måndag, juli 18

Mormor


I förra veckan satt min 94-åriga mormor med en filt runt sig mitt bland sina fyra döttrar, nästan alla sina tio barnbarn och sina fem barnbarnsbarn i en hammock och löste korsord. Hon hörde som en kratta, gjorde inte så mycket väsen av sig, och när man frågade henne hur hon mådde så svarade hon att hon ofta blev lite trött nu för tiden. Men hon satt där. Hon satt där och försökte prata engelska med släktingarna som var på besök från Kanada, och skrattade åt Rufus och klappade på Svante och fick håret lagt på spolar.

Kanske var det den veckan hon väntat på hela våren.

Sedan i påskas har mormor åkt fram och tillbaka till sjukhuset med lunginflammation och dåliga värden, och hon har andats syrgas och varit svag som en fågelunge men sagt att nej, inte ännu. Inte riktigt ännu. Det finns några grejer kvar innan jag är klar. Och så har hon repat sig igen. Och igen. Och igen.

Men kanske var hon färdig nu. Nöjd, liksom. Eller så gav kroppen bara upp till slut.

Oavsett: I natt dog den tuffaste tanten jag någonsin känt. Min mormor. Med mamma vid sin sida på sjukhuset slutade hennes lungor att rossla, allt blev tyst, och sedan slutade hon andas, helt lugnt, bara sådär.

Och jag vet att hon var gammal som gatan, att det här är vad som sker, och att slutet var fint och att allt är som det ska, jag vet allt det där, och ändå. ÄNDÅ.

Idag tar tårarna aldrig slut.

67 kommentarer:

Colombialiv sa...

Det är alltid sorgligt när en människa dör, alldeles oavsett alla andra omständigheter.

Jag skickar en stor kram genom cyberrymden i ett litet försök till tröst.

Therese sa...

Man vänjer sig aldrig och man kan känna för att gråta en skvätt även efter tio år men trots allt vet man att de antagligen har fått det lite bättre.

Styrkekram!

Jenny sa...

Kramar härifrån med :(

Mor Lena ( nu föräldralös) sa...

Det finns ingen som kan träffa så rätt i sina kommentarer som du, kära Lisa.Det är på pricken så här det är idag. Heja Stålmamma/mormor!Eller som grannen sa: Det är skönt att somna när man är trött.

Cecilia sa...

Spelar ingen roll om folk är gamla som gatan eller inte. Det gör så ont när de lämnar oss. Kram!

Katta Kvack sa...

Åh. KRAMAR!

Helén sa...

Fint!
Jag har aldrig kommenterat din blogg förut, men min farmor gav upp sitt sista andeag i fredags kväll, 97 år gammal, och du fångar mina känslor på pricken.

Tack Lisa! Och kram.

Lisa sa...

Styrkekramar!

Sandra sa...

Vet du vad, det finns absolut ingenting jag kan säga till dig som gör det bättre. Men (för det finns alltid ett men), jag tycker att det låter som att hon hade det himla fint ändå. Jag hoppas att min mormor får det så fint. Och att jag får det. Om jag kunde skulle jag hålla om dig hela dagen, och säga att du är en tuffing. Du är en tuffing! Men var ledsen, för det får man. Det ska man. Jag tänker på dig, på din mormor och dina pojkar. Ni är så himla fina allihop.

Ika sa...

Gråt. Det låter som om hon sannerligen var värd det, oavsett allt det här med långt och lyckligt liv, vi ska alla den vägen vandra och så vidare. När fina människor tas ifrån en är det ens förbannade rätt, även om man förstår att det är oundvikligt.

Linda sa...

Så fint skrivet. Kram!

Nybliven sa...

Inte för mig heller när jag läser din fina beskrivning av ditt livs ståltant. Hjärtefint och sorgligt.

malin sa...

Vad fint skrivet. Det är alltid sorgligt när någon dör. Säkert var det den veckan hon väntade på, och nu var hon klar. Styrkekramar till dig!

Malliga mamman sa...

