Vi har ett gemensamt konto där vi sätter in större delen av vår inkomst varje månad. Från början tänkte vi att vi skulle sätta in hälften av det vi tjänade där, och behålla hälften själva. Men sedan märkte vi att hälften inte räckte speciellt långt. Nu sätter vi in allt vi drar in utom 4000 spänn, så länge inget exceptionellt händer. Den som tjänar mer sätter alltså in mer pengar än den som tjänar mindre. Vem som tjänar mest har växlat fram och tillbaka under tiden vi varit ihop (ibland har en varit arbetslös, ibland den andra. Ibland har en varit föräldraledig, ibland den andra), och vi har testat lite olika lösningar när det gäller gemensamma kostnader under tiden vi bott ihop. Det här systemet har vi använt oss av i mer än fyra år nu, och under den tiden har vi nog aldrig tjafsat om vem som ska betala vad, vem som köpt vad och varför. Det funkar skitbra för oss. För de gemensamma pengarna betalar vi alla gemensamma räkningar, all mat, alla barnprylar och alla gemensamma saker/nöjen/resor. Saker/kläder till oss själva och egna räkningar (typ CSN-lån) betalar vi med de egna pengarna (4000 spänn oftast alltså) som blivit över.
Det är jag som sitter vid internetbanken och betalar alla räkningar, och Gustav som sorterar in alla viktiga papper i pärmar när jag är klar.
Vi har lika bra (eller om det är dålig?) koll på hur mycket pengar vi har/gör av med, och blir ungefär lika förvånade båda två när pengarna på kontot börjar sina. Jag tror att jag är mer sparsam i grunden (gillar tanken på att ha en ekonomisk buffert) och Gustav mer slösig (gillar tanken på att leva lyxigt i nuet). Men i dagsläget är det ingen issue – nästan alla våra pengar går åt till att betala hyra, mat, räkningar, räntor etc. Vi har inga direkta möjligheter vare sig att lägga pengar på hög eller leva något lyxliv i nuet.
Vi tjafsar väldigt sällan om pengar, men om vi tjafsar så är det nog där tjafset ligger. Att jag säger ”men å, vi har ju inte råd”, och Gustav säger ”äh, det löser sig, vi kan ju alltid låna”. Där har vi väldigt olika inställning i grunden.
"Jämställdhet i vardagen" är tänkt att vara någon slags, jag vet inte, blogginläggsserie? Om vem som gör vad i vårt förhållande, hur vi löst/inte löst vardagsjämställdhetsproblem och vad vi tjafsar om och inte. Läs mer här, och häng gärna på själv! Det vore mkt, mkt intressant att läsa hur ni tänker/gör hemma hos er. Nästa inlägg kommer att handla om städning. SPÄNNINGEN!
20 kommentarer:
Roligt initiativ. Jag hakar på!
Vi lägger vår inkomst i en hög siffror, betalar gemensamma räkningar och Linneas grejer tillsammans, sen det som blir över delar vi och man har själv ansvar för sina egna räkningar och sparande. Mat handlar vi varannan vecka, det brukar jämna ut sig. Vi lagar också mat efter veckomatsedel varannan vecka var, sjukt skönt att inte behöva tänka på det alls varannan vecka.
Vi lägger varannan kväll, hämtar och lämnar ungefär lika, jag lämnar oftare Jonas hämtar oftare.
Vi har två kvällar var i veckan att spendera fritt, vill man ha någon mer får man "ansöka" om det.
Och sist men inte minst, har man inte fyllt i det i kalendern på köksväggen så ligger man risigt till.
Jätteintressant! Och mycket bra uppdelning, tycker jag.
Intressant. Vi är gifta och har tre gemensamma barn, men har fortfarande inte gemensam ekonomi. Vi har visa-kort som vi betalar allt gemensamt och allt till barnen med. Allt som är gemensamt som vi betalar på annat sätt (räkningar, kontant etc) skriver vi upp i ett excelark.
De pengar som inte går till det gemensamma förvaltar vi efter eget tycke med undantaget att maken kompenserar mig för att jag är hemma mer med barnen.
