för er att läsa om flyttkartonger, nedpackning, flytthelger, uppackning, hårslitning och flyttstök i största allmänhet, för det förstår jag. Är smart så. Tycker inte ens det är så sabla kul själv heller, faktiskt.

Icke desto mindre: Vi har packat upp allt nu. JUBEL OCH FANFARER!

Kanske kommer jag att få sitta i soffan och inte göra något alls igen innan jag blir pensionär.

Vore något det.

lördag, mars 19

Om det där lapptäcket

Ni undrar över lapptäcket, en del av er.
Är det klart? Blev det fint? Har jag tips?
Låt mig säga så här, va: Idag hittade jag symaskinen bakom en flyttlåda.
Lapptäcket lär väl vara färdigt runt nästa millennieskifte eller så.
Om jag syr mitt snabbaste.

Imorgon? Då kanske det vänder.

Det absolut märkligaste med att flyttfixa är ju att det ser värre ut ju mer man håller på. Vad är dealen med det? Va? VA? När vi vaknade i morse såg man till exempel golvet i vardagsrummet, köket var rent, och man kunde gå mellan rummen utan att riskera livet. Sedan organiserade vi typ klart i klädkammaren, rensade bebisrummet på skräp och tomma lådor, flyttade in bebissakerna, skruvade upp en rullgardin och packade upp grejer från de nästan sista lådorna. Nu ser det ut som kriget här. Det är tomma lådor, verktyg, emballage, disk och stök och kaos precis överallt. Överallt, alltså.

- Härifrån ser jag nog den värsta delen av lägenheten nu. Det är ingen vacker syn.
- Finns det någon del som är vacker just nu, menar du?
- Hmm... Kanske badrummen?
- Nej.
- Nähä, nej. Då finns det ingen.
- Synd.

Dit pepparn växer

Kära Begynnande Halsont och Förkylningskli Överallt, jag har verkligen inte tid med er, så jag tycker ni kan dra. Okej? Bra, vi säger så, hej.

fredag, mars 18

I kristider

Det snöar ute, så jag ägnar mig åt inre kris. Hittills under dagen har jag haft tre olika.

1. Skaparkrisen:
Det kom ett annat jobb emellan, så jag har inte hunnit skriva en enda rad bok den här veckan. Det enda jag hunnit är att läsa lite i det jag redan skrivit och tänka på om det är tillräckligt bra eller om det inte är det. Jomensåatte. Det skulle jag inte ha gjort. Kommer vara tvungen att kasta sten på mig själv vilken sekund som helst av rent förakt.

2. Klädkrisen: Är för tjock för mina vanliga kläder och vill inte köpa nya, för alla preggokläder jag sett är fula. Kommer vara tvungen att stanna inne resten av våren så jag kan gå omkring i pyjamas.

3. Mitt hem är min borg-krisen: Orkar absolut inte flyttgreja mer. Vill ha fint och färdiginrett och uppackat och städat i alla hörn nu med det samma, men det har jag inte. Kommer vara tvungen att inse att det inte kommer att bli fint och färdiginrett och uppackat och städat på skitlänge och lära mig leva med det och låta det ta tid. Hatar lära mig leva med det! Hatar låta det ta tid!

Framtidsplan: Dricka kaffe, duscha, skärpa till mig, gå på bloggmiddag. (OBS! Inte i pyjamas.) Får se lite hur det går.

torsdag, mars 17

Bambis på hal is

Innergården på Rufus dagis har varit väldigt snötäckt hela vintern.
Nu är den inte det längre.
Nu är den istället täckt med blankis.
Om det har jag en sak att säga:
Blankis = inte så kompatibelt med små knoddar i otympliga vinterkläder.
I morse lät Rufus som en sportkommentator där han satt på en bänk och iakttog spektaklet.

"OJ, OJ OJ! TITTA, MAMMA! OSKA JAMLA. TOVA JAMLA. VIKTOR JAMLA. ELI JAMLA. ALLA JAMLA, MAMMA!! DE JÄTTEJOLIT!! JA JÄTTEGLAD!!"

