Det är en skakig resa han gett sig in på, Rufus, det här med att bli storebror verkar inte så lite påfrestande för psyket. Hans humörsvängningar imponerar till och med på mig, och då har jag ändå gråtit en ansenlig mängd gånger den senaste veckan. Han är lite som en tickande bomb, tycks det mig. Så länge allt går som han vill är han glad som en speleman, men händer det sig (gud förbjude!) att han inte får sin vilja igenom blir det mycket, mycket jobbigt att leva.
"JA TITTA FANTE?"
"Ja, du får gärna titta på Svante. Klättra upp i sängen du."
"HA HA HA! TITTA! HAN SOVEJ, MAMMA!"
"Ja, han sover. Han är trött."
"JAG PUSSA FANTE?"
"Vill du pussa honom? Då blir han nog glad!"
"HA HA HA! JAG PUSSA JÄTTESNÄLLT."
"Ja, jag ser det. Vad mysigt!"
"JA KLAPPA FANTE?"
"Ja, klappa honom du."
"HA HA HA! HAN JÄTTEGLAD NU! HAN SKJATTAJ!"
"Well."
"JAG TJAMPA FANTE?"
"Nej, trampa på honom får du inte."
"JO! JAG TJAMPA HOMOM!"
"Nej, Rufus!"
*avgrundsvrål och tårutgjutelse*
"MEN JAG VILL TJAMPA HOMOM! JAG VILL TJAMPA!"
"Men du får verkligen inte trampa på honom, Rufus. Det gör jätteont på Svante om du trampar på honom."
*avgrundsvrål och tårutgjutelse*
"JAG BAJA GJÅTEJ, MAMMA. DET KOMME TÅJAJ."
Det krävs ju ingen hjärnkirurg direkt för att förstå att det är en sjusärdeles omställning det här med att få konkurrens, och jag har på förhand kallt räknat med att den kommer att generera tonvis med tårar och utbrott från alla håll och kanter i den här familjen. Ändå: Ganska hård dust att bevittna. Det är liksom lite kluvet att känna sig skitarg över uppenbart dumma grejer samtidigt som man vill slänga sig över honom och krama pussa trösta tills alla de där tårarna försvunnit och bara: Nej, vi kommer inte glömma bort dig nu, Rufus. Aldrig, aldrig, aldrig.
Så jag tänker: En dag i taget och djupa andetag.
Känns det som en plan, eller?
21 kommentarer:
Vår äldsta var visserligen äldre men reagerade också starkt på att bli storebror. Det var kul, men inte så kul att dela på morsan och farsan. Vi löste det så att vi tog med oss honom ut på små utflykter så ofta som möjligt, ibland räckte det med att man gick ut på gården. Bara lillebror inte var med. Nu vill han helst inte vara utan sin bror med undantag för när han har kompisar på besök, då är lillebrorsan bara jobbig.
Underbar dialog!
STEJ COOL JUFUS,MAMMA O PAPPA JÄCKE TILL DIG ME´!
Hög igenkänningsfaktor. Mycket hög. Inte jiktigt lika chajmigt med en fyraåring som frågar varför han inte får trampa på lillebror, men ändå skönt att höra att fler har det lika dant. Jag kör på samma plan, hoppas den funkar!
Hmmm, låter som vi hade det för drygt två månader sedan... Vi genomlevde två veckor av rent helvete precis när vi kommit hem med lillasyster. Vår storebror som tidigare inte varit nämnvärt trotsig blev ett riktigt monster. Han var var stundvis till salu för väldigt billig peng. Men efter två veckor vände det ganska snabbt och idag är han nästan lika harmonisk som tidigare. Lite trotsigare och mer redo att slänga sig på golvet när vi går och handlar - men det är definitivt lugnare här hemma. Så håll ut!
Jag känner för er alla! Inte lätt på något håll, men AMOs förslag om ensamutflykter med Rufus låter klokt. Till den mån det går alltså. Men det blir nog bättre, det brukar vara en ganska stor egokick för storebror när lillbrorsan skrattar o ler åt honom t.ex. Och det lär komma!
åh! jag har inga egna erfarenheter, mest för att jag inte har några egna barn eller för att det är 24 år sen jag fick en lillasyrra (och då delade jag redan med storasyrran) men jag tror verkligen på det där med egentid med storebarnet. och på nåt sätt få storebarnet att förstå att mamma och pappa gillar båda lika. men det är klart att stora omställningar gör en lite tokig ibland, liten som stor. en dag i taget och många kramar ska nog fixa't!