Den som tjänar mest har alltså mest, men eftersom vi båda tjänar bra är det inget problem med att bara den ena har råd med det ena eller andra.
Det går ju aldrig att få det helt rättvist, Vad är helt rättvist? Vi har själva kommit överens om en formel för att räkna ut hur mycket maken betalar mig när jag är föräldraledig och det finns säkert andra lösningar. Inget är rätt eller fel.
Det som jag funderade över i er uppdelning är varför inte CSN-lån går på det gemensamma. Med er lösning uppfattar jag det som att det kan bli så att den som tjänar mest ändå kan ha minst egna pengar över eftersom den har fetare CSN-räkning.
Vi gör nästan som ni: betalar alla räkningar, låter alla autogiron gå,sätter in pengar på ICA-kortet, tar ca 4000 var i "månadspeng" och låter resten gå till vårt gemensamma sparkonto. Allt gemensamt går från gemensamma kontot.
Min man har alltid tjänat mer än mig, inte minst när jag pluggade, det har inte alltid känts så kul men det har funkat.
Skulle säga att vi aldrig tjafsar eller bråkar om pengar. Systemet funkar, helt enkelt.
Å, skitintressant!
Vi gör typ samma, men har hittills kört på devisen att sätta in samma summa på gemensamma. Vi tjafsar aldrig om pengar och har från allra första början kört på "vi betalar typ varannan gång, det jämnar ut sig i slutändan". För det gör det ju. Annars hade man ju märkt om den ena alltid betalade.
Tycker det är väldigt märkligt med par som har det väldigt uppdelat, alltså som "lånar" små summor av varandra etc. Jag hade känt att det var någon sorts provisorisk relation då, som att man hade en roomie som man hade vissa gemensamma utgifter tillsammans med.
Men som någon sa, inget är ju rätt eller fel. Tycker det låter som att ni har ett himla bra och rättvist system (fast undrar också varför CSN just var undantaget det gemensamma).
Precis samma upplägg har vi! Fast vi betalar alla räkningar gemensamt, även CSN och sånt. Det funkar asbra för oss också. Det enda vi tjafsar om är att vi ofta vill lägga pengar på olika saker. De där gemensamma pengarna alltså. Alla dyra saker köper vi tillsammans, även om den ena gynnas mer av dem än den andre. Som när jag behövde en ny cykel till exempel. Nu vill jag ha nya köksstolar, det tycker J är helt onödigt. Han vill hellre att vi köper nya högtalare till stereon. Gissa hur onödigt jag tycker att det är :-)
Nej herregud, vad är EXAKT rättvist? Jag vet inte. Tycker mycket det handlar om att hitta ett sätt att eliminera pengatjafset. Som KÄNNS rättvist i alla fall.
Anledningen till att CSN är undantaget i de gemensamma kostnaderna är för att det bara är jag som har CSN-lån. Jag (och Gustav, antar jag) tycker det är orättvist att han ska betala mina skulder.
Vi sätter in 70% av intjänade pengar på gemensamt konto och resterande är ens privata, till typ nöjen, mobil, csn och annat. Från det gemensamma betalar vi mat, hyra, bil, el, ja, allt gemensamt och allt som rör barnen. När det är möjligt sparar vi från det gemensamma, till något gemensamt. Om det är himla körigt för någon så ruckar vi såklart på "reglerna" och den ena betalar mer eller den andra får från det gemensamma. Det känns rättvist för oss.
väldigt intressant och bra lösning tycker jag!
Däremot förstår jag verkligen varför man betalar csn på olika håll. Min kille är amerikan och har studieskulder som är (efter att jag har pluggat 4 år) ungefär dubbelt så mycket som mina, eftersom jag är 11 år yngre ligger jag nästan automatiskt efter honom i lön (nu pluggar jag förvisso fortfarande, men sen när det ska betalas tillbaka), ska jag då betala mer för att hans lån är högre än mitt när jag tjänar mindre?
vi betalar våra egna "lands" räkningar på varsitt håll, delar gemensamma räkningar rakt av, han betalar dubbelt så mkt hyra som jag, storhandlar vi delar vi (fast ibland betalar han mer) däremot småhandlar jag oftare fast också mest grejer som jag äter, eftersom jag äter hemma oftare än han.
funkar bra nu, kort sagt eftersom min kille tjänar mer betalar han mer. gemensam eller som ni har det, känner jag är viktigare när det är barn i bilden.
ser fram emot resterande delar!
