Efter sextusentrehundratolv versioner av jaga-lirka-jaga-lirka-lura-lirka-jaga-jaga i tjugo minuter varje morgon för att få på barnet ytterkläder testade jag i morse den helt nya, påhittiga metoden: bli skitförbannad och tråckla på barnet ytterkläderna medelst våld medan han grät så tårarna sprutade.
Graden av stolthet över det tilltaget: Extremt låg.
Definitionsfråga vem av oss som klamrade sig fast mest vid den andra vid lämningen på dagis en halvtimme senare, han eller jag, han eller jag, han eller jag? Ingen vet.
/uselförälder_80
19 kommentarer:
Men ibland blir det sådär.
Och så ber man om ursäkt och blir supersams igen sedan.
Det är det man oftast gör som gills. Om du oftast brukar jaga-lirka-lura och mycket sällan blir skitförbannad tycker jag det låter som att du har en ängels tålamod!
Sign.
Mycket_uslare_förälder_78
det blir ju så ibland.
man kan gå till dagis i pyamas och byta oim när man kommer dit och ser alla kompisar fullt påklädda. speciallt när man har nära ochdet inte är skadligt kallt ute.
/Helena SP
Och tänk vad skönt det blir för honom som vuxen. Att inte tvingas leva upp till en minnesbilden av en overkligt perfekt förälder. Så du gör honom egentligen en tjänst :)
Eller: Om man aldrig blir osams kan man inte bli sams!
PS: min dotter går en skrivarkurs där de fått din bok i läxa *starstruck*
Jag kör mycket på extremt-ointresserad-metoden. Den innebär kortfattat att jag gör mig själv i ordning och erbjuder ungen min hjälp med att få på sig mina kläder. Om hon springer iväg eller vägrar skiter jag bara i det. När jag är klar deklarerar jag att nu går jag ut och väntar. Inget "hejdå, nu lämnar jag dig ensam", hon vet att jag är precis utanför dörren. Än så länge, vid ganska exakt tre års ålder, funkar det bättre och går snabbare än både tjat- och tvångs-varianterna. Det bygger förstås på att barnet är nog stort för att någorlunda klara av att klä på sig själv, annars är det inte så mycket mening med det.
"få på sig sina kläder" ska det förstås vara. Mina kläder behåller jag än så länge för mig själv.
Där har nog alla vi småbarnsföräldrar hamnat ibland.
/usel_förälder_då_och_då_80
Tycker nog inte att det var så uselt alls faktiskt. Sen att det KÄNDES så kan jag väl förstå.
Så imorgon? Be sätta på ytterkläderna... sedan påminna hur trist det blev igår, idag kan vi väl göra på ditt sätt istället så ni kan vara glada vid dagisinlämningen?
Den där jufus verkar ju vara en himla klipsk kille. Han kommer hajja!
Been there, done that. Brukar sluta i ett "Förlåt, jag ska inte göra så igen (yeah, righ)" från båda parter på kvällen och så överlever man den ångesten med :)
Har just kommit på ett vinnande koncept med snart-2-åringen hemma som funkar med tandborstning, påklädning, blöjbyte och annat som snart-2-årigen tycker är tråkigt.
Talking Tom, talking Ben eller någon annan härmande figur i min iphone säger: Nu är det dags att borsta tänderna.
snart-2-åringen tittar hänförd på gubben (och verkar inte märka överhuvudtaget att jag sade exakt samma sak innan gubben) och öppnar lydigt munnen.
Sen kommer gubben med glada tillrop med jämna mellanrum så det fortsätter vara roligt.
try it!
Du går på övertid, ett under att för det mesta orkar lira och jaga. Ibland tar tålamodet slut, så är det bara... Det är men tycker Karolina hade en smart idé för morgondagens påklädning.
Förklara för Rufus varför du blev arg och kramas lite extra ikväll!
Håller med ovanstående, kan man säga "nu blev jag arg på dig, för att... men nu har det gått över, nu kramas vi" så blir faktiskt allting bra igen. (och man lär sina barn att det är ok att bli arg = jättebra grej)
/Snart färdig psykolog=expert på grejs
Fina ni är.
