Man inser att man missat en väsentlig fotbollstittardel av barnets uppfostran när Sverige skjuter stolpe ut, Gustav skriker "NEEEEEJ!", och barnet bryter ihop fullständigt för att pappa är "SÅ ARG, SÅ ARG", och man sedan får ägna resten av matchen åt att bearbeta detta trauma. Man inser också hur störtlöjligt det här med sport måste te sig för en oinvigd.
- Vi är inte arga på dig, älskling, vi är arga för att bollen inte träffade målet. Eller nej, förresten. Vi är inte arga alls. Så klart. Vi är bara lite besvikna. På bollen. Och på den där stolpen som stod i vägen. Och eh... just det! Vi hejar på de i gula tröjor, förresten. De heter Sverige. Det är där vi bor.
6 kommentarer:
Åh, det är ju så precis likadant som hos oss! Underbart!
Hahaha! Här också!
Vår lille nästan tvååring bröt ihop helt och började gråta borta i sitt rum för att pappan skrek. Hjärtat.
Fast jag tycker det är en bra egenskap att vara sensitiv!
HAHAHAHAHA!
Här fick ofödda bebisen sitt livs första chock när blivande pappan, som just då vilade huvudet min mage, glädjeskrek efter mål nummer två. Stackars lilla barn.
Hahhaa ja herre jag minns när jag själv var typ sju eller nåt och satt i pappas knä och kollade på Pernilla Wiberg, nån viktig tävling då förstås. Hon föll (och skadade benet illa, visade det sig sen), och pappa skrek NEEEEEEEEEEEEEEJ! varpå jag började gråta av skräck.
Försökte förklara reglerna för min femåring. Det lät som om jag gick på nån typ av drog och free-basade ihop ord som passade tillsammans. Jamen, förklara anledningen till hörna. Eller inkast- när man just sagt att man inte får ta bollen med händerna... Nåja, hon har iaf haft fotbollskläderna på sig hela dagen och ska bli proffs i Spaninen så lite intressant lät mina hallucinations förklaringar nog..
Skicka en kommentar