Läste det här inlägget hos Ellen om att välja bort att amma sin bebis och konstaterar för hundrafemtiosjunde gången att det inte finns någon hetare potatis än amning här i världen. Jag tror jag fick frågan "Du ammar väl?" (formulerad just så) fler gånger än jag kunde räkna med Rufus. Varför är det så oerhört, oerhört viktigt för människor att veta det? Vi ger vårt barn mat och närhet, ja. Spelar det verkligen så väldigt stor roll hur?
Jag gissar att jag slapp undan rätt lätt (jag kunde svara "ja, jag ammar", få en okejstämpel i pannan, och samtalet kunde gå vidare), men jag undrar på riktigt: Hur har det varit för er som inte ammat? Oavsett om ni velat välja bort amningen eller tvingats välja bort amningen för att det inte funkat - har ni behövt försvara er? Och hur har ni i så fall pallat det i tid och otid utan att gå bananas?
37 kommentarer:
Hej Lisa!
Jag födde en 4,9 kg klump i november förra året (tack så mycket för applåderna tack TACK!) och tyvärr så funkade amningen sisådär. Eftersom Viggo var så stor så fick han ersättning av personalen på BB, direkt från födseln, tills amningen kommit igång.
JAAA, sa han såklart, mat utan att jobba! Jag trälade och tragglade tills han var cirka två månader men gav sen upp för det blev bara ett stressmoment med en galen, skrikande bebis som inte ville och en gråtande mamma. Jag har inte behövt försvara mig alls faktiskt! Den enda som varit lite negativ är hans fader men det struntar jag faktiskt i, för jag ORKADE inte hålla på mer.
BVC sa "OK, gör så!" sen var det inte mer med det.
Tack för en jättebra blogg!
//Moa
Amningen är den heliga kon i Sverige...knäck gärna en nybliven mor som inte får det att funka med skuld,skuld och skuld....
Jag hade själv inga problem men har just nu en väninna med liten son som nästan blev knäckt av amningshjälpen. Fy f-n.
Har två töser som inte velat amma alls. Med den första kämpade jag som en jävla tok i fem månader, hon gick inte upp i vikt och jag bara lipade. Men då hade en den gamla skolans BVC-tant som insisterade på att jag skulle fortsätta försöka. Men sen gav jag upp och jag fick inte särskilt mycket kommentarer. Däremot med den lilla, som då inte heller ville amma, stod jag ut i sex veckor. Och då blev det mer rabalder. Men jag har vägrat ta på mig skuld för detta! Folk får tycka vad fan de vill. Hon käkade tillägg och mådde bra, jag mådde bra och därmed resten av familjen. Amma om du kan, visst, men inte till vilket pris som helst.
Jag började delamma när dottern var 3 månader och slutade helt tills hon var 4 månader (3 veckor sedan nu). Detta pga egen sjukdom som kräver starka mediciner. Jag har inte stött på så gräsligt många åsikter, faktiskt! Nån enstaka som tagit för givet att jag ammar, eftersom dottern är "så liten" ännu. Däremot så hade jag väldigt svårt att få hjälp av BVC med hur jag skulle göra för att trappa ner amningen bra. Kommentaren var "det är ju väldigt ovanligt att VÄLJA att trappa ner såhär tidigt. Det brukar ju annars lösa sig själv med tiden. Jag ska kolla med mina kollegor om någon har nått tips.". Jag fick aldrig nått tips. Men löste det bra själv ändå!
Japp. Skuld hit och dit. Som tur var så hade jag världens bästa bvc-tjej som uppmanade mig att köpa ersättning med orden. "Du ger inte upp, och du är ingen dålig mamma". LOVE TO HER!!!
Det var precis vad jag behövde. Bebis blev nöjd och glad. Pappan blev överlycklig när han såg det fin-fina i att få sitta i soffan o mata medan jag helt överlycklig gjorde middag. Tror också våra egna mödrar har finger i skuld-spelet. Även där hade jag tur, men väninnor har kämpat på med amning som inte fungerat pga deras egna mammor. (INTE OK!)
Det finns forskning som hävdar att barnet mår bäst av att ammas, men det finns också den som talar för motsatsen. Dvs tar med flera parametrar i beräkningen.
