onsdag, september 29

Ungefär samma som dass

Rufus har en ny bästis på dagis.
Tova.
Han gillar henne very much.
Varje morgon när vi kommer så går han in på gården och tittar sig oroligt omkring.
"Toa?"
Då måste man peka på Tova och säga: "Där är hon!"
Och Rufus bara: "TOA! TOA! TOA!"
Tova är mycket svalt inställd till detta dagliga spektakel.
Jag vet inte, tror ni det kan ha att göra hur han uttalar hennes namn?

HA!

Inte sjuk.
Friskare.
Viljestyrka is the shit.

tisdag, september 28

Om ni får gissa?

Alltså, om man gått omkring och närt en förkylning vid sin barm som legat på lur men inte riktigt brutit ut för att man varit helt sjukt ordentlig hela tiden, men nu bara: hackar tänder trots tre ullkoftor, ont i halsen, tjock i huvudet - tror ni att det kanske är dags att bli sjuk på riktigt nu då?

Det tror inte jag, för jag ska ha besök här hela helgen.

Och glaset är halvfullt, tjofaderittan lambo

Ey, jag gjorde det! Finally. Jag kom på något BRA med att Rufus vaknar illtidigt på morgonen! Nämligen: Det blir inte stressigt. När vi lämnar honom på dagis vid halv nio har vi redan varit uppe en halv dag och lekt och sett på teve och byggt koja och läst bok och ätit frukost och jiddrat runt med friden vilande över oss. Faktiskt rätt fint, när man väl bänt upp ögonlocken med kofot och insett att man tydligen måste vara vaken den här dagen också.

söndag, september 26

Loppisfynd vi minns

I begynnelsen, när vi precis köpt vårt sommarställe, besökte vi en loppis i hoodsen. Där fanns det bara skräp, och ett skitsnyggt pussel med Herrey's-motiv. Det köpte vi direkt. Bröderna Herrey's satt till häst i motljus, och hade jättefula kläder på sig, och ända sedan dess har det där färdiglagda pusslet legat på en bricka på torpet så vi har kunnat ta fram det och fnissa lite åt det.

Igår körde vi förbi den där loppisen igen.

- Ska vi stanna?
- Äh, de har ju bara skräp här.
- Och Herrey's-pussel!
- Det förstås.

Mycket riktigt. Kolla vad vi hittade på pusselhyllan! Herrey's i blomsterprakt. Med skitfula kläder på sig. Jag börjar gilla den där skräploppisen mer och mer för varje år som går. Den har ju jättebra humor, faktiskt.

fredag, september 24

Förlagsmiddag

Igår satt jag bredvid Mikael Niemi (ni vet han med populärmusiken från Vittula) på förlagsmiddagen. Det var verkligen väldigt underhållande. Bland mycket annat demonstrerade han hur en brunstig älgko låter, och hur man gör för att härma en om man känner för att locka till sig en älgtjur när man är i skogen. Bra att veta, känner jag! Man har ju undrat.

torsdag, september 23

Statusuppdatering

Onekligen: har skorna på, huvudvärkstabletterna i väskan, nerverna i styr och blicken mot bokmässan.

tisdag, september 21

Bokmässan och packningen

Det är när man packar väskan fylld till bredden med 1. Olika slags skor och 2. Olika slags huvudvärkstabletter som man vet att det snart är bokmässa.

På torsdag klockan 10.30 håller jag och Gunnar Ardelius ett miniseminarium om att skriva om kärlek för ungdomar. Det heter Bara kärlek kan krossa ditt hjärta (precis som Gunnars senaste bok) och det kommer att bli nästan lika fint som titeln, hoppas jag. Kom och lyssna om du är där!

måndag, september 20

Också sorgligt

Rufus och jag tittade på Babar idag. Visste ni att Babars mamma blev skjuten av en jägare när Babar var typ skitliten? Att hon segnade ner i djungeln framför Babars ögon och att han grät och skrek efter henne länge, länge efteråt?

Jag hade glömt.

Nu kommer jag ihåg.

Vi stängde av filmen efter en kvart, för Rufus tyckte inte det var så kul att jag lipade så han blev blöt i håret.

Dagen efter

Vad säger man nu då?

Jag har knarkat valstatistik hela dagen.