Väldigt kul att läsa! Och bra tips också för den delen. Modigt.
Det är ju skitspännande att se hur andra resonerar. Jag kan inte förstå varför det är konstigare att betala på någon annans skulder än att leva av någon annans lön, men det är intressant att andra skiljer på sådant.
Jag vet att många tycker att vi är konstiga som kör så uppdelat med tanke på att vi är gifta och har barn. Jag menar, skulle vi skilja oss eller en av oss gå bort har vi ju ändå rätt till den andras pengar. Men på något sätt känns detta bra för oss och vi känner att vi kan göra hur vi vill med våra pengar utan att den andra behöver bry sig.
Måste förresten tillägga: vi tjafsar aldrig om pengar. Jag tror inte att det har hänt under de snart tio år vi varit tillsammans.
Intressant att läsa om hur folk tänker och delar när det gäller pengar. Vi har rätt kasst med pengar förstår jag när jag läser andras inlägg. Just nu jobbar jag 90% ochsambon är föräldraledig. I grunden tjänar vi typ exakt, båda kommunalt anställda (förskola, grupboende). Vi delar på allt, alla pengar, alla lån och räkningar är allas. Vi betalar allt, några tar han, några tar jag beror på vem som täcknade. Sen ser vi hur mkt pengar vi har kvar och delar upp det så båda har lite på kontona men jag tar alltid mest eftersom jag handlar mat. Ska vi köpa nåt som inte är mat så pratar vi om det, allt pratar vi om barnens kläder o skor osv. Vi köper ytterst sällan nåt till oss själva, det har vi inte råd med. Egna saker som inte är absolut nödvändiga typ nya vinterskor eller så (för de gamla läcker in vatten) köps med födelsedags eller julpengar. jag önskar mig typ alltid det för jag gillar nya kläder.nöjen har vi inga direkt, kanske gå o fika då bekostas det av båda. träningskort eller avgift betalas av båda, det jämnar sig över året. han vill springa löpartävling, jag vill ha träningskort. så, väääääldigt jämnt emellan oss. vi kostar nog lika tror jag. men detta beror ju på att vi inte har mer pengar än vad som går åt varje månad. åka på semester, köpa nya möbler görs ytterst sällan och då kommer vi överens om vad som är viktigt. vi tyckler i grunden rätt lika.
Alla inkomster till ett gemensamt konto. Från det gemensamma kontot går det 2500 kr/mån till varsitt eget konto för att täcka egna kläder, egna nöjen(f.n. obefintliga), lunch ute samt presenter till ens "ursprungsfamilj". Funkar kanonbra, man slipper ALLA räkneövningar. Förutom att pengarna ska räcka till... Grundtanken är att båda ska kunna ha lika mycket eget skojsigt.
Men nu till det bästa tipset: Obetalda räkningar i en låda i skrivbordet. När de betalats läggs de i lådan under. När den undre lådan är knökfull hamnar alla dessa räkningar i en plastkasse som dateras med ungefärligt årtal och förpassas till källarförrådet. Efter några år kastas denna kasse under högtidliga former. Under alla år tror jag det är två gånger jag varit tvungen att leta rätt på kassen för att söka rätt på ett s.k. viktigt papper. Slutsats = det är överkurs med allt sorterande i pärmar. Enbart slöseri med tid.
Väldigt intressant att läsa om det här.
Vi gör som så att alla pengar, förutom några tusenlappar var (mindre nu när jag är föräldraledig), sätts in på gemensamt konto. Alla räkningar, lån (såväl hus- som csnlån), mat, mobilräkningar, tidningsprenumerationer, sonens kläder med mera betalas genom detta konto.
