Mon dieu, allt kring barnet! Vilken himla härva av nya små festliga jämställdhetsfallgropar att trilla ner i det är då! Dels för att det tillkommer sinnessjuka mängder vardagslogistik så fort man får barn, och nya situationer man aldrig reflekterat över innan. Och dels för att barnet kanske vill vara med och tycka till om uppdelningen kring all denna vardagslogistik. Så lagom lätt att försöka dela upp sysslor när Rufus själv får för sig att bara acceptera att bli omhändertagen av sin mamma i tid och otid, till exempel. Men, men. Jag tycker vi försöker rätt tappert ändå.Föräldraledigheten har vi delat lika. Först var jag hemma på heltid i nästan tio månader, sedan var Gustav hemma på heltid i nästan tio månader. Nu när vi snart ska få barn igen tänker vi ungefär samma – hälften var. Fast exakt hur vi ska dela upp månaderna får vi se lite. Jag gillade sjukt mycket att jobba halvtid/vara föräldraledig halvtid som vi testade i några veckor under övergångsperioden. Jag hoppas det blir en längre sådan period this time around.
När det gäller dagis så lämnar en av oss Rufus på morgonen, och den andra hämtar honom på eftermiddagen. Vi dealar lite från dag till dag om vem som ska göra vad, lite beroende på vad som passar med våra jobbscheman. Om Rufus blir sjuk stannar den hemma som lättast kan avstå från jobbet den dagen – hittills har vi varit hemma ungefär lika många gånger. Men allt det här har blivit lite knivigare sedan jag började jobba hemifrån vid årsskiftet. Eftersom jag har min arbetsplats i vardagsrummet är det svårt (läs: omöjligt) att jobba om Rufus är hemma. Både ekonomiskt (jag tjänar mycket mindre och förlorar mindre på att vara hemma) och praktiskt (vart ska jag annars ta vägen och jobba?) är det lättare för mig att vara hemma om Rufus blir sjuk i nuläget. Det stör både mig och Gustav att det är så, för det känns som om mitt jobb räknas mindre bara för att jag inte har någon arbetsplats att gå till. Det har till exempel hänt att jag fått frågan om Rufus går på dagis nu ”när jag ändå är hemma på dagarna”. Tror fan att han gör! Jag jobbar ju! Om jag ska fortsätta vara egenföretagare efter nästa föräldraledighet måste jag hyra ett kontor.
Vi lägger Rufus ungefär varannan dag, men om båda är hemma gör vi oftast förberedelserna ihop. En gör välling och hittar nappar, den andra sätter på pyjamas och borstar tänderna. Sedan tar den som lägger Rufus med sig honom in till sängen, och sitter där och sjunger i fem minuter eller så. En bra dag räcker det. En dålig dag turas vi om med att springa fram och tillbaka till spjälsängen tills han har somnat. Den som har mest tålamod för stunden får dra det tyngsta lasset.
Vi har varsin dag i veckan vikt som "vår", där vi kan boka in egna grejer på kvällstid utan att behöva fråga den andra. Resten av kvällarna får man deala sig till om man vill vara borta.
När det gäller Rufus kläder köper vi båda två kläder i ungefär lika stor utsträckning. Vi tycker båda det är asroligt – men har inte alltid samma smak. Den som är först in till Rufus klädlåda på morgonen får bestämma dagens outfit, den andrar muttrar lite och tänker saker i stil med: ”Men åååå! Det där matchar ju inte ens! ARMA BARN!” Gustav är bättre på att rensa bort för små kläder och inse när vi behöver köpa vinterskor och sådant. Jag är bättre på att förse Rufus med festliga leksaker och böcker (skräll!).
Det mest orättvisa området när det gäller barnet är nätterna. Jag har varit (och är fortfarande) den som vaknar när Rufus vaknar på nätterna. Gustav märker inte ens att det händer saker omkring honom när han väl somnat. Det händer att jag våldsväcker Gustav och puttar upp honom ur sängen för att han ska deala med det vakna barnet, men 95% av gångerna gör jag det själv, eftersom ”det är så sjukt mycket enklare”. Det första året kunde det innebära att jag var uppe och matade/stoppade i nappen/sövde om/sjöng varannan timme. FIFFAN VAD TRÖTTSAMT. Nu för tiden är jag uppe en gång nästan varje natt, och hämtar in Rufus till oss (såvida han inte kommer kutande själv), och sedan somnar vi förhoppningsvis om allihop i samma säng och sover fint fram till det blir morgon. På helgerna/semestern har Gustav och jag sovmorgon varannan dag. I början (när jag var vaken sådär mycket på nätterna) fick jag nästan alla sovmornar. Men det är sjukt orättvist att jag tar hela nattansvaret för Rufus jämt. Det tycker vi båda, och ändå har vi inte lyckats hitta någon lösning som funkar bättre. Än.