I det lilla samhället där jag växte upp röstade 7,2% på Sverigedemokraterna. Det är 115 personer. Känner jag dem? Och i mitt kvarter här, på min gata i stan. Där finns det 25 till. Jag undrar vilka de är. Hur de ser ut? Ingen jag mött idag har skrikit JIMMIE ÅKESSON, TJALALALALA! JIMMIE ÅKESSON, TJALALALALALA! som brölmännen med de små, små hjärnorna gjorde på valvakan gjorde igår, men man vet ju ändå inte säkert. Jag blänger på alla jag möter för att vara på den säkra sidan.

Mysigt samhällsklimat, det här!

söndag, september 19

Valnatten

Sverigedemokraterna i riksdagen, säger ni?

Man skäms ju för farao ögonen ur sig över det här landet just nu.

Valdagen




Peppar inför valvakan genom att färgmatcha hem och familj med de finaste färgerna.

lördag, september 18

Tipsa om en tv-serie nu då!

Hörni, ni känner ju mig vid det här laget. Vad ska jag titta på för tv-serie, egentligen? De senaste åren har jag älskat: Greys Anatomy, Lost, House och delar av Prison Break. Jag har halvgillat: Dexter, The Mentalist och Bones. Men inte fastnat för: True Blood, Desperate housewives eller Entourage. Inte Sex and the city heller, faktiskt.

Jag har ju mitt never ending Cityakuten-projekt att falla tillbaka på, visserligen, men jag känner att det inte riktigt räcker.

Mad men, eller?

VM i mönsterpassning


Lagom till lördag lunch sportar Rufus en lagom diskret mix av fruktmönster, molnmönster, insektsmönster och rutigt i alla världens färger. Själv bakar jag bullar. Hepp!

fredag, september 17

För det finns ingen politik på min dator

Vår teve har varit sönder ett tag.
Det har varit tomt och svårt på alla sätt.
Därför: Stor dag idag när vi skulle montera den nya.
Ni vet, jag skulle vara hemma själv med Rufus, och vi hade laddat med pyjamasbyxor, tevesnacks och fjärrkontrollen i högsta hugg.
Och så monterar vi den.
Trycker på on.
Och så funkar det nya fanskapet inte heller.
MUPPETIMUPP!!

Nu missar jag säkert en hel massa seriöst politikertjat på teve och måste se på sjukhusserier på datorn istället! Förstår hur oallmänbildad jag kommer bli som resultat av det här. Helt utan att jag kan göra något åt det. Det är verkligen för sorgligt.

torsdag, september 16

Givmildhet vi minns

Plötsligt vid middagen: Rufus sträcker sig fram och tar två inlagda rödbetsskivor från min tallrik, slickar på dem och gnor dem lite mot sin snoriga näsa, sträcker sig fram igen och lägger tillbaka dem på min tallrik. Sedan tittar han strängt och länge på mig och säger: TACK TACK!

Och man bara: Okej, tack då. Det var snällt av dig.

onsdag, september 15

Här ligger jag och blöder

Så här ser den ut - en av de bästa böckerna jag läst på länge. Här ligger jag och blöder är en ungdomsbok av Jenny Jägerfeld (som tidigare skrivit Hål i huvudet). Den handlar om Maja, 17 år, som kickar igång hela berättelsen genom att såga av sig stora delar av tummen med en elektrisk sticksåg på skulpturlektionen. När hennes pappa möter henne på akuten frågar han inte hur hon mår. Han frågar om hon gjort det med flit.

"- Man sågar väl för fan inte av sog sin tumme med flit, sa jag surt.
- Jag tänkte om du kanske inte mådde bra.
Vem trodde han att jag var, egentligen? Kände vi varandra?
- Jag kanske inte är helt euforisk alla dagar, men inte fan börjar jag lemlästa mig själv för det!
Jag blängde på honom.
- Nej, Maja, jag vet. Men jag tänkte... du kanske inte kunde verbalisera din ångest?
Oh lord. "Verbalisera din ångest". Vad hade han nu gått för kurs, läst för bok, träffat för idiot?"

Det gör extremt ont att såga av sig sin tumme, tycker Maja. Ändå är det nästan ingenting i jämförelse med hur mycket det svider när hennes mamma inte ens hör av sig för att fråga hur hon mår. Eller när hon inte dyker upp på stationen när Maja åker för att träffa henne. Eller, för den delen, hur ont det gör när mamman inte går att hitta någonstans alls. Har Majas mamma... försvunnit? Det är just typiskt Majas jävla otur i så fall. Inte för att det lamslår henne direkt. Hon reser sig helt enkelt från sängen och biter ihop.