När en mormor lämnar världen spelar det ingen roll hur gammal hon är. Jag saknar min mormor fortfarande, de fina minnena är en tröst! Största styrkekramen.

emve sa...

Kram!

stina sa...

Vilken fin mormor i skrindan.

Hanna Lans sa...

En av de finaste bilder jag har sett, underbar! R-e-s-p-e-k-t är vad jag känner inför kruttanter. Jag hoppas bli en själv.

Min farmor blev 91 år och var alltid nyfiken. När hon var 89 år var hon rädd för att dö. "Men gör inte det då" sa jag. "Nej, jag struntar väl i det" svarade hon och log. Men när hon var 91 sa hon att hon inte var nyfiken längre. Då visste jag.

Din mormor framstår i ditt inlägg som en sådan, en nyfiken. Och det tycker jag är en fantastisk egenskap att kunna känna.

Anonym sa...

håller med dej Lisa, den tuffaste tanten nånsin, din mormor o min mamma! Min lilla, lilla mamma! Som en fågelunge som sagt...hade velat vara där och hålla henne i min famn när hon dog. Men jag hade ju åkt tillbaks två dar innan. Vem kunde tro att hon skulle dö? Men som du säger, hon hade uträttat det hon ville. Hennes jobb var slut. Det var dags. Jag är glad att jag fick ett par bra veckor med henne. Men helst hade jag varit med henne när hon beslöt sej för att hon ville lämna den här världen..
Du beskrev henne väldigt fint! Hon var en riktig pärla. Vi saknar henne.

Joanna Björkqvist sa...

Så fint du skriver om din mormor och vilken underbar bild!

Min mans farmor fyllde 100 i vintras och bor fortfarande i eget hus och mår utmärkt. När hennes dotter och svärson var på besök härom dagen beklagade hon sig över att svärsonen inte fixade lite med huset, utan mest satt still på sin visit.

Han är 86 år, men det tog hon ingen notis om, krutgumma som hon själv är!

Gry sa...

Alla har bara ett liv, och det är alltid trist när det livet tar slut.

Jättefint skrivet om din mormor.

Kram

la ragazza svedese sa...

Jag beklagar verkligen, Lisa. Jàttekram hela vàgen fràn italien.

egoistiska egon sa...

Åh vad fint skrivet, och jag beklagar beklagar. Kram

Mirijam sa...

Åh fina tantilantan i skrindan! Sov gott Onekligen-mormor!

Massa kramar på er!

Michaela sa...

Fint det du skriver. Håll minnet av henne levande till och för dina barn.

hedgehog-sara sa...

Ni ses i Nangijala,
KRAM <3

anna dumle sa...

Vila i frid lilla mormor!

Linda K sa...

åh nu börjar jag också gråta. vilken fin mormor. jag grattade min 96-åriga farmor på födelsedagen igår. hoppas att hon inte är färdig än på ett tag. kram!

Anonym sa...

En mormor är en mormor, oavsett hur gammal och skröpplig. Bara att gråta och vara ledsen, om ett tag kommer de fina minnena att vara starkare.

Per och Jenny sa...

Tänker på er hela högen. Tror det betydde mycket för henne att få träffa er alla en sista gång. Stora kramar.

tina sa...

Fina dina mormor. Gråt tills tårarna tar slut.

Anonym sa...

Jag vet hur det känns. Har gråtit för både min gamla mamma och pappa. Kan få tårar i ögonen mitt i allt när som helst fortfarande. Även fast man vet att det är livets gång och "släkte följa släktes gång".Kram/Carin

Ann Margret sa...

Så vemodigt, men ändå så fantastiskt fint att ni fick de där dagarna tillsammans innan mormor gav sig av.
Du skriver så tårarna rinner på mig.
Tröstekramar!

moster Åsa sa...