Och vi blev ju sams två minuter senare, och jag tycker ju också att det är okej (bra even) att bli arg ibland, men alltså: I själva stunden. Inte så stolt över mig själv.
Jag jobbar på förskola och hade en unge som kom varje morgon i ett halvår iklädd endast pyjamas. När han kom in genom dörren vände han totalt och ville byta om. Föräldrarna skämde ögonen ur sig och kände sig usla men vi pedagoger kom överens med dem att det var okej. Kontentan blev att han var mycket gladare. Även föräldrarna blev gladare och då blir man som pedagog självklart också glad. Så känn inget tvång att han måste komma påklädd till förskolan, oftast fungerar det då bättre.
Har du testat "undrar hur snabbt du kan ta på dig jackan-metoden"? Eller "vem vinner ta på sig stövlarna tävlingen idag, du eller jag"-metoden? Eller "vill du ha den röda eller blå mössan idag"-metoden?
Japp, fy fabian så hemsk jag kände mig när det där hände. Usch, Usch och nä, stackars dig.
Min son fick gå till dagis en dag med pyjamas, under kläder och overall, helt ok, men så gick han på ett ur-och skur dagis också och det var mitt i vintern. Men fajten tog vi på kvällen, när han ville sova i den samma, då var det mindre kul.
Jag lindade en gång in en unge - då cirka två år - i ett duntäcke, tog kläderna i ryggsäcken och bar skrikkorven till dagis. Väl där insåg hon hur pinsamt det var att inte ha några kläder när kompisarna hade det. (Nej, inte min egen onge, det var min nu vuxna syster. Ja, det har blivit folk av henne)
Min egen unge orkade jag inte tjafsa med, så halvvägs till dagis kom han på att det kanske hade varit bra att ha overall på sig. Då var det tolv minusgrader. Jo. Vi har rysligt nära till dagis. Annars funkar nog just den dåligt, i alla fall med något så krångligt som en overall... (Här kan jag ju inte lämna några garantier för framtiden. Kanske blir psykologräkningarna höga. Kanske inte)
För att få dig att må bättre delger jag denna händelse (och jag skämsochskämsochskämsochskäms):
Dottern är åtta år har varit tonåring några veckor ffa på mornarna. (Fy bubblan vilka duster hon har haft ffa med maken.) Maken var borta denna morgon. Jag var iförd kronisk smärta. Dottern inleder dagen med att skrika åt mig. Hon puttar på mig. Hon kommer ner sent till frukost. Hon är sur,sur, surare än en citron. Mamman tappar tålamodet (nu sen till jobb och till yngste sonens förskola). På väg till skola och förskola, när hon på cykel blir omkörd av sniglar och andra kryp, samt efter diverse andra uttalanden kommer genidraget:
"Om du inte kommer nu så säljer jag din ipod."
(Nu skämsochskämsochskämsochskäms jag ännu mer.)
Efteråt när vi är sams säger dottern till mig:
"Du mamma. När du sa så där om min ipod... jag blev inte rädd."
Mamman skämdes.
"Det var fel av mig. Förlåt."
Dottern tittade ömt på sin moder.
"Jag vet mamma. Det är sånt man säger när man är...
Mamman fyller i: "Arg?"
Dottern: "Nej. Du sa så för att du egentligen vill ha en ipod själv."
Ridå.
Äsch! Kvalar man in som usel förälder bara för att man klätt på barnet med tvång? Shit, då är nog jag en betydligt sämre morsa än jag själv insett... Jag trodde det innebar att man sätter gränser om man inte tillåter strulande i hur stor utsträckning som helst. Jag tycker verkligen inte det är nåt fel med att tvinga på barnen kläder om de inte samarbetar. Det är att sätta ner foten och sätta gränser! det mår inga barn dåligt av, så tillvida man inte gör dem fysiskt illa. Vilken jag utgår från att du inte gjorde.
Så det så!
Skicka en kommentar