Personligen väljer jag att tro på den rapporten som hävdar att råmjölken är viktig för allergi-intolerans osv, men sedan går det lika bra med ersättning.
oj oj det ar sa intressant att lasa. Jag bor i Australien och har skall jag saga ett det ar helt tvartom vilket oxa ar helt chockande. Jag tror vi var 2 st i min mamma-grupp nar jag fick var lille kille som ammade och bara 3 som fodde barnet naturligt alla andra vagrar att amma eller provar i ett par veckor sedan sturntar i det for det ar ju sa jobbigt osv. Helt tvartom alltsa men sa ar det ju uppochner sa att saga...:)
Wille vände inte i vikt så vi blev uppmanade att "dubbla" alltså ge ersättning också. Amningen räckte aldrig till och jag hatade att vi satt ihop.
Efter 1 o en halv månad bestämde jag mig för att nu är det mysig morgon/kvällamning som gäller och flarra efter det. Vilket ju i praktiken vad som att sluta amma. Mjölken sinade och Wille gillade flarran bättre.
Bästa jag gjort ever!! Och maken instämmer! Han kunde o ville ge mat. Jag kunde separera mig från Wille och slapp den jobbiga symbiosen.
Utöver detta fick jag ganska snabbt in Wille på bra mat/sov rutin så frpn att han var 2 månader sov han hela nätter och hade regelbundna mat o sovstunder uunder dagen.
Mao kom frihet i forma av ett pulver till oss!
Om vi skulle få en två ska vi köra ersätting från början. Och Maken har redan tingat så att han får några spädismånder som pappaledig.
BVC var skeptiska och ganska neggiga men jag stod på mig. En djävligt konstig sak är att jag fick under hela tiden uppge VILKEN SORTS ersättning han fick. Så jag gissar att det står i hans journal . Vad det nu skulle vara bra för.
/Helena SP
Ja det där med amning väcker tydligen så mycket i oss och alla bara måste TYCKA. Man blir förundrad. Läste förresten nyligen hur Pernilla Wahlgren på sin blogg spydde galla över Stina Ekblads långa amning. Hon gick verkligen över gränsen, men det får man tydligen göra. Suck. Det är inte helt lätt det det här men amning alla gånger. Det bästa man kan göra är att sätta någon slags skyddande skärm över sig och öronproppar. Eller nåt. Sedan ammar man som man känner känns bäst för en själv och barnet. Om det så är helamning, delamning, hobbyamning eller ingen amning.
Nanna
(författare till "Att amma" som kom ut 2002)
Med min första ammade jag (motvilligt) i 5 månader och insåg inte förrän jag slutade att min förlossningsdrepression hölls igång av amningen och mina motstridiga känslor till den.
Med nummer två ammade jag knappt två veckor för jag kände att jag var på väg ner i samma mörka hål som med nummer 1. Det fick bli flaska och alla kunde hjälpa till med maten.
Jag tror att det finns en anledning att vi fortfarnde kan amma - jag tror att det finns ngt i mjölken som är bra för barnet, otvetydigt. Men när det inte fungerar, mentalt eller praktiskt så är ersättning ett fullvärdigt alternativ.
Och till dem som sa till mig att det var barnmisshandel att inte amma, sa jag att jag tycker det är barnmisshandel att inte ge sitt barn mat - hur man sedan gör det är upp till var och en.
ja detta med amning delar upp mammorna i två läger. verkligen!
och gud nåde om du håller med båda parter, ojojoj då är det stekta fläsket rökt..
jag valde att kämpa med astrids amning och hade amningsnapp och pumpade men för mig var det inget alternativ att sluta eftersom jag hade mjölk. hon var bara lite dålig på att greppa eftersom hon kom så tidigt. så det strulade lite.
men min käraste kollegas mjölk sinade och hennes dotter blev inte mätt.
istället för att få stöd och hjälp på bvc så gick hon varje gång därifrån gråtandes och med denna skuld. skuld över att hon inte kunde mätta sitt barn..
herregud!! vi lever i sverige 2011, då ska inte detta behöva hända.
fler ellen inlägg åt folket!
