Okej. Alla ni som säger "det är så himla skönt att springa". Ge er till känna! Vi behöver prata.
Detta undrar jag: MENAR NI ALLVAR?!? ÄR NI DUMMA I HUV... förlåt. Vad jag tänkte säga var HAR VI VÄLDIGT OLIKA UPPFATTNING OM VAD SOM ÄR "SKÖNT"?!? Eller nej. Egentligen kanske jag mest menar - kommer jag också att tycka att det är "skönt" att springa någon gång i livet? Och i så fall, när? NÄR?!?
Det här är förutsättningarna: Jag födde barn för drygt två månader sedan. Min kondition är så usel att jag bli anfådd av att gå uppför trappan till övervåningen. Nästan varje gång jag ser mig själv i spegeln misstar jag min lekamen för en barbapapas. Jag har aldrig i mitt liv lyckats springa mer än 3 km utan att börja gå istället. Oh, the joy!
Nu har jag "joggat" typ varannan, var tredje dag i snart tre veckor. Det går "bättre" nu än den första rundan. Men jag vill fortfarande spy/dö under hela halvtimmen.
What say you? Är det möjligt att lära en lat Barbapapa att kuta, eller ska jag strunta i det och gå och lägga mig i hängmattan och tjura istället? Jag är förhållandevis motiverad ändå. Det får man ge mig. Nå?
36 kommentarer:
Jag kör appen Couch to 5K i min iphone. Mkt motiverande, tycker jag som också nyligen fött barn och är otränad.
Börja kör tabata intervaller (googla). Uppvärmning + intervaller tar ca 15-20min, sen är man klar. übereffektivt och går så fort att det inte hinner bli tråkigt. och hux flux har man kutat 1 km. visst vill man dö hela tiden, och blodsmak är ganska äckligt, men fortfarande: max 20min, sen är man klar.
Varför inte börja med raska promenader?
Lägg dig i hängmattan och producera fler böcker! Det är sannerligen det enda rätta.
Det blir bättre. Från att ha haft mitt livs dåligaste form, jag hade dock inte fött barn, tog det mig ca 2 månader innan jag riktigt började längta efter och njuta av träningen. Men jo, det blir bättre.
H
Viktigast av allt- förutom en god vilja- är musik som ger energi. Tycker det var strongt att börja med att jobba. Kanske raska promenader varje dag de första säg 2 månaderna? Sedan börja springa när det känns lite lättare, vilket det garanterat kommer göra då.
Det är en aha-upplevelse att införskaffa en pulsklocka. Då kan man springa i det pulsintervall man ska och få "kvitto" på när man håller för högt tempo. Då kan man göra ryck (eller intervaller, som det så vackert heter) där man ligger i högre pulsintervall och sedan med gott samvete komma ner i vettig arbetspuls igen. Då känner man sig inte dålig och otränad, utan istället duktig, fokuserad och motiverad!
Tack för en härligt blogg förresten, älskar ditt språk! Jag läser dagligen men kommenterar nästan aldrig.
Kan jag kan du. Och jag har redan bloggat om det en gång, så du får läsa där istället.
Men ja: det ÄR skönt att springa. Eller, det BLIR skönt.
Hälsningar,
noll barn
Ehhrm: och här kommer länken: http://mirijam.blogspot.com/2010/08/tips-fran-coachen-del-ii.html
och JA, pulsklocka, skitbra! Helst med footpod så du ser hastighet, så "lär" du dig hur fort du kan springa vissa sträckor. Ibland tror man ju att man springer som vanligt fast egentligen går det för fort och så blir man helt slut.
Nu kommer det att låta präktigt...med det tar tid att orka springa en halvtimme (utan att gå eller ta i så man konkret spyr) när man börjar från scratch. Börja kör någon enkel form av intervallträning. Bestäm exempelvis att du ska vara ute i en halvtimme och varva sedan att springa och gå (det går självklart att göra mer eller mindre avancerat...det enklaste är att springa så länge man orkar och sedan gå tills pulsen har gått ner en smula och sedan fortsätta springa igen - eller så kör man med något mer genomtänkt upplägg eller med pulsklocka). Efter någon månad kommer resultaten - jag lovar! Jag har varit i uselt skick efter graviditeterna och kommit igen...inte utan viss plåga dock.
Visst är raska promenader bra för förbränning och allmän kondition - men om det just är springa man vill kunna göra så är det bästa att just springa.
