Det kom en fråga: Lisa! Hur är det med tvåbarnschocken? Är Rufus svartsjuk och hur hanterar ni det?
Så jag tänkte svara: Jag tycker det går förvånansvärt bra, faktiskt. Jag har räknat med HELL, men än så länge är det mest... lite stökigt. Det kan man leva med, tycker jag. Rufus är hittills väldigt snäll mot Svante (klappar, kramar, pussar, hjälper, gullar), och tar ut hela svartsjukan genom att vara som en tickande bomb i övrigt. Han bryter ihop och gråter så tårarna sprutar över att han fått fel sorts juice i glaset, att det är dags för pyjamas, att russinen är slut, att solen lyser, att... what have you. Han tycker att det är rätt jobbigt, det här, det tror jag verkligen. Och då och då ser man hur han biter ihop käkarna när han står och klappar på Svante och liksom... klappslår lite istället. Eller pussbiter. Och jag tänker att han kanske säger "lille vännen!", men det han egentligen menar är "Ärligt talat. Hade vi det inte rätt bra som det var innan den här fjanten kom och la sig i?"
Vi försöker väl hantera det genom att ta djupa andetag och försöka lirka oss runt det så gott det går, antar jag. Här är några ständigt återkommande tankar (OBS! Tankar! Behöver inte nödvändigtvis betyda att jag lyckas leva som jag lär så himla ofta) kring temat:
1. Det är bra med ensamtid. När det funkar har vi delat upp oss, så att en förälder kan sitta och göllegölla ohämmat med bara Svante, och den andra ostört kan göra något med bara Rufus. Utflykter om vi vill slå på stort - men läsa böcker i hans säng eller gömma sig under täcket trettiotolv gånger kan också funka. Bara inte lillebror är med och stör, liksom.
2. Svante går (förhoppningsvis) inte sönder. Jag vill inte skrika "Försiktigt!", "Akta lillebror!" "Rör inte honom!" "Tänk på att Svante är liten!" med nervös röst som en crazy person så fort Rufus närmar sig sin bror. Han måste ju få vara med honom. Och tills Rufus bevisat motsatsen tycker jag att vi kan lita på att han åtminstone försöker vara snäll och försiktig. Alltså försöker jag i största möjliga mån övervaka i smyg, hålla tyst, ligga lågt och låta Rufus hållas tills det går över styr.
3. Rufus är också liten. Herregud, han är bara två år! Nyss var han en bebis han också. Och bara för att han har fått ett syskon som är mindre så betyder det inte att han plötsligt är stor. Han behöver också sitta i knät och få vara liten och oansvarig. Visst, han förstår en hel del, och går att resonera med till en viss gräns. Men han är bara en plutt. Man kan inte lasta på honom vad som helst.
4. Det kanske är kul att hjälpa till? Jaha. Så jag är hemma själv med båda barnen och måste byta blöja eller fixa med bebisen, fast Rufus vill leka? Tough luck! Måste man så måste man. Men kanske kan det vara lite roligare om Rufus får vara med och byta blöjan/göra fixet? Jag brukar i alla fall fråga. Ibland vill han, och då får han stå på en stol bredvid och hjälpa till. Ibland vill han inte, och då säger jag att "Nej, då behöver du inte. Då får du vänta, så skyndar jag mig så mycket jag kan. Så kan vi leka sedan." Det funkar... oftast.
Men mest av allt tror jag att jag försöker tänka att det blir bra snart. I det långa loppet tror jag ju verkligen att syskon är en fantastisk grej. Den här lite halvskakiga omställningen är bara - wait for it - en fas. Den går över. Visst?
8 kommentarer:
Ja det går över! De kommer älska och hata (starkt ord, men du fattar) varandra genom åren och sedan blir de allra bästa vänner. Våra två äldsta (22 månader mellan dem) är idag 21 och 23 och bor ihop i ett hus (med två kompisar till) de är allra bästa vänner med sina egna fel och brister. De började med att dela på en stor etta under 1,5 år, detta i samband med att vi slängde ut dem och drog till Bryssel. Tuff tid... Förra sommaren hjälpte vi dem att köpa huset och det funkar toppen.
Vad jag ville säga med alla dessa ord är att det kommer bli toppen även för Rufus och Svante!
tycker att Rufus låter som en fullt normal tvååring vad gäller moodwings - även utan syskon. och det låter som du/ni hanterar det bra o har sunt tänk.
/helena sp (som hängde på lekplatsen v dykaren)
Du är klok som en bok du. Vi kör på ungefär Sanna strategier här, men tycker att man faktiskt kan kräva lite mer av en fyraåring - även om han i mångt och mycket också är en liten plutt fortfarande. Och ja, även detta måste väl vara en fas? För syskon är ju bästa grejen, liksom.
Min son var precis likadan. Utan syskon. Det är normalt tvååringsbeteende. Hade det inte varit Svante ahde det varit nåt annat.
Jag tycker att ni verkar hantera honom och situation helt ypperligt.
:-)
Lisa!
Ni är då så kloka!Och jag håller med förra kommentaren,så är de utan ett syskon,2-åringar!jag lovar!Och som sagt,det är ju himla kul med syskon också,de bara inser det inte nu.Så fortsätt ni som ni gör,helt rätt.Kram moster Åsa
En moster till! Det ordnar sej, ni har rätt inställning, och bara båda barnen känner sej älskade (inga tvivel) så ordnar det sej i framtiden. Klart att Rufus reagerar på att bli "dethroned"! Men det går över! Bättre att ha ett syskon än att inte ha ett.
Och inget småsyskon har dött av ett tjuvnyp då o då! Som ett äldre syskon har man som sagt blandade känslor, och när man blir ännu äldre är det bara dom goda som finns kvar. Förhoppningsfullt.
Jag minns så väl hur det var med en nyföding som vill amma jämt och inte är att dugg intresserad av sin nästan två-åriga storebror som klapp-slår och puss-biter och kämpar för att hantera alla stormande känslor.
Och det går över - och annat tar vid. Nu är de 3 och 1.5 och är mer jämspelta, och kan tillochmed leka ihop i fem minuters intervaller - men bråkar också ständigt, men saknar varandra intensivt om de är ifrån varandra.
För Rufus är ju det mesta säkert ganska kaosartat - också utan lillebror, men snart kommer stunden då han minns detta som den enda verkligheten och då kommer det fortfarande vara jobbigt, men är det inte det så är det nått annat. Låter super förvirrat inser jag, men vad jag menar är att detta "trauma" skapar Rufus personlighet, detta och alla andra saker som kommer dyka upp längs vägen. Utan sådana events blir inte någon personlighet formad.
Och syskon är en gåva. Ni gör ett strålande jobb låter det som, och Rufus och Svante är lyckliga att ha er, och varandra.
alltså, jag kunde inte ha sagt det bättre själv, nickar instämmande på varje mening! har oxå en på 2 år och en nyföding.
Skicka en kommentar