Jag har faktiskt aldrig behövt försvara att jag inte ammat. Vilket känns helt stört när man läser om all hysteri kring just detta. Inte ens på BVC sa de något om det. Det var aldrig några konstigheter med ersättningen. Detta var sju år sedan
Det återstår att se hur det blir den här gången!
Jadu, nu cirka två år och tre månader efter att min lilla föddes så hugger det fortfarande i hjärtat när jag tänker på amning. För att göra en lång historia kort så kämpade jag i två veckor med amning, ersättning, pumpning around the clock. Det kom aldrig mer mjölk än några droppar. Mitt barn gick ner i vikt och vände inte. Lösningen tyckte alla var att amma, amma, amma. Lättnaden när mitt barn blev mätt för första gången, då med ersättning, går inte att beskriva. Och jag tycker att jag har mött oerhört mycket skit eftersom jag inte har ammat. Bland annat en annan mamma (20 år!) i mammagruppen som högt och tydligt gastade om att hon tyckte att alla skulle amma. ALLA KAN AMMA. ALLA SKA amma! Och nu när jag väntar mitt andra barn så har jag fått en ny BM som vid inskrivningsbesöket kändes sig nödd att kommentera att det var jag som hade förstört för mitt barn genom att ge ersättning istället för att kämpa på mer med amningen. Jag är ganska så inne på att jag inte ens kommer att försöka med barn två, men det vågar jag knappt erkänna för jag vet att det enda som ger en respit från amningsmaffian är frasen "Jag försökte men kunde inte". Jag måste liksom skylla på att det var min kropp som inte fungerade som den skulle. Att jag väljer att inte amma. Hua. Bara tanken!
Linna Johansson skrev SÅ bra om detta för nåt halvår sen: http://linnajohansson.se/istallet-for-det-dar-om-brostpumpen-nagra-ord-om-barnen-de-sma-och-de-stora/
Amningen har funkat bra för mig och mina barn och jag har tyckt att det är grymt smidigt och praktiskt att ha maten redo var jag än är.
Alla andra i min mammagrupp ammade helt i tre-fyra månader och började sedan ge mer och mer ersättning och var väldigt snabba med att införa puréer. Så bland dessa mammor var det helt klart jag som fick mest kommentarer och gliringar. Ammar du FORTFARANDE!?.. frågade de från att min första bebis var sex månader till dess att jag slutade med morgonamning när han var runt året.
Vad jag ville säga med detta är att amning är en mycket märklig fråga som folk älskar att ha åsikter om oavsett om det handlar om att man inte ammar alls eller om att man ammar för kort, för länge, för ofta etc.
Min systerson blev svårt sjuk när han var bara 10 dagar, mitt uppe i sorgen och allt jobbigt stod dessutom sköterskorna och nästa skrek på min syster att hon måste pumpa, pumpa, PUMPA även fast det inte gick. Hon satt och försökte, grät och kände sig usel för att hon inte kunde. Som om hon behövde det i tillägg till en dödssjuk son...
Det är trots allt en fri värld vi lever i och jag anser att det är upp till varje individ att bestämma om de vill amma eller inte precis som man är fri att göra alla andra val här i livet. Förstår inte att folk ska ha så mycket åsikter om saker som inte rör dem, särskilt verkar det vara så när det handlar om graviditeter och barn.
Precis, så fort man blir gravid eller småbarnsförälder så är man en allmänn ägodel. Magens storlek ska kommenteras, diskuteras om och kännas på. Vikten ska pratas om, lyften och träningen. Nybliven förälder måste svara på frågir om snällt barn, amning och sömn. Oj oj oj, och nåde dig om du börjar jobba innan barnet är minst ett år. Änn värre innan barnet är 4 månader. Då vill nog en del ringa soc. För att vara hemma med pappa (eller vem d nu må vara) kan inte ett spädbarn må bra av. Jag menar, "mamma är ju ändå mamma."
Att man blir förvånad längre...
Jag gillar din frågeställning för jag gillar att kunna svara följande: båda mina barn är flaskmatade och inte en endaste gång har jag blivit ifrågasatt eller itutad att amning är det enda rätta.
Inte på MVC, BB eller BVC. Inte bland vänner, mig veterligen inte heller bland någon ovän. Inte på jobbet heller, tvärtom var folk mer fascinerade och uppmuntrande över att jag kom tillbaka till jobbet så fort.