Det verkar som om Rufus är väldigt bra på att sätta ord på saker. Han både formulerar saker omkring det han har tänkt sig att göra, beskriver det han tror att han observerar och uttrycker vad han känner. Han inte bara gråter, han pratar om att han gråter. Vilken grej! Om han fortsätter med det så kommer han iallafall inte gå runt med allt det svåra inuti.
Hanna
Vad fina ni är!
Ensamtid med stora barnet tror vi också mycket på, och är väldigt noga med hittills. Plus att jag tror på att han ska få hjälpa till (om han vill så klart) med bebisen, hämta nappar och sådant, för att känna sig viktig och delaktig och allt sådant där. Men ändå, även om man gör det där, så tror jag det är en skitstor grej att få syskon, och säkert rätt jobbigt. Och det måste det ju också få vara, så klart, även om det inte alla gånger är så himla charmigt och lätt att hantera. Men! Det går ju bra nästan hela tiden. Och förr eller senare vänjer han väl sig och fattar (förhoppningsvis) att vi inte tänker glömma honom... Tills dess: djupa andetag och kramar. Vi kör på det.
Läste en gång en jämförelse, där det att få syskon skulle kännas som att få en medfru/medsambo.... "Tänk vad kul ni kan ha ihop, ni kan ju göra mat, shoppa. Ja- allmänt hitta på en massa kul tillsammans!" Jo, tjena!! Visst kan man förstå barnets känslor inför det att få syskon, om man jämställer det med att ens make kommer hem med en till fru... Jättekul!!!
//Gry
När stora fick en lillebror så var han drygt 2,5år. Blev helt vansinnig ibland, skulle ligga inne på rummet och gråta hjärtskärande själv, vi fick inte trösta. Vi skulle bara höra hur hemskt han hade det. Hans värsta grej var inte det utan när han under en ganska så lång period konsekvent slängde ut allt ur kökslådorna när jag ammade. Nu är de bästisar, och blev det rätt snabbt ändå. Det var inte lillbror han var arg på utan omständigheterna runt. Skönt ändå.
Djupa andetag låter som en bra grej. Jag känner igen vartenda ord. Mitt bästa tips: tänk aldrig "stora och lilla barnet" utan "de två små barnen". Ställ lika obefintliga krav på båda. Det är svårt, men fint att ha med i tanken.
Ja, usch, Ida, det där är också värsta skräcken, att han ska tvingas bli skitstor plötsligt, fast han alldeles nyss var pytteliten.
gullunge! ja, båda två.
Definitivt en plan. Den enda planen i ert läge. Been there, det lättar.
Det är ju ändå positivt att han frågar om han får trampa på Svante. Hade varit väldigt jobbigt om han istället i något obevakat ögonblick bara smugit dit och gjort det.
Men det känns ju som att ni har så mycket kontroll på situationen man kan ha och en bra plan. Det ordnar sig!
Jag hörde det beskriva som att tänk dig att din man kom hem med en ny fru. Och sa Titta här, älskling! Det här är vår nya fru! Och hon kommer att ligga mellan dig och mig i sängen ett helt år nu, men det är ingen skillnad i hur mycket jag älskar dig. Jag älskar dig preciiiis lika mycket i alla fall...
Ja det är en kamp. Här föreslog den nyblivne storebrodern att lillasyster skulle åka hem till BB. B la. Några år senare kom lillasyster, tvärilsken, och fräste Tack för att du bara gav mig EN bror!
Ackja.
Om Rufus är trött på att dela med sig av er så kan han få komma på sommarkollo hos mig i min nya lägenhet. Då får han bestämma en massa saker alldeles själv och trampa på mig hur mycket han vill!
Glöm inte att packa ner hans glittriga fotbollsskor åt honom bara!
Puss på er!
/Morbror Pitten
Kan typ skriva under på det här inlägget! Dock bättre nu efter en månad.
När jag var fyra fick jag en lillebror. När han och mamma äntligen kom hem från BB så skrek ju lillebrodern bara. Jag minns att jag satt på toalocket och tittade på hur mamma och pappa bytte blöja på ungen som bara gallskrek. Till slut fick jag nog och sa sammanbitet "Släng ut han i snön!". Det har jag fått höra en och annan gång sen dess. ;)
Skicka en kommentar