"Jämställdhet i vardagen" är tänkt att vara någon slags, jag vet inte, blogginläggsserie? Om vem som gör vad i vårt förhållande, hur vi löst/inte löst vardagsjämställdhetsproblem och vad vi tjafsar om och inte. Läs mer här, här, och här och häng gärna på själv! Det vore mkt, mkt intressant att läsa hur ni tänker/gör hemma hos er. Nästa inlägg kommer att handla om mat, disk och tvätt.
20 kommentarer:
Åh det är så intressant!! Vi är i exakt samma sits, och försöker också göra det så rättvist som möjligt för att det känns bäst för alla. Men det är svårt! Jag älskar din blogg och ditt sätt att skriva, du förgyller min dag. Kan du inte skriva ett inlägg om hur du känner nu andra graviditeten kontra första? Jag väntar mitt andra barn och tycker att det känns oerhört overkligt. Nästan helt overkligt faktiskt. Min man förstår det mycket mer, säger han i alla fall. Nu är jag bara i v15, men man borde väl fatta snart? Fast just nu är det så mycket med inskolning på dagis mm så jag hinner knappt andas. Kanske inte så konstigt att man får ta en sak i taget... KRAM!
Himla bra blogginläggsserie! Jag ska försöka mig på nåt bidrag framöver.
Spännande tema! Läser med stort intresse.
Förlåt, men jag lade märke till en detalj. Säger man inte "Vi har en varsin dag i veckan vigd som vår"?
Vikt eller vigd, Annelie... Du har nog rätt!
Och Malin, jag skrev ett sådant där inlägg på min andra blogg som är mer insnöad (läs: bara insnöad) på graviditet. Du hittar den på www.definitivtpreggo.blogspot.com
Men visst är det skitsvårt att fatta! Man har ju inte tid...
"Det har till exempel hänt att jag fått frågan om Rufus går på dagis nu ”när jag ändå är hemma på dagarna”. Tror fan att han gör! Jag jobbar ju!"
Men Lisa. Bara du ger Rufus lite mat varannan timme så är det väl bara att jobba resten. Hahahaha. Jag gissar att de som säger så antingen inte har jobb, eller inte har jobb.
Och det första "jobb" skulle vara "barn". Förlåt, jag blev så ivrig.
Tips för barn nr 2:
Vi hade knappt 2 år mellan våra barn. När minsta var omkring året så fick de en dubbelsäng. (2'90 resår-madrasser) som vi la på golvet, ovanpå den en tjock bäddmadrass. På sängen fanns TRE täcken och TRE kuddar. Vi vuxna hade varannan natt när vi gick in till barnen. Således: SOVA HELA NATTEN VARANNAN NATT!!
I övrigt så kan du lösa natt-grejen med öronproppar. Det är mentalt utifall man vaknar eller inte. När vi delade varannan natt så vaknade jag ALDRIG om jag visste att det var min mans tur att kila in till barnen. När det däremot var min natt vaknade jag av en liten hostning eller snarkning. (Det hjälpte nog till att vi då också bytte sida på sängen varannan natt. Så den som skulle upp inte behövde klättra över den andra... vi hade ett liiitet sovrum).
DET var lite det här jag menade i min förra kommentar - NU är en period när DU är en den som får göra lite mer med barnet. Barnet blir äldre - när han är tonåring kanske din man får hålla sig nykter för att ev. kunna åka och hämta full tonårsson. (ett exempel - inget som MÅSTE hända!!) och du får dricka vin till middagen. Jag tror inte ett smack på sån där extrem uppdelning av vardagens olika sysslor som ni sysslar med. När mina barn var sådär små så gjorde jag en del som min man inte gjorde - NU gör min man massor med dom som inte jag gör. T.ex gör han alla läxor med sonen. Om man bara har en känsla för att man är lika mycket värda båda två oavsett kön så jämnar sånt där ut sig i det stora hela i livet.
Jag VILLE vara hemma med barnen när dom var små - jag var hemma i fem år (två barn) och vi snålade som bara den för att kunna ha råd med det. För mig var det viktigt och då gjorde vi det. Det betyder inte att min man är en sämre pappa, att känner sina barn sämre eller något sånt. Det betyder inte heller att han gjorde karriär och jag fick snällt sitta hemma. Nu idag gör vi båda det vi vill med våra jobb - båda har en sådan jobbkarriär som den vill ha och båda är nöjda med det.