Märkligt att Sverige tagit WHO's rekommendationer om helamning de första 6 månaderna som något skrivet i sten - gör du det inte är du ingen bra mamma! Barnet får allergier och astma och kommer alltid att vara sjuk typ..
WHO har till och med själva dementerat att det ska vara något sorts krav på helamning i 6 månader, allra särskilt i västvärlden där vi har tillgång till rent vatten, bra mjölkersättning etc. Att det är bra att helamma så länge som möjligt med åtminstone de första 6 månaderna är viktigare i länder där det är svårt att få rent vatten, finns risk för kolera-epidemier, det säljs undermålig mjölkersättning och så vidare så att spädbarnen faktiskt kan bli sjuka av det på riktigt! Att barnmorskor och BVC fortfarande skrämmer mammor med att deras barn blir sjuka om de inte helammas nu år 2011 är helt förkastligt! Det har till och med kommit en del forskningsrapporter som visar att barn som helammas länge till viss del istället har större risk för astma och allergi i Europa. Jag väntar mitt första barn och jag tänker prova att amma. Om det inte fungerar eller inte känns bra så är jag helt trygg med det faktum att vi i Sverige har bra och fullgod mjölkersättning så mitt barn kommer överleva ändå.
Ja du... jag har inte ens fått ungen än (skall föda i september) och jag får redan kommentarer om att jag tänker pumpa istället för att amma. Att vi delar på föräldraledigheten enligt devisen två dagar i veckan vardera är tydligen oerhört provocerande i omgivningens ögon och har tilldragit sig kommentarer av typen "jamen varför skaffar du barn då" som om det var jag och inte VI som skaffade barn, eller som att det var själva tutten i munnen grejen som är viktig snarare än bröstmjölken.
Min överlevnadsstrategi är helt enkelt att köra skit-du-i-det-så-lever-du-längre taktiken med de som kritiserar, mest för att jag tycker att deras syn på föräldraskap hör hemma på stenåldern.
Sen kan jag ju tillägga att om mjölken inte funkar att pumpa av någon anledning så tänker vi ge ersättning. Jag fick själv enbart ersättning och har inga allergier eller sjukdomstendenser. Min sambo som däremot blev helammad är allergisk så in i bänken och astmatiker to boot.
Tjaba Lisa!
Jag hade det lite som för tjejen som skrev det första inlägget, förutom att min bebbo fick ersättning på BB pga min typ 1-diabetes (de bebisarna kan ha lite svårt att få upp sitt eget blodsocker första 1-2 dygnen så de får extra på BB). Så hon blev lat (och arg), min mjölk kom aldrig igång ordentligt därför, jag gav upp efter 1½ vecka och gick över till flaska. Dessutom hade hon inte gått upp i vikt som hon skulle så uppenbarligen var det inte bra. Och oh la la, vilken befrielse! Och ungen blev som en klocka, åt en flaska var 4:e timma, var glad och sov. Lite fisar på tvären ibland, men det hör väl till.
Och det var inga invändningar från nåt håll direkt. Den enda som sa nåt var min svärmor som försökte peppa mig, antar jag, och sa att jag inte skulle "ge upp". Men jag kände att det inte skulle funka och ville inte försöka (läs: bråka) mer.
Nu hade jag väl en "anledning" till att inte amma. Frågan är hur omgivningen reagerat om jag tagit beslutet att inte amma ändå. Till nästa bebis vet jag inte riktigt ännu hur jag kommer göra (är inte gravid eller så än). Kommer kanske försöka ett par veckor om det funkar, kanske inte. Kanske kommer jag helamma i 6 månader, kanske inte.
p.s.
Flaskmatningen hjälpte ju också till med jämställdhetsarbetet här hemma. Sjukt skönt att springa ärenden på stan utan bebis redan ett par veckor efter bebisen kom.
d.s.
Just det, just det! Bonusen i ögonkontakten barnet ger när man håller flaskan. Alltså även för pappan. Underbart!