Sympatisk unge man har avlat fram, alltså.

onsdag, mars 16

Vi akademiker säger: Öh... vetinteriktigt.

Kvällens märkligaste samtal: Det mellan min ungdomsbokscirkel och mannen som satt vid bordet bredvid oss på caféet.

Mannen: "Ursäkta? Är ni akademiker?"
Vi: "Eh... ja?"
Mannen: "Jag undrar varför kvinnor som fikar i grupp skrattar så mycket hela tiden. Ni har skrattat i en timme nu. Kvinnor som fikar med sina partners skrattar aldrig."
Vi: "Gör de inte?"
Mannen: "Nej, de sitter bara tysta. Och när de är hemma skrattar de inte heller. Då äter de tacos och ser på hyr-dvd."

Saker man framförallt undrar med det här samtalet: Varför var det viktigt om vi var akademiker eller inte? Vad hade hänt om vi svarat nej? Och varför använder man sig inte av den öppningsrepliken lite oftare som isbrytare? Hade varit kul, ju.

På Ica: "Ursäkta, är du akademiker? Kan du tala om för mig var jag hittar jästen?"
I simhallen: "Ursäkta, är du akademiker? Känns det okej att jag simmar om dig?"
På gatan: "Ursäkta, är du akademiker? Du tappade din vante därborta."

Eller, kanske ännu hellre, som konstaterande bara.

"Ursäkta, jag är akademiker. Var ligger toaletten?"

Titta! En pocket.


Men se, så utomordentligt trevligt! Idag kom den neddimpande på hallmattan, pocketversionen av Det är så logiskt, alla fattar utom du. I butik vilken sekund som helst nu, vilken sekund som helst. Köp en! Köp sju! Bara gört.

Allt man behöver

Säg det inte till någon, men nyss åt jag jordnötsringar till lunch. Jordnötsringar + vitamintablett + järntablett + tre glas vatten. Det är väl ungefär hela kostcirkeln, det? Tänkte väl.

tisdag, mars 15

Och då underdriver jag ändå



Lunch på balkongen i kortärmat och sol. Jag säger: Det funkar.

Tavla tavla på väggen där


I vår förra lägenhet var typ alla väggar sneda, så man kunde inte hänga något på dem. I vår förrförra lägenhet var det likadant. I vår förrförrförra lägenhet fanns det å andra sidan inte en enda sned vägg, men då var jag ung och dum och hade inte fattat att man kunde hänga grejer på väggar. Nu är jag gammal och känner plötsligt stort behov av en tavla. En tavla! Eller nej, rättelse. Jag känner stort behov av något inramat som är fint. Det behöver ju inte nödvändigtvis vara en tavla som i oljemålning av frukt på fat i motljus. Det kan få vara grafiskt tryck, snygg plansch, fräck illustration också.

Tyvärr är jag gravt tavelinkompetent, har jag insett.
Hur gör man? Vad finns det? Hur hittar man?

Nyckelord i jakten: Något ganska stort. Något väldigt snyggt. Något med rimligt pris. Som inte går att köpa på Ikea.

Tips?

måndag, mars 14

This just in

Meh! Vad snabbt det går att rosta saker i ugn då! Man läser typ en blogg och sedan: bränt. BUHU! Har räddat det som räddas kunde och lagt i burk nu. Har hemgjord müsli!!! När är det morgon?

Besattheter vi minns

När min bästa kompis hade några veckor kvar av sin graviditet nyss började hon prata om att hon kände sig stressad över att hon inte hade hunnit göra egen müsli ännu.

Jag bara: "Eh, Karin. Vad sa du egentligen nu?"
Hon ungefär: "Jamen, jag vet. Det är en korkad fix idé. Men jag måste göra egen müsli innan bebisen kommer. Det känns lite som att mitt liv hänger på det, faktiskt. SÅ HIMLA STRESSAD!!"

