(Jo, så kan man säga. Det är typ lika logiskt som att man kan röka som en.)
En liten grej till protokollet därför: Jag mår
Det är det här med ovissheten om när hela det här halabaloet ska sätta igång bara, som stör mig. Att jag konstant går omkring och kalkylerar och är på min vakt. "Om det sätter igång nu/snart/inatt, vilken barnvakt ringer vi då?" "Vågar jag åka hit idag, eller borde jag stanna hemma?" "Är det någon vits att börja måla den här byrån, eller kommer den bara bli stående halvmålad i en evighet då?" Och det där med att man ska se till att äta och sova ordentligt så man är utvilad och mätt innan. När menar de att man ska börja med det? ORKA GÖRA TRERÄTTERS VAREVIGA DAG I FEM VECKORS TID! Ge mig ett datum, för helvidde. Tycker ovissheten är väldigt lite "spännande" och väldigt mycket "störande".
Men förutom det: Mår fint som fisken, faktiskt.
Det var mest det.
5 kommentarer:
Nä, jag tycker att du har all rätt att gnälla,
'Embrace the gnäll' säger jag!
Skönt att höra att du mår så bra, det gör jag också (fast jag har 50 dagar kvar till BF, så saker kan ju ändra sig...)
Lycka till när det väl drar igång, snart är Rufus storebror! :)
Instämmer till fullo i ditt inlägg. Har för länge sen hunnit äta upp godiset som vi skulle ha hemma under latensfasen och muffinsen jag bakat till efteråt. Har handlat grejer till balkongen och unnat mig massor med brakmåltider. Har gått över tiden med fem dagar och tycker det både är tröstande och skrämmande att läsa om dina tolv.
Det är ju toppen att det känns bra, men ovissheten som sagt är inte alls rolig.
Jag tycker inte att du gnäller så mycket! Jag är mest imponerad av att du verkar klara av att göra annat än att vara gravid, det hade jag själv rätt svårt med när det begav sig. :-)
Jag åt lunch med en av dina många bloggläsare i veckan, och hon nämnde då i förbifarten att det verkar som att du är mer moody denna gång än vad man uppfattade att du var när du väntade Rufs. Ja, på bloggen iaf... Vi bestämde oss för att ta det som ett gott tecken. Som ett tecken på att du numera ser oss bloggläsare som polare och vågar gnälla. För man fattar ju att man gnäller när man insett att man är en elefant. Andra gången till på köpet. Who wouldn't? Love you Liesl! Courage!
Skicka en kommentar