När man får de omtalade lyckokänslorna av att springa lär vara högst individuellt...jag får det först efter 7-8 kilometer (och när jag springer regelbundet). Men när de kommer då är det värt all plåga ;)
Man kan verkligen lära sig! Jag har aldrig kunnat springa i hela mitt liv, inte ens en kilometer, men gav jag mig fan och sprang Tjejmilen på hyfsad tid förra året. För mig hjälpte det att träna till ett lopp, det gav motivation. Och efter det, om jag tycker det blir jobbigt när jag är ute och springer tänker jag bara "jag har fan sprungit en mil, det här fixar jag!" Och nej, ingen normalt funtad människa tycker det är skönt att springa, men det är ju skönt efteråt!
Jag håller med alla ovan och lägger till musiken. Bra musik är A och O tycker jag. Samt se till att du inte tränar när du är hungrig. Så ska man också komma ihåg att det är olika olika dagar. Ibland "flyger" man fram och ibland är det så trögt som bara den.
Håller med alla kloka kommentarer här ovan. Men ett jättetråkigt kom ihåg; det tar tid innan du gillart! Hur lång tid är svårt att säga, men räkna med månader innan du ser ljuset i den jobbiga joggingtunneln. Men ge inte upp, belöningen kommer!
Det KAN vara skön under tiden man springer. Men riktigt i början är det inte det.
Vanligaste felet när man börjar är att man springer för snabbt. Försök att springa så sakta det bara går. Eller, som nån skrev att gå några minuter emellan så att pulsen får sjunka och sen springa en bit igen.
Bra är det om du, som du skrev, är ute flera gånger i veckan. Och när du börjar orka mera så kan du börja variera turerna så att du ibland springer längre och sakta och ibland kortare med snabbare tempo.
Lycka till! :)
Här kommer en mastodontkommentar om mitt älskade ämne träning, varning varning.
Det här rådet har säkert dykt upp tidigare, men som total nybörjare är det INTE viktigast att man orkar springa hela sträckan. Tvärtom faktiskt. Spring ett par minuter, gå en eller två minuter, spring igen. Håll på så i ett par kilometer. Sakta men säkert blir promenaderna kortare och kortare. Det är betydligt viktigare att man står ut med sina träningar och fortsätter med dem, än att man lyckas pressa sig att springa 4-5 km i ett svep en enda gång och sen mår så jäkla illa att man aldrig gör det igen.
(Jag tycker också att det är klar overkill att börja med tabata-intervaller när man kör igång träning och inte har någon bra grund att falla tillbaka på. Pulsklocka helt okej, men dom kan vara ganska dyra. Känn efter bara, lungt tempo som du inte vill spy av, sen lite gå, sen lite spring.)
En annan sak: akta benhnnorna! Skitvanligt nybörjarmisstag att man startar för hårt och för ofta och får problem med dem (eller med ngn annan kroppsdel). Min träningsfilosofi är alltså att INTE gå från 0 till 100 i racerfart utan att bygga upp sakta men säkert. Läs Linna Johanssons träningsskola (på hennes blogg), den är helt fantastiskt bra.
Stavgång! Jag säger bara stavgång!!
Skönt? Knappast säger jag, men så är jag på ungefär samma nivå som du, men 4 km funkade igår innan jag nästan spydde. Inser dock att det är den enda träningen jag får till. Det kanske blir bättre?
Och jag säger bara mbt skor!!! Världens bästa skor att gå i!!
Du springer nog för fort. Jag kan verkligen inte springa, men jag har gjort ett litet försök i sommar. Det tips jag fick var att springa löjligt långsamt, alltså riktigt riktigt långsamt. Nästan inte springa utan snarare lufsa fram. Varva gång med spring. Man ska inte få blodsmak utan känna att det känns ok hela vägen. Annars är risken att man överanstränger sig eller tröttnar.
Ta ett riktigt "lusatempo" och sätt upp mål som att orka springa i 20 minuter, skitsamma hur långsamt. Sen ökar du tiden. Konditionsträning ska ske på en faktiskt ganska låg puls. Jag började prova med Runkeeper (gratisapp) i mobilen och GUD VAD KUL det är att se rundan på kartan sen! Fattar inte varför men det är det!! För mig funkar det bättre att sätta upp en tid än en sträcka. "Lite varje gång" är mitt motto. Ja, vinner väl inte vårruset men mår lite bättre i alla fall. Lycka till!