Jag skrattade väldigt mycket åt det där. Då. Nu skrattar jag inte så himla mycket längre. Det har jag liksom inte tid med, för jag måste ladda mentalt för det stora rosteriet. I mitt köksskåp ligger nämligen sjuka mängder nötter och frön och coccos och grejer som ska hackas och rostas och blandas till müsli vilken sekund som helst nu, vilken sekund som helst. Vi har fått en fin burk av ovan nämnda bästis och hennes man att lägga müslin i när jag är klar också.

Känns fint.
Man vill ju ha De Allra Viktigaste sakerna fixade i god tid, liksom.
Det vill man ju verkligen.

söndag, mars 13

Söndagsbikten

Så här har skrivveckan varit:
Långsam men ändå rätt tillfredsställande till slut. Det går trögt just nu (skriva, stryka, skriva, stryka), men det går åtminstone trögt framåt.

Så här många sidor har jag skrivit:
11 stycken.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
++
(bättre än nyss, men inte speciellt bra).

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

Men ta slut någon gång då flyttmeck

Grej jag inte tänker göra mer på ett tag nu: Skruva ihop möbler. RAOOOR! Vad tråkigt och jobbigt och värdelöst det är! Igår skruvade vi ihop ett klädskåp där instruktionen på alla steg man skulle gå igenom för att få ihop skiten var 36 sidor lång.

- Tror du det finns en chans att vi kan få ihop det här skåpet utan att jag behöver böja mig ner?
- Nej.
- Synd.
- Mycket.

fredag, mars 11

Fredagsfeeling

Dagens mysigaste bloggkommentar:

"Gå och dö, bitch."
/Anonym

Svar: Nä, känner inte för det.

Tjuvtitt: Kontor




Det heter på lägenhetskontraktet att det är en klädkammare, men I say klädkammare schmädkammare. Finns det fönster och parkettgolv i den, och man verkligen behöver en arbetsplats som det går att stänga dörren om, så är det ett kontor. Nu sitter bokhyllorna på plats, den mönstrade tejpen ligger framme, och saften är uppdukad. Nu jävlar ska här skrivas bok utan att ryggen går sönder på kuppen.

torsdag, mars 10

Jaha, så det blev bestämt på TELEFON, säger du? Jamen, dåså.

Dagens idylliska middagsscen:

- NÄE MAT!!! JA HA ÄPPLE!!!
- Nej, men Rufus. Smaka på maten i alla fall. Så kan du få äpple efteråt sedan.
- NÄE SMAKA MATEN!!!
- Nähä. Men då får du inget äpple heller.

Rufus bara: Tar upp bankdosan från köksbordet, trycker på lite olika knappar, sätter den mot örat som vore den en mobiltelefon och börjar snacka med glad telefonröst.

- HALLÅ, MAMMA? DE JUFUS. JA INTE SMAKA MATEN! HA ÄPPLE STÄLLET. HEJ TÅ!

Underligt och konstigt är vad det är

Har tänkt så himla mycket på ett fenomen som en kompis skrev om på Facebook för några veckor sedan. Det att alla pensionärer envisas med att trycka på övergångsställeknappen fast den redan lyser och någon annan har tryckt för länge sedan.

Så gör jag också.
Alltså VARJE gång jag ska gå över en gata.
Ibland trycker jag till och med flera gånger efter varandra.
*trycketitrycketitryck*
*väntarlite*
*trycketitrycketitryck*
*går mot rött ändå*

Är jag pensionär i smyg?
Och varför är jag i så fall så dålig på att lösa korsord?

onsdag, mars 9

Je ne suis pas en himla delfin har jag sagt

Omfödersketräff. Smaka på det ordet en stund! Och när ni gjort det - addera till den mentala bilden ni skapat framför er: Sju andra väldigt gravida kvinnor, en barnmorska, bekväma stolar i ring, en "mysig" källarlokal, en lerskulptur som mycket väl skulle kunna ha hetat "Gravid kvinna med värkar" på en piedestal, tända ljus i stämningsfulla lyktor, och lite härligt avslappnande flöjtmusik.