Lisa!
Väörlden är allt bra tom utan en mamma och mormor,eller hur?Jag skulle velat att hon hade kunnat läsa det du skriver,och alla fina kommentarer på ditt inlägg,det är då sant.Jag går här och städar efter allt besök,det går bra,men jag undrar just hur länge det ska ta innan man slutar tänka"Det måste jag berätta för mamma!"Förmodligen hela livet,och man kan ju prata ändå.Kram till dig och dina pojkar.Åsa

Kajsa sa...

Det gör så ont, så ont när en evig människa går ur tiden. Jag känner igen mig så väl från när min egen krutmormor gick bort förra våren, och som andra sagt, det fina blir så småningom större än smärtan. All styrka till er.

fiaelia sa...

Ingen formulerar det som du gör, så på pricken. Krutgummor (och -gubbar) är bland det bästa som finns och det är alltid sorgligt när de går bort. KRAM

Minna sa...

Tänker på dig! Kram

Bokbabbel sa...

Beklagar, även fast man kunnat ställa in sig på det är det ledsamt när en människa inte finns mer

Karolina sa...

Åh... saknad!

Skickar en tröstkram härifrån också

Miss Erabell sa...

Fjantigt egentligen, att jag sitter här och gråter för en främmandes skull. Men att en människa dör, och att du av alla skriver om det, du som skriver så fantastiskt bra, det blir för mycket.

Bonita sa...

även om man vet allt det där gör det ont att mista en älskad..
<3

Brave New Life sa...

Jag beklagar sorgen. Det senaste året så har jag mist min mormor och en god vän. Jag tänker på dem dagligen och förstår liksom inte döden

Helena sa...

Vackert skrivet, vacker bild, vacker mormor, vacker kärlek. Hemsk saknad...

Karin B sa...

Lisa,vad jag saknar min lilla mamma(din mormor)! Fastän man vet att livet en dag har en ände så är det svårt att fatta. Men hon finns i allas våra hjärtan, den finaste mamma, mormor och gammelmormor!
Kram till dig Lisa och dina tre grabbar!

B sa...

Men vilken fin Mormis du haft! Och så skönt att få avsluta med en stilla slummer. Kram

Josefin sa...

kram om, klapp på kind. jag tänker på er.

Jenny sa...

Jag gråter fortfarande över min mamma som dog för två år sen, jag var bara 16. Kommer antagligen att gråta om 20 år också. Men vet du vad? Det är okej att gråta. Hur ska man annars visa sin sorg och saknad liksom?
Puss, kram & massor med kärlek till dig, fina fina Lisa!

Stella sa...

oavsett får man ju fortfarande vara lov att vara ledsen, saknad finns ju även om människan var supergammal. Kram till dig!

ps. min mormor blev också 94. hon låg på sjukan och skulle in på hem, men hon trivdes bra på sjukhuset och mamma tror att när hon fick veta att hon skulle bli flyttad, ja, då fick det liksom vara nog. och med 94 år, 3 barn, 8 barnbarn och 5 barnbarnsbarn kanske det kan vara nog.

E sa...

Jag beklagar verkligen sorgen. Det är ett väldigt vackert foto av din mormor!

Johanna sa...

Oh no, nu lipar jag. Så himla sorgligt.

Det var samma med min mormor, hon var pigg och allt och plötsligt blev hon sjuk, och det var när hon sa "jo, idag är jag faktiskt inte så piggelin" som jag förstod att hon skulle dö.

Sen dog hon. Tårarna slutade inte att rinna på två år. Varje gång hon nämndes bröt jag ihop. Men idag (det är 10 år sedan) kan jag vara glad när jag tänker på henne, och jag är så himla lycklig över att alla - ALLA - var hos henne den där sista veckan. Det är värt så himla mycket.

PS. Den där bilden har jag inte glömt sedan sist du publicerade den, den är så HIMLA fin. Fångar en hel personlighet i en enda bild.

Mimmi sa...

Stor kram till dig, och ja, jag beklagar sorgen. (Men den frasen låter så futtig bara.)

Carolina H sa...

Man får gråta när ngn man håller kär dör, hur mycket man bara vill. Sen behöver man inte heller må dåligt när man skrattar åt roliga minnen.
KRAM

Lisa sa...