Jag har min lilla slinga som jag vet är ungefär 3 km. Jag orkar jogga runt (vill hellre skriva springa, men.. det gör jag ju inte) och jag nöjer mig med det än så länge. 3 km är ju skitlångt när man börjar från scratch så låtom oss vara stolta!
Nyss testade jag en ny runda med, ve och fasa, backar. Ca 3 km även den men förstås jobbigare än när det platt. Jag höll allvarligt på att dö när jag stapplade in på gårdsplanen. Flåsandet skrämde bort såväl varenda mygga som rådjur inom flera kvadratkilometer och jag tänkte "Aldrig igen". Tills efter ungefär en halvtimme senare, då var jag helt plötsligt stolt som en tupp och villig att ge mig ut igen.. om ett par dagar.
Så, typ, fokusera på stoltheten är mitt råd. Och bra musik, såklart.
Hellre än musik (för mej iaf): en kul podcast. Gör att "jag är så trött att jag snart svimmar"-tänket fördunklas iaf litegrann.
Tack för alla tips, vad snälla ni är! Känner peppen. Här ska det jävlar i mig inte ges upp på... flera dagar i alla fall.
Kan också lugna alla som tror att jag eventuellt tycker att det är jobbigt för att jag springer för fort med ett HAHAHAHAHAHAHA!!! Inte någon risk, om man säger. Det går så långsamt att det nästan går bakåt.
Och jag gör så där som många av er säger, springer först aslångsamt så länge jag orkar (vilket är typ tio minuter), går en minut, springer några, går en, etc, etc. I 25-30 minuter. Känns helt ORIMLIGT just nu att tänka sig att jag en dag ska kunna springa BARA, men hoppet lever. Ärligt, liksom. Hur satans svårt kan det vara?
Återkommer med all säkerhet i frågan.
Jag rekommenderar också Linna Johanssons träningsblogg. Fick igång mig i alla fall!
/Anna
Spring inte mer än tre kilometer då? För det är väl bättre att behålla motivationen och springa lite än att ta ut sig, trötta och inte springa alls? Ta det inte på blodigt allvar, ha som mål att fortsätta springa ofta istället för att springa ett marathon.
Min rekommendation är riktigt bra podcastar att lyssna på medan du springer. Det tar bort fokuset från att det är hemskt att springa. Och var snäll mot dig själv, spring en stund och promenera resten av vägen när du blir trött.
jag tycker du är freakin fantatiskt att du började springa så snart efter förlossningen. min son är drygt 4 mpnader och jag sprang 1a gången IGÅR!
och ja, som gammal springfreak, det kan bli bättre. eller inte :)
Läs Moa Herngrens blogg, börja från allra första början när hon aldrig har tränat i hela sitt liv. Hon springer nu marathon!
Det är skitjobbigt att springa men det blir lättare med tiden. Det blir det även om man itne tror det.
Lycka till! Det är en lycka att kunna springa tycker jag!
Det är skönt att springa! Jag fokuserar på att jag känner att jag lever. Benen värker = jag har starka ben jag kan springa med! Lungorna värker= jag andas! Osv.
Mitt tips är att inte ha musik eller något annat i öronen. Lyssna på vinden och dina andetag, fokusera på att verkligen ANDAS UT (in kommer det alltid luft). Känn vinden mot ansiktet, hör löven i vinden.
Jag brukar också fokusera på teknik för att tänka bort det onda. Typ: rullar jag häl-tå varje steg? Har jag knäna ovanför fötterna? Spänna magen! Bak med axlarna och slappna av. Hur håller jag händerna m.m.
Tipsar också om attt göra en rolig liten uppvärmning på löprundan, mest för att få variation. En liten bit sparka rumpan, hoppsasteg, "höga knän" (iaf dra upp dem lite), sidosteg, och vips så har du kommit några hundra meter på rundan! =)
STORT LYCKA TILL! Motivationen är ju ändå det bästa!
Allt har blivit sagt redan, MEN. Måste ändå säga något. Som första kommentatoren rekommenderar jag verkligen Couch to 5k. Första veckan innebär det att varva 60 sekunders löpning med 90 sekunders promenad i cirka tjugo minuter. Början suger, mitten är okej, nästan slutet är kill me-now territority, men de sista 2-3 intervallerna är sjukt sköna.
Jag har aldrig tagit mig förbi det där sugiga förut, så för mig fungerar Cto5k riktigt bra. Om jag skulle få för mig att springa mer än en minut i taget skulle jag nog kollapsa.
man måste inte springa. jag hatar att springa, har försökt många gånger och nu insett att jag inte måste springa. det finns så mycket annan, mer effektiv, träning.