Där!
Har jag varit idag.

Det var först: Ganska skrämmande (kanske främst med tanke på flöjtmusiken och lerskulpturen). Sedan: Ganska bra (bortsett från flöjtmusiken och lerskulpturen). BÖRJADE INTE ENS GRÅTA! *duktig lipsill*

Icke desto mindre är det ju en ganska underlig värld, den här gravidvärlden. Ganska mycket mer sitta-i-ring-med-tända-ljus-och-prata-djupandning och föreställa-sig-att-varje-värk-är-som-en-våg-och-att-man-själv-är-en-delfin-som-dyker-ner-i-vågen än vad jag är... eh, van vid.

I topp på den skalan: Allt prat om moderkakan som "livets träd". När Rufus vad född och barnmorskorna ville visa upp moderkakan för oss efteråt fick vi avböja fyra gånger innan budskapet om att vi faktiskt inte så himla gärna ville se den gick fram. By then var det helt dålig stämning i rummet. Barnmorskan bara: Jo, men den är jättefin, jag lovar. Ni borde se den. Moderkakan är nyckeln till livets mirakel! Vi bara: Nej, tack. Det behövs inte. Hon: Jo? Vi: Nej. Hon: Jo, men TITTA nu! Den är verkligen vacker! Vi: Men NEJ tack! Den är inte vacker. Den är en blodig klump. Vi vill titta på vår bebis.

(OBS! Överdriver bara lite nu. Det var sådär. Helt overkligt.)

Det är mycket oklart vad jag egentligen vill säga med det här inlägget.
Kanske främst: Jag är ingen delfin. Bara gravid. Oki?

tisdag, mars 8

Så himla lättlurad

Livets svåra val, alltså.

Packa upp grejer i arbetsrummet så att jag får någon vettig stans att sitta och jobba någon freaking gång, ELLER lägga mig i badkaret och bläddra i tidningar?

*gör en liten vågskål med händerna*
*går och packar upp typ två pennor*
*sväljer min egen skenmanöver*
*tappar upp vattnet*

Öppet brev till husets tvååring

Kära Rufus! Din mamma är gravid och obalanserad och tjock. Kan du tänka dig att inte bli ledsen och/eller besviken någon mer gång förrän hon slutat vara det? Hon kan uppenbarligen inte hantera det.

MVH
/lipatfemgångerhittillsidag_80

Fir, fir, fir!

Fettisdagen OCH internationella kvinnodagen på samma gång, säger ni?

Det är mycket nu.

måndag, mars 7

Kvinna på gränsen till nervsammanbrott

Värsta som finns: Krig, orättvisor, samt lämna ledset barn på dagis. I morse satt jag i tjugo minuter på dagisgården med en plåsterlapp till son runt halsen, och när jag gick ekade hans förtvivlade MAMMA! MAAAAMMMAAAA! över hela södermalm, jag svär. Och ja, han blev ju glad igen efter tio minuter. (Sa i allafall personalen.) Men jag! JAG! Jag har varit lipfärdig precis hela dagen. Man är tamejfan inte så himla tuff när det kommer till ledset barn, alltså.

Och med "man" menar jag "jag".

söndag, mars 6

Släpp fräknarna loss, det är vår!

WOHOO, det är vår hemma hos mina päron! Rufus kör bort snö och is från altanen med sin nya skottkärra, och vi ska äta lunch i det enorma växthuset dit solen når men ingen vind. Bäst för Stockholm att det är ungefär samma väder där när vi kommer hem i eftermiddag, annars skriker jag. Jag är så redo jag någonsin kan bli att inviga min nya balkong. Det säger jag er.

Söndagsbikten

Så här har skrivveckan varit:
Helt värdelös! Mina enda två skrivdagar den här veckan tillbringade jag framför worddokumentet och strök bort saker istället för att skriva dit nya. Samt slet mitt hår. Sedan tog jag tydligen sportlov och åkte till Småland och blev en slapp grönsak.

Så här många sidor har jag skrivit:
2 stycken.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
-
(den suger).

