Idag sprang Rufus sitt snabbaste med ögat (okej, kindbenet) rakt in i ett vasst hörn i köket så att blodet sprutade (okej, rann) och både han och jag grät som stuckna grisar (okej, han grät som en stucken gris. Men jag ville verkligen göra detsamma).
Alltså.
När ens barn slår sig.
Man vill ju bara lägga sig ner i en liten blöt pöl under bordet och autistvagga och djupandas i en brun papperspåse FÖR MAN BLIR SÅ SABLA RÄDD och sedan vill man hyvla ner varenda förbannat vasst hörn och madrassera världen och hålla så hårt i den där lilla ömtåliga kroppen att det inte är rimligt någonstans.
Fy fan.
6 kommentarer:
Det var synd om honom! Tur att sköterskan var hemma och kunde tejpa ihop jacket.
AJajaj! Och den där känslan av att inte kunna eliminera alla världens faror!
Stackars lille parvel. Och stackars dig!
Ja usch vad hemskt. :'(
åh, jag veeet. Det är därför jag inte gärna går och ser sonen spela hockeymatch... har man sett en enda gång sonen bli skithårt tacklad och ligga kvar på isen, stilla - då räcker det liksom... Vad du än gör - låt inte dina barn spela hockey. Schack är bra. Och pingis.
Vår dotter ramlade från farmors axlar, rakt ner på en stållist, haka först. Självklart sprack det upp rejält, ända igenom, in till benet. Som pricken över i befann vi oss ombord Cinderella. Väl i land blev det biltur till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Där fick hon först bedövningsspruta under våld (fem personer höll fast henne, varav jag var n av dem), när bedövningen börjat verka var det dags att sy, sju stygn, åter igen under våld. Har aldrig mått så dåligt. Hon grät och skrek så hon skakade, ren och skär panik.
Hon var då 1,5 år.
Skicka en kommentar