De egna tusenlapparna gör vi som vi vill med och gör att vi aldrig tjafsar för att den ena lägger si och så mycket på en tröja eller sätter för många tior på en fotbollsmatch.
Detta har vi gjort sedan ett halvår in i vårt förhållande och idag, snart tolv år senare, funkar systemet fortfarande smärtfritt.
Jag har svårt att förstå att man har skild ekonomi när man är sambo eller gift - men det är min personliga åsikt. Att den ena tjänar mer än den andra, har högre csn-kostnader eller liknande, spelar inte någon roll när man valt att leva sina liv ihop. Kostnaderna som varje person drar på sig jämnar alltid ut sig i slutändan. Självklart ska båda personerna ha pengar att röra sig med - inte bara den som tjänar mer. Att låna av sin partner känns helt absurt.
Om vårt äktenskap/liv tillsammans skulle avslutas på grund av snack/bråk om pengar, skulle jag aldrig förlåta mig själv.
Hatten av för grymt intressant tema och för att du delar med dig av ditt liv!
Vi spar alla kvitton på gemensamma utgifter (mat, grejer till hemmet och saker till vår son). I slutet av månaden gör J en sammanställning i Excell över allt vi har köpt tillsammans med räkningarna. Sedan överför den som har betalt minst, oftast jag, till den andra.
Kanske låter sjukt jobbigt men funkar fint. Har gjort detta i typ 8 år nu. Skulle inte funka om inte J var ett så Excell-freak.
Våra studieskulder sköter vi själva. J har ungefär dubbelt så stor skuld som jag. Men så tjänar han mer också.
Vi bråkar inte om pengar trots att jag nog är lite mer slösaktig än honom. Impulsköper grejer och tycker att man kan ta taxi ibland trots att bussen inte slutat gå. Det kan vi tjafsa lite om ibland.
Nu är han pappaledig och har lägst inkomst. Annars kommer han nog alltid ha högre lön än mig.
Vi delar allt utan att fundera på det så mycket. Alla räkningar (oavesett vems de är) dras från min lön (jag tjänar mer) och sen brukar alla matinköp gå från hans konto (han är föräldraledig just nu och köper all mat). tar mina pengar slut lägger han över till mig och vice versa, utan att några frågor ställs om varför det är slut.
Det var lite klurigt i början med ekonomin minns jag, då vi tog med oss helt skilda ting in i relationen. Han tog med sig en fin dyr lägenhet och jag tog med mig en hög studieskulder. Men nu 8 år och två barn senare känns ekonomin så totalt sammanblandad så jag vet inte hur vi skulle kunna separera någon av det.
Oj! Jag blir förvånad av att läsa alla kommentarer! Vad alla håller på och delar upp och fixar med konton och Excelark hit och dit och tänker i termer som "egna fickpengar".
Vi kör allt lite hipp som happ bara. Lönerna går ju in på varsitt lönekonto och sen bara betalar vi lite random räkningar tills allt är betalt. Vill man köpa något till sig själv så gör man det bara, och har man inte pengar kvar på sitt konto säger man bara till den andra att föra över lite. Alla pengar är ju våra pengar tillsammans liksom. Jag tycker det känns konstigt att hålla på och dela upp och ha egna fickpengar och liknande, men det skulle kanske vara annorlunda om vi levde prick på marginalen eller om en av oss var totalt shoppinggalen.
Vi har aldrig någonsin bråkat om pengar på de nio år vi varit tillsammans. Men vi är väldigt dåliga på att spara ska jag tillägga, har knappt ett sparkonto ens.
Allt hans är mitt. I perioder har allt mitt varit hans... För oss har det varit självklart att göra så. Sedan dag ett faktiskt, redan innan vi flyttade ihop.
Vi har gått genom faser som studenter på ett studiemedel och två boenden med inga pengar alls till perioder med en god ekonomi. Vi har separata konton men jag samlar ihop räkningarna och har makten över betalningsdosorna.
Jag tycker det är jobbigt att jag tjänar betydligt mindre och samtidigt är den som är huvudskyldig till vårt dyra fritidsintresse. Samtidigt är jag snålare så det jämnar nog ut sig ;).
Skicka en kommentar