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

lördag, mars 5

Glimtar av en lördag





Bildbevis: Den slöa grönsaken har varit utomhus. Utomhus fanns det sol och traktorer och ett gölligt lamm och ett skitfint hus och glada höns som fick bli utsläppta i trädgården för första gången i år. Rufus gungade sönder grannens gunga. Så kan det gå.

fredag, mars 4

I am 30, going on 16

Andra saker jag undrar vad som är dealen med: Varför blir jag som en slö grönsak så fort jag kommer hem till mamma och pappa och bara *sätter mig vid köksbordet i lånad fleecetröja och bläddrar lite i inredningstidningar i fyra dagar utan att orka sätta upp håret ens*?

Mamma och pappa kryper omkring på golvet som små skållade råttor och leker med Rufus tills hans ögon går i kors och själv gör jag i.n.g.e.n.t.i.n.g. Förutom tar sovmorgon. Högst.

Det är mycket, mycket skönt.
Och säkert mycket, mycket irriterande.

(Man undrar: Kommer jag också utveckla tonårsacne igen som ett led i degraderingsprocessen? Man tror: Kanske, faktiskt.)

Ömsom kräk, ömsom gull

På riktigt. Vad är dealen med att så många andra småbarnsföräldrar (läs: mammor) känner ett behov av att väsa: "Så säger du nu, ja. Men vänta du bara!" när man berättar något som skulle kunna tolkas positivt om sin upplevelse av att vänta/ha barn? Är det lag på att försöka sätta alla småbarnsföräldrar på plats om de inte konstant gnäller/är bittra/är dödströtta/vill sälja sina barn på Blocket?

Trög lag i så fall.

Får visserligen själv mycket snabbt kräk i munnen av småbarnsföräldrar som ser det som sitt kall i livet att ösa enbart gulligull och snuttinutt om sina barn över världen också. (Utrymme för liten ångestattack över att jag möjligen är sådan själv. Å gud. Säg att jag inte är sådan själv!) (Utrymme för ännu större ångestattack över att ni ska tro att jag fiskar dementerande kommentarer. Å gud. Tro inte att jag fiskar dementerande kommentarer!)

Låt oss bara konstatera en grej här, va. Det är sällan så väldigt enbart i verkliga livet det här med kids, tycks det mig. Det är mer ömsom kräk, ömsom gull. Vore det inte lite skönt om det där ömsomet kunde synas utåt lite oftare också?

Och så stiftar vi lag om det istället?
Bra, fint, vi säger så, hej.

Så umgås vi i min familj

Min mamma och syster sitter mitt emot mig vid köksbordet med en dator framför sig.

- Den där bloggen Onekligen har blivit sämre på sistone, tycker jag. Nu har jag kollat tio gånger de senaste timmarna om hon bloggat något! Så himla lat!!!

onsdag, mars 2

Veckans tjänsteresa

Nu packar jag snart in mig själv och Rufus på ett tåg mot Småland. Jag ska göra skolbesök och Rufus ska leka med sin mormor och morfar. Båda är mycket peppade. Rufus vill helst åka naken, endast iklädd vinterskor som man "MÅSSE HA! JÄTTEKALLT UTE, FAKTISS." Vi får se lite hur det blir med det, känner jag. Nakenheten, alltså. Skorna får han gärna behålla på.

Jag är rik!



Eller nej, rubriken är gravt missvisande. Jag är skitfattig, för jag har köpt tapeter för alla pengarna. Men jag har tapeter! TYP EN HEL LÅDA FULL! Känner mig mycket rik. Rufus ska få dem med tåg och elefanter på, bében ska få den med fåglar på och vardagsrummet ska bli palmbestrött. Kommer bli fantastiskt, det säger jag er. Om/när jag lyckats få upp dem på väggarna utan att ta död på någon.

tisdag, mars 1

Den ostädade sanningen

Har ni sett att Erdoderdo startat en bloggutmaning som går ut på att visa upp den ostädade sanningen om sitt hem - inte bara de fina, pimpade delarna? Mkt kul!