Här kommer sjuksköterskans åsikt! Har både ammat o flaskmatat (samma barn). Fördelen med flaskan är att man vet precis hur mycket barnet får i sej. Den andra föräldern får också mata o få närkontakt när det matas. Tror inte barnet har större risk för att utveckla allergier etc om det är flaskmatat, det ammade barnet får ju indirekt i sej det som mamma ätit, och det är säkert inte fritt från cancerframkallande etc ämnen! Ersättningsmjölk är utforskat att ge barnet alla näringsämnen det behöver. Om babisen är allergisk mot en sort finns det många andra att pröva. Och inte minst, man kan syssla med något annat ibland förutom att amma sin babis vilket ibland kan kännas som man är en slav under amningsschemat, speciellt när babisen verkar vilja suga varje timme! Man kan bli ett nerv-vrak! Därmed inte sagt att jag inte tyckte det var otroligt givande att amma. Men närhet får man även av att flaskmata.
Någon nämnde mediciner t.ex., man kan inte amma om man går på vissa mediciner.
Mamma till tre. Amningen fungerade inte för de första två så där blev det flaska efter en period av mjökstockningar mm. Jobbigt. Tyckte själv att det var jobbigt när folk konstaterade " jaha, du ammar inte" när de såg nappflaskan. Båda utvecklades bra och har inte drabbats av några allergier etc. under sin uppväxt. Den tredje gick det plötsligt bra att amma och han gjorde det delvis tills han var 8 månader. I slutet bara en gång per dag. Han var liten till växten och doktorn trodde att han nog inte skulle bli så stor. Nu är han längst i familjen... Fördelen med amning: så mysigt att vara så nära, maten är alltid klar och lagom varm, man kan inte göra något annat än se på sin underbara unge. Fördelar med flaska: man vet hur mycket de äter, pappan kan också mata... speciellt bra mitt i natten...
Men vilket som så önskar jag att folk inte kommenterade detta med amningen/ flaskmatningen. Det är väl ändå privatliv egentligen?!
Ettan var ytte-pytteliten när hon föddes och behövde tillmatning från start. Vi försökte kämpa på med amningen, men efter två månader gav jag upp. Det var ganska uppenbart att jag inte lyckades få igång någon vidare mjölkproduktion (hur mycket jag än kämpade) och att det inte blev bättre med tiden. På BVC sa de inte mycket mer än att de konstaterade att det är svårt att få amningen att fungera när man har kompletterat med ersättning från start.
Långt senare kollade en läkare igenom min journal , då jag har en form av kronisk anemi, och undrade om jag hade ammat dottern. När jag beskrev vad som hade hänt så frågade hon förbryllat: men varför berättade ingen för dig att det är jättesvårt att producera tillräckligt bra mjölk med så låga blodvärden? Ehhh, det kan man undra. För både barnmorskorna och BVC visste ju om min anemi. Och ingen hade sagt ett knyst.
Med tvåan började jag - trots detta - att helamma. Barnmorskorna uppmuntrade och peppade. Det skulle inte vara några problem, för jag hade ju just fått järndropp och hade ok värden. Efter tre veckor drog en barnläkare i nödbromsen och beordrade tillmatning pga avstannad tillväxt. När jag då påpekade att detta sannolikt skulle leda till att amningen havererade så ryckte hon bara på axlarna. Huvudsaken var ju att vi löste problemet med avstannad tillväxt...och så lade hon till: för du trodde väl ändå inte att det skulle gå bättre den här gången? Grundförutsättningarna är ju desamma.
När jag tänker på detta blir jag ganska upprörd. För även om det är bra att amma i början (för antikroppar och annat) så är det ju förbannat jobbigt innan amningen har hunnit stabilisera sig (med allt var dåliga grepp, såriga bröstvårtor, mjölkstockning och andra bekymmer innebär). Om jag hade vetat att amningen skulle haverera efter tre veckor (vilket den gjorde) så hade jag nog valt ersättning från start med tvåan.
Någon enstaka person har frågat om amningen - och någon har väl också varit lite spydig. Men på det stora hela så har det varit ganska få reaktioner. Tur det - för jag har inte den minsta lilla lust att förklara och motivera för "vem som helst som frågar".