Din kropp kanske inte vill springa än helt enkelt. Ditt bäcken är fortfarande väldigt instabilt och kroppen är helt upp och ner fortfarande.
Läs olgas blogg på mama, bästa träningsbloggen för degiga mammor som känner viss uppgivenhet. Jag har själv varit där. Kör nu 20 minuter intervallträning, det räcker. Springer inte en meter, tar möjligtvis en powerwalk istället. Då kan jag till och med njuta lite av omgivningarna under tiden istället för att bara lida mig igenom en joggingrunda :)
Jag är ingen expert på ämnet alls (joggar aldrig), men jag hittade den här länken via lite andra bloggar. Tror du borde läsa. Handlar lite om nyblivna mammor och jogging:
http://blogg.mama.nu/olgas-blogg/2011/02/01/om-du-vill-borja-jogga-styrketrana-forst/
Är omåttligt imponerad! Skulle idag förmodligen ramla ihop och dö om jag sprang 100 meter. Bok, kanske? http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9153435907
Jag ger mig tillkänna, jag tycker det är så himla skönt att springa IBLAND (fast själva grejen är egentligen att det är så himla skönt efteråt, nu har jag varit skadad i tusen år och provat tusen andra träningsformer, men inget ger en sådan endorfinkick som löpning). Jag hade aldrig sprungit i hela mitt liv, förutom när jag har varit på väg att missa bussen. Jag har tyckt att folk som springer för nöjes skull är helt sjuka i huvudet. När jag var 39 år så anmälde min chef ett lag till en stafett som en "friskvårdssatsning" på jobbet. Det var det värsta jag har varit med om! Jag lovade mig själv att om jag bara överlevde att springa min sträcka (4 km) så behövde jag aldrig mer springa någonsin. För det var VIDRIGT. I ett par månader var det vidrigt, men jag överlevde min sträcka (hade det varit en film så hade jag vunnit, men eftersom det var verklighet så kom jag sist av alla). Hurra, nu slapp jag springa! Men plötsligt tyckte jag att "jamen nu när jag ändå har fått ihop något slags kondition så kan jag ju lika gärna fortsätta lite till" för hur det nu är så är det ju enklare än att behöva ta sig iväg till ett gym för att träna. Och plötsligt blev det lite roligt. Inte så att det förändrades över en natt, men jag kände att jag faktiskt orkade mer och mer. Wow, nu orkar jag 5 km. Wow, nu har jag sprungit EN HEL MIL! Inte snabbt och inte snyggt, men det kändes oviktigt. Nu blev det här en hel roman om det här, vad jag egentligen skulle säga var: Ge inte upp, puckeln du är på väg över kan kännas jättelik, men den kommer att plana ut SNART. Mät upp en upp en runda (funbeat.se eller jogg.se har jättebra karttjänster om man inte vill investera i en gps-klocka) som känns rimlig och sätt (rimliga) delmål, t ex: 1. Att ta sig runt hela rundan. 2. Att springa hela rundan utan att behöva gå annat än i uppförsbackar. 3. Att springa hela rundan inkl uppförsbackarna. 4. Att springa hela rundan + ytterligare 500 meter. 5. Att springa hela rundan 30 sekunder snabbare än förra gången. Eller vad man nu blir peppad av. Hitta ett tempo som passar DIG och försök strunta i om andra är snabbare, det är ändå kenyanerna som är snabbast. Lycka till!
Kära in bänkgranne på Rabén säger så här: Spring inte så snart efter att du fött barn! Långa barnvagnspromenader och typ knipövningar är allt du behöver göra. Nästa sommar, då jäklar kommer du att springa (kanske löpa som en hind genom skogarna?). Alltså: baka en paj och ät minst två bitar, amma lite, njut massor och ta en skön promenad! Kram, Sofia
Inte förrän i år har jag gillat löpning på riktigt, har faktiskt sprungit i branta uppförsbackar i skogen med ett leende på läpparna. Bara för att det är jobbigt och jag gillar utmaningar. Men anledningen till att det är kul med löpning i år är att kondisen är bättre än nånsin. Har man dålig kondis är det inte skönt att springa. Men tipset är att sluta springa medan du känner att du fortfarande har krafter kvar. För då avslutar du med en positiv känsla (du är inte helt död/spyfärdig). Och det blir lättare att komma iväg nästa gång. =) Lycka till!
Skicka en kommentar