Vad ni är fina allihop! Tack för alla kramar.

Elin sa...

Jag är 18 år. Och helt plötsligt, när jag sitter här och lipar, känner jag att jag egentligen inte vet någonting om livet. Eller om döden. Så stort och så svårt. Tänk 94 år. Så länge och samtidigt så kort.

Ibland tänker jag på Astrid Lindgrens ord; man ska leva livet så att man blir vän med döden. Det är säkert vad din mormor gjorde, och jag försöker själv göra det, men att bli vän med det faktum att andra dör - det är så svårt, så svårt.

Och jag tänker på min egen mormor, och att den dagen hon inte längre finns, så hjälper det nog litegrann att se att det finns andra som har upplevt att ens mormor försvinner. Som i det här blogginlägget.

All styrka till er.

evacecilia sa...

Det är så ledsamt att förlora en kär person hur väntat det än är.

Stor kram!

Ida sa...

all kärlek till er! Mormor kommer alltid finnas hos dig <3

Rim sa...

Åh, hjärtat.
Jag blev så himla ledsen av att läsa att din mormor gått bort, men så tänkte jag:
Lyllos alla de som fått ha sina mormödrar så länge, och hoppades att jag får ha min mormor kvar tills hon är minst lika gammal som din var.
Faktiskt.

Atomflickan sa...

Det är alltid jobbigt att mista sin mormor. Kram

prylpinglan sa...

Lisa, jag känner med dig och beklagar sorgen! Kram från prylpinglan.

Ellen sa...

Åh, en sådan fin sista tid din mormor fick. Omgiven av sina kära - underbart. Min mormor sa till mig när jag var i övre tonåren att hon kände sig nöjd med livet då. Alla hennes kära började bli vuxna och hon hade fått se att det verkade gå bra för alla. Sedan dröjde det ett par år innan hon gick bort men jag har ofta tänkt på det samtalet och känt lycka över att mormor fick komma till en punkt i livet då hon var nöjd. Det tror jag att din mormor också fick. Kram!

rhulth sa...

Nej fy :( jag beklagar verkligen. Min farmor och mormor är båda 91 år gamla och väldigt krutgummiga av sig och det känns hemskt varenda gång något händer. Det är främst min farmor som har åkt in och ut på sjukhus den senaste tiden och varje gång hugger det till och man blir lika rädd...

Styrkekram! <3

puffan sa...

Rörande skrivet. Känns ända in i benmärgen.

Jag beklagar verkligen sorgen. Det verkar som att hon fick ett rikt liv (?). Och jag hoppas att det ändå gör sorgen lite lite lite lite mer lättare att bära. Men det tar ju inte bort den oerhörda saknaden.

Lider med dig.

KRAM!

Silverkant sa...

Ja, ändå blir man ju så klart fruktansvärt ledsen - med all rätt.

Varm kram till dig och din familj!

/Linda

ylwa sa...

Kärlek och saknad går han i hand, har man älskat utan slut så finns också tårar utan slut. Även om man vet att sånt är livet bla bla bla.. Jag kommer förmodligen gråta ihjäl mig den dagen min mormor tackar för sig och lämnar jordelivet så jag känner med dig.
Stor kram!

Therese sa...

Kramen.

Anna sa...

stor kram till dig!
det är aldrig lätt när det väl sker.
min mormor gjorde likadant, väntade på rätt tillfälle - när allt var stabilt.
kram igen

yllet sa...

Åh nej! :( Kram.

Joanna sa...

nej, det spelar verkligen ingen roll.
man vet och vet och vet, och kan till och med förstå att det var bra så.
"bra".

sorgen minskar inte bara för att en människa är gammal.
det är inte så att den sorg man ska känna vid döden avtar för varje levnadsår människan får leva.

inget spelar någon roll, den man älskar finns inte kvar och smärtan tar lång tid på sig att sluta värka så bedövande att man knappt kan andas.

så jag är väldigt ledsen över att den här sommaren behövde bli så här för dig och din familj.
/många varma kramar.