Hej alla! Jag håller på med en bok om flaskmatning. Om ni vill vara med och påverka innehållet eller bara berätta er historia som hör av er till mig! Här finns mer information:
http://blogg.enannansida.se/2011/04/pa-gang-en-bok-om-flaskmatning.html
mvh Petra
barn 1: tog aldrig bröstet som nyfödd, hade omogen sugteknik och fick inte igång amningen på egen hand, förstås. besök på barnakuten med tre dygn gammal illgul bäbis utan reflexer, matning på schema i två veckor tills amningen kommit igång. "hel"amning till 3mån då mjölken inte ökade och han gick ner i vikt, delamning till 5mån då jag fick magsjuka och han var helt ointresserad av att suga igång nån produktion (han började gråta om jag tog fram bröstet). alltså, han är i stort sett flaskad. kommentarer på det? inga. zip. null. inte ett skit.
barn 2: ammad, helammad 6mån, nästintill helammad upp till året (hennes val), ammar fortfarande. kommentarer på det? oändliga.
det är ofattbart mycket mer kommenterande över en amning som inte följer normen, även från bvc, än det är över flaskning. som långtidsammande är man fritt byte. jag som varit med om båda sidorna upplever ingen amningsfascism (utom på familjeliv, men omg orka hänga där, folk är ju galna), däremot finns det gott om ANTIamningsfascism, även utanför teh intertubes.
Sjukt hett ämne och jag blir lika arg varje gång.
Jag suger på att amma, det kommer liksom inget, bara några droppar. Första barnet var en jävla resa första tiden som slutade med 4 nätter på barnavdelningen med sondmatning och bröstpumpar och stress och helvete (kan jag tycka nu efteråt, när det höll på var jag kolugn).
Nu när andra barnet kom skrev jag till BB att jag ville ge ersättning för första början. Tro fan inte att dom lyssnade på det. Nej nej, amma du, du ska se att allt kommer att gå bra. Vi står här och visar hur du ska göra.
Hat på BB-personal som inte lyssnar. Fick som tur var en flaska ersättning innan vi skulle åka hem, men inte var jag särskilt trevliga mot dom.
Japp, jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på det. 4½ månad senare.
Det är så himla intressant att det här ämnet väcker så många känslor. Egentligen inte så konstigt, med tanke på att det både är känslosamt - vissa kan men vill inte, andra vill men kan inte, det är upplagt för stridigheter...
Jag har själv bloggat lite om det här:
http://mammahemlig.blogspot.com/2011/04/och-sa-var-det-amningen.html
"Bröstmjölk?! Nej nej nej!! Det ÄR så mycket e-nummer och tillsatser. Lilla får halvspecial!"
Hej! Oj, jag känner inte alls igen mig. Sitter och flaskmatar min 2månaders nu. Hade redan under grav bestämt mig för att köra flarra, men prova att amma åtminstone en gång. När lillungen föddes var det ett rackarns litet knyte så eftersom amningen då funkade bestämde jag mig för att hålla på tills hon gått upp stadigt i vikt. Efter ett par veckor insåg vi att ungen hade kolik och jag bah "ohno nu måste jag amma hela jävla livet". Inte så att det var direkt plågsamt, det funkade bra liksom men var inte det jag helst ville. Pga olika omständigheter gav ungens pappa ersättning då jag inte hunnit pumpa ur (jag skulle på konsert när hon var inlagd på sjukhuset, vilket jag trodde skulle vara blame blame blame on me, men alla bah "GUD vad bra, du måste ut! Skaffa mycket energi och drick en folle" och jag typ "you go världen, jag älskar dig!"). När jag kom tillbaka efter konserten sa ungens farsa "ersättning is the shit, koliken is long gone!" och jag bah "HALLELULEA PRISA HERREN GUD VARE MED OSS OCH JAG ÄLSKAR LIVET!!!". Dels så slapp jag amning och dels så slapp ungen kolik (och vi också). Ersättning har vi alltså kört på sen ungen var ca 4 v. Vi kör kall eller rumstempad. Jag har aldrig behövt hävda mig, eller ursäkta mig för den delen. Och då är jag en rätt obstinat räka som alltid kört typ "jag tyckte det kändes äckligt att amma" eller "jag gillar att ha på mig vilka av mina kläder som helst".