För vår det funkar det toppen med att jag är hemma med sjuka barn (jag jobbar också hemifrån) men det förklaras ju av att dom är så stora att dom inte stör.
Nu säger inte jag att ni gör fel - absolut inte!!! Alla gör som dom vill och mår bra av. Jag vill bara uppmärksamma på att livet är långt och barnen växer och blir stora och det kommer andra tider i livet.
Herregud det låter som jag är hundra år älder än du men det är jag inte ... ;)
Ha en bra dag :)
Bra idé om att ha kontor. Det är nog ett måste. Men ni låter ju väldigt överens, och det är nog det viktigaste. Jag och barnens far fick det där att funka jättebra, ungefär som ni. Tills våra barn var 5-6 års åldern. Men det är en annan historia. :-)
PS. Fick ett fantastiskt ord i dagens ordverf: ofogisms. Låter nästan som ngt som existerar.
Okej, men obs PEWS, jag hoppas du inte tycker att jag försöker säga att alla som inte gör som oss är sämre människor. Jag har väl aldrig påstått att pappor som inte är pappalediga är sämre pappor?
Tror vi har rätt olika förutsättningar. Om jag hade sagt att jag VILLE vara hemma med barnen (underförstått att min sambo då inte skulle kunna vara det i samma utsträckning som jag) så hade det... inte direkt tagits emot med öppna armar om jag ska underdriva å det grövsta. Sambon VILL ju samma. För mig (och obs igen! För mig!) hade det känts otroligt egoistiskt att ta hela föräldraledigheten själv i det läget.
Jag ser det inte heller som att vi håller på med någon slags "extremuppdelning". Inser att det kanske kan verka som att vi sitter med millimetermåttet och delar ut sysslorna av ren princip när man läser alla de här inläggen, men så känns det inte. Den här uppdelningen är den som har känts mest naturlig, lättast och minst tjafsig att göra. För oss. Att göra på något annat sätt hade inneburit FLER diskussioner och MER tjafs hos oss.
Fast det är klart, det faktum att vi båda två tycker att det finns en principiell poäng med att dela det mesta (bilkörning, karriär, barnomhändertagande, matlagning, städning, pengaindragande etc etc etc) så lika det går ligger ju där bakom alla de här besluten och skvalpar hela tiden. Kanske blir det dragning åt millimeterhållet då.
Aja, slut på utläggning.
Fin dag tillbaka!
Mycket intressant att läsa! Jag tycker inlägget om barnet var svårast att skriva... känns som jag hade kunnat babbla på i alla evighet om det! och då är vår dotter bara 2,5 månader gammal än så länge.
Jag har varit föräldraledig 99% av tiden, köper alla kläder och vabbar 99% av gångerna. Väldigt ojämställt, får väl nästan skämmas men jag har inga klagomål för egen del.
Jag har pluggat under småbarnsåren och även om det såklart är viktigt med mina studier så innebär det ju rent praktiskt att jag har haft lättare att stanna hemma med sjuka barn. Jag har t ex inte föreläsningar varje dag, i dessa lägen är det betydligt enklare för mig att vabba än att min sambo ska ställa in jobbresor, möten etc etc. Vi är också beroende av hans inkomst eftersom jag inte har studiemedel (vi lever på hans lön och vi lever enkelt för att få det att gå runt), detta talar också för att jag ska vabba. Klart att det ibland har varit stressigt för mig att vara hemma men inte mer än det är för andra, just eftersom jag har mycket fri studietid så tror jag det kommer vara tuffare när jag börjar arbeta (men då har vi såklart kommit överens om att dela lika). Jag får sitta på kvällarna och plugga istället men det funkar.
Min sambo har dock alltid gått upp på nätterna, jag vaknar inte ens. Han gör det fortfarande när det ibland är trassel. När jag ammade (ca 4 månader med alla barn) så gick jag såklart upp på nätterna men sedan när de började med ersättning tog sambon nätterna. Han är även alltid den som lämnar på dagis och han har också huvudansvar för att natta barnen varje kväll.
S
Åh vad intressant att läsa. Ska få barn själv vilken dag som helst och börjar fundera lite på det där med uppdelningen av barnsysslorna. För min erfarenhet är att inte allt "löser sig av sig självt" utan att det är bra att sätta sig ner och forma rutinerna tillsammans. Mycket forskning visar ju tyvärr att jämställda par blir väldigt ojämställda när man får barn, och det vill jag inte rikigt vara med om. Tycker att er uppdelning är väldigt inspirerande och ska definitivt ha det här inlägget som exempel när vi ska snacka oss samman här hemma.