Vill minnas att ni var en del som blev impade över "hur snabbt vi kommit i ordning efter flytten" när jag fotade vårt matbord häromdagen. Och jag tycker själv att vi jobbat rätt snabbt. I DET HÖRNET. Här är några andra hörn som kanske kan väga upp intrycket lite. Vad vet jag.


"Stilleben i vardagsrum". Flyttlådor med sladdar, julpynt och allmän skit. I bokhyllan några överblivna lampskärmar. Ett spel som hamnat fel. Dockkläder på vift.

Jag kallar konstverket till vänster för "Kreativ arbetsplats" och det till höger för "Vi har inte tillräckligt med garderober i sovrummet, så vi hänger allt på hatthyllan i hallen".

Och som personlig favorit: "Bebisrummet". HARMONIN! ORDNINGEN! DE FRIA YTORNA!

Dagens happening

Idag flyttar de in, våra nya familjemedlemmar.
Tvättmaskinen och Torktumlaren.
LYCKAN! EXTASEN! STORHETEN!
Jag har champagnen på kylning.

Måste allt vara millimeterrättvist?

Har fått en del kommentarer på ”jämställdhet i vardagen”-inläggen om millimeterrättvisa. Måste man verkligen dela lika på allt? Om en i förhållandet ääälskar att baka cupcakes med frosting på, och den andra haaatar det – måste man då baka prick hälften av de gölliga muffinsen var av ren princip?

Så här tycker jag om det: Nej. Det har jag aldrig sagt att jag menar. Jag tycker det skulle kännas lite löjligt och mycket skitjobbigt om man höll på så hela tiden.

Det jag tycker är bland annat:
1. Att man ska ha en arbetsfördelning i vardagen som genererar så lite tjafs som möjligt. Tjafs är verkligen astrist. För oss råkar den arbetsuppdelningen innebära att vi delar rakt av på mycket. Inte av princip, utan för att det är det som funkar bäst för oss. Vi sitter alltså inte vid köksbordet och dividerar om att ”nu har jag tvättat tio tröjor och du har bara tvättat åtta. Alltså är det din uppgift att tvätta de här två tröjorna, så att det blir på pricken rättvist enligt våra principer.” Men nu råkar det vara så att vi har ganska lika förutsättningar när det gäller många av de här vardagsbestyren, det vill säga att vi gillar/kan ungefär samma grejer och hatar/kan inte ungefär samma grejer. Då blir det ju ganska smärtfritt att dela på dem och göra lite var.

2. Att det vore fint om man - efter tjafseliminerandet - också lyckades vara en bra förebild. Och med det menar jag bland annat (just när det gäller de här frågorna) att jag hemskt gärna vill visa mina barn (och andra människor med, för den delen) att både tjejer och killar kan pilla med teknik, laga mat, ta hand om barn, köra bil, baka kakor, dammsuga golv, rensa avlopp eller löneförhandla. Alla individer kanske inte kan eller gillar allt det här, men alla har i grunden samma förutsättningar för att lära sig många av de här grejerna. Oavsett om man är född som pojke eller flicka. Och eftersom jag hemskt gärna vill visa mina barn att det kan vara så, så tycker jag att det finns en principiell poäng med att jag kopplar in det nya ljudsystemet och Gustav bakar cupcakes. Hur störtlöjligt det än kan verka.

3. För att få vardagen att fungera (och det är ju trots allt det de här inläggen handlat om) är punkt 1 mycket viktigare än punkt 2 för mig. Hellre tjafsfritt än millimeterrättvist. Men så långt det är möjligt så vill jag också att punkt 2 ska få genomsyra punkt 1. Att principerna ska gå att omvandla till praktik utan så hemskt mycket extra gnissel. För oss går det ibland ganska bra, och ibland helt åt skogen. Det är intressant att reflektera över, tycker jag. Och det var ungefär det jag ville säga med alla de här inläggen.

Slut på utläggning, hej på er!