Innan vi gick över till ersättning pumpade jag ur. Dels för att få sova lite då och då, men också för att ha barnvakt då ingen var föräldraledig första tiden utan jag pluggade ett par ggr/vecka och var hemma resten.
Den enda skuld jag fått var när vi var inlagda med ungen på sjukhus och hon hade kolik och ALLA syrror JÄMT kom in och frågade "vad är det för fel, varför skriker hon så?" och jag sa typ 14ggr "hon har kolik" och folk gav tips och råd och gud vet vad. Och varje gång sa jag "ni kanske kan skriva i hennes journal att hon har kolik så alla i personalen vet, och en lapp om att goda råd undanbedes tills JAG frågar". Det var trist att ingen lyssnade på. Men det känns eg inte så diskriminerande som bara idiotiskt att just dom inte fattade :)
Hej :)
Jag har inte ammat och heller aldrig fått någon kommentar kring det. Min dotter föddes 10 veckor för tidigt och amningen funkade inte, inget mer med det.
Men som sagt - har aldrig fått någon som helst kommentar kring detta. Blir som alltid förvånad över att höra att det finns så många åsikter kring detta.
Någon vecka efter kejsarsnittet så blev jag akut sjuk och inlagd - därför fick vi en taskig star (förutom att hon inte kunde amma för att hon var för liten). Jag ville dock amma och kämpade i sju veckor innan BVC samt amningshjälpen sa till mig att lägga av.
Ville bara poängtera att inte ALLA har den åsikten kring amning...
Ungen är nu en harmonisk och trygg 3-åring som aldrig(!) har haft feber eller varit mer än förkyld...
Tack för alla kommentarer! Blir positivt överraskad. Det är ju ganska många av er som absolut INTE blivit ifrågasatta, faktiskt. Fint, det!
Men får jag nu säga att MAMMOR ÄR DE STÖRSTA HJÄLTARNA I VÄRLDSHISTORIEN PUNKT SLUT AMEN OCH ALLT. Jag ska inte föda några barn och jag tycker att ni som gjort det är modigast i världen. Att då nån ska sen lägga sig i hur barnen blir matade är ju helt jävla unbelivable.
Hur coola är ni inte som först är gravida i nio månader och sedan genomgår en förlossning? All respekt och heder till er. Om ni ammar eller inte är eran ensak.
Det där verkar helt absurt ju! Jag har inga barn än men har genom vänner förstått att det finns en hel rad förväntningar och saker man måste göra på speciella sätt. Som att barnet dör annars... mon dieu så korkat!
En kompis berättade att hon EN gång hade tagit med sig jordgubbskräm som mellanmål till sin 3-årige son när hon var på typ öppna förskolan, biblioteket eller något annat sånt ställe. Hon hade haft lite bråttom, tänkt "ah, kräm blir väl bra", och åkt iväg. Då kom en annan mamma och sa "men herregud, VET DU ITNE hur mycket socker det är i den där krämen!?"
Sedan dess har hon aldrig mer köpt jordgubbskräm. (Och barnet brukade som sagt inte få det varje dag, eller så). Blir så himla förbannad när jag hör sådant.
Som mamma som ammat (samt slitit med stockningar, pumpning och stor bebis som tillmatades direkt på BB) och även sjuksköterska på Neonatalen kan jag säga att det viktigaste verkligen är att barnen är mätta och nöjda. Vi har en sån lyxig situation i Sverige, där vi kan välja och ge antingen bröstmjölk (som är kanonbra, inget snack om saken) eller finfin ersättning. Det finns bara ett läge där bröstmjölk är fullständigt livsnödvändig och det är för väldigt för tidigt födda barn. Dom kan inte smälta ersättning och då finns det ju fantastiska donationsmammor som donerar bröstmjölk om man inte kan/vill pumpa ut själv.
Jag tycker det blivit en galen debatt, hets och dömande i massor kring amning. Låt oss istället vara tacksam över att våra barn inte svälter. Mätt och nöjd bebis = succé!
Hej, jag har haft liknande erfarenheter som många av er andra och ni får gärna läsa vad jag har skrivit om det :)
http://mybravenewlife.blogspot.com/2011/04/my-breastfeeding-story.html
Skicka en kommentar