Måste bara säga att jag blir väldigt glad över att höra att det finns fler som tänker som jag och min man: dela lika på allt (typ) och ha något sorts system för det.
Skulle kännas väldigt märkligt att inte dela upp det lika, speciellt föräldraledigheten. Vi gjorde så här: jag var hemma på heltid i tre månader sen delade vi fifty-fifty på tiden. Så otroligt skönt att ha kvar lite av sitt jobbliv och väldigt bra att båda är med från början. Jag har t.ex. aldrig behövt berätta för min man var pyjamasarna finns till lille sonen om jag ska vara borta någon kväll, vilket, på riktigt, jag har kompisar som gör.
Vår uppdelning av föräldraledigheten ses ofta som något väldigt annorlunda, underförstått: ganska knasigt och för vissa: helt fel och för några extremer: skadligt för barnet. Men rackarns vad bra det har varit för oss, alla tre!
Tack för en finfin blogg!
Jag har fått frågan varför jag lämnar mitt barn på en förskola för att åka och jobba (som kock) på en annan. Med den logiken skulle ju ingen behöva förskola, alla skulle ju kunna ta med sina ungar till jobbet! Hurra så mycket vi alla hade fått gjort, och hurra vilka glada barn vi skulle haft!
Detta är väldigt intressant och absolut viktigt.
Jag bor ju i Norge och där ligger vi lite efter angående med delning av føräldraledighet.
Nu har det blivit lite bättre, pappan har 12 veckor, varav 6 blev "tatt" av mamman. Givetvis kan mamman ge bort mer, men det har inte kommit helt dit.
Vi gjorde det "vanliga" jag gick hemma och mannen tog de 6 veckor, som var då, plus två veckor rätt efter barnen var fødda.
Jag ångrar inte, men samtidigt så kunde vi kanske delat lite mer, nu när jag tänker efter.
Som tur är har jag världens bästa man när det gäller det (sorry girls) och vi är føräldrar precis lika mycket. Delar helt lik, utan några problem.
Men, angående det där med kontor hemma, vilket jag har. Är inte egenføretagare, utan jobbar heltid, får 100% løn från ett føretag, vilket innebär att jag jobbar 100%. Nu reser jag en del, så alla dagar är inte hemma. Men, jag har fått en del komentarer liknande din. Ex. fick jag frågan om varfør barnen hämtades så sent (16.30) när jag ändå "går hemma" (Vredesutbrott)
Så är det alltid det där med att behøva førsvara sig, som kvinna, før att man har ett jobb som innebär att man är i från sina barn och att man har valt att satsa lite på karriär. TRÅKIGT och GAMMALT! Jag har slutat førsvara mig och kastar bara ur mig lite spydigt: Tror du jag älskar mina barn mindre än du? Plus att vi är två føräldrar.
Om det hade varit tvärt om, att mannen var den som reste, hade det inte varit så konstig.
fast jag tycker att ni verkar ha det väldigt bra och så tror jag att om man har en dialog om det, då funkar det bättre. Om man bara går runt och muttrar før att saker och ting är orättvisa, då slutar det i krig.
även jag gillar att läsa din text!!
hade det ganska lika som du med barn 1. 10 månader var och så.
för mig verkar system och olika uppdelningsstrukturer toppen! (inte extremt och petigt) heja heja!!!
nu sitter jag och tänker på hur det är med två barn. ska bli intressant att läsa hur det blir för er.
för egen del tycker jag att det är så otroligt stor skillnad. fattar liksom inte hur jag kunde tycka att det var mkt logistik etc med ett barn. helt otroligt faktiskt.
en verklig utmaning!
Byt ut Gustav mot Peter och Rufus mot Karl så kan jag rippa inlägget nästan rakt av. Förutom att jag är den som packar undan för små kläder och Peter är den som köper leksaker.
Hej! Tips, kolla in:
http://www.arbetaren.se/jamstalldhetstest/
Hej!
Gillar jämställdhetsserien hårt! Känner igen mig extremt i vad du pratar om rörande vardagssituationerna! Sambo sedan snart tre år tillbaka och är väldigt skönt att höra dina erfarenheter av jämställdhet och barn, eftersom min biologiska klocka tickar nästan lika högt som jämställdhetsklockan och man ständigt får höra skräckhistorier om hur jämställdheten far åt helvete när ett barn landar... Kram, thanks for sharing!
Skicka en kommentar