- Nej, men tänk om man skulle ta och utvecklas lite av den här krisen?

Att läsa Här ligger jag och blöder är lite som att åka en känslomässig berg och dalbana. Det enda som var konstant var att jag grät ganska mycket under hela läsningen. I början för att jag (for real) skrattade så tårarna rann. Och sedan för att den är så hjärtskärande sorglig också. Gillar den verkligen! Vilket man också kan se om man tittar väldigt upp i det högra hörnet av omslaget, och läser noga på baksidan.

Sug på den, ni!

/fårtyckatillomböckerpåomslagen_80

Och det gör man gladeligen

Nattens happening: Kvällsligt akutbesök due to astma och shopping på det nattöppna apoteket.

Dagens grej: Astmainhalatorn som mannen i huset hämtade ut på ovan nämnda apotek.

Dagens hjälte: Barnet som går med på att andas i ovan nämnda inhalator OM man sjunger roliga sånger för honom samtidigt.

tisdag, september 14

Facit

"Lisa! Har du sett att nya Säkert-skivan finns på Spotify?"

Oh yes, my loves. Jag har sett det! Lyssnar sönder den i detta nu.

Plats i korgen, samvetet

Jaha. Jag har verkligen försökt låta bli att få det där (tydligen ganska klassiska) ständigt dåliga samvetet när det kommer till min unge. Det verkar så förtvivlat jobbigt att alltid gå omkring och ha ångest över att man inte räcker till, inte hämtar tillräckligt tidigt, inte leker tillräckligt bra, inte lagar tillräckligt hälsosam mat, inte stimulerar barnet ordentligt, inte är tillräckligt närvarande, inte sätter tillräckligt tydliga gränser, inte leker ute i naturen dygnet runt och yada, yada, yada. ORKA! Man gör väl för farao så bra man kan, eller?

Innan Rufus började på dagis gick det allt som oftast mycket bra att hålla det där dåliga samvetet på plats. Efter dagisstarten har jag märkt att det blivit lite mer av en utmaning att behålla den där härliga inställningen.

Det finns ju plötsligt så många andra föräldrar att jämföra sig med, va! Alla verkar liiite, liiiite bättre på något sätt. Idag hämtade jag Rufus klockan 15.45 på dagis. Då var han sist kvar av alla barnen. Sist! Jag gissar att det var för att de andra barnen sedan länge var hemma och och lekte stillsamma men stimulerande lekar med kottar och åt hälsosam kost helt utan tillsatser och socker och sjöng spontana belevade sånger med sina närvarande föräldrar som nästan aldrig jobbar utan bara finns där och så gissar jag att hela deras liv är ekologiskt och närproducerat och välstädat och att alla kläderna i deras garderober ligger prydligt vikta med namnlappar på alla plagg. Jojo. Så har alla andra det! Det vet man ju sedan gammalt.

Blir mycket trött på mig själv.
Eller nej, trött på det gnagande samvetet.
Det är tamejfan inte okej att det börjar ta sig ton på det här sättet!
Man har det ju så mycket trevligare utan det.

måndag, september 13

Regn hos mig


Funderar på om det har hänt något idag som är värt att blogga om, men nej, det har ju faktiskt inte det.

Det har regnat, mest.

söndag, september 12

Min definition av overkligt

Häromdagen insåg jag att jag inte varit på bio sedan Rufus föddes, fick en liten kris, och styrde upp en biodejt med min bästis. Vi såg Inception.

- Jag blir stolt över dig Lisa, när du gillar sådana här overkliga filmer! Du brukar ju inte gilla overkligt.
- Jamen, den här var ju inte direkt OVERKLIG ens.
- Eh, hur tänker du nu?
- Jamen. Overkligt är ju när det är overkliga varelser i. Typ aliens eller orcher. Det är då jag inte gillar skiten.
- Jaha.
- Förutom givetvis om det är Tim Burton som har gjort filmen. Då köper jag overkliga varelser också.
- Okej. Inga overkliga varelser förutom om det är Tim Burton som gjort dem. Fattar.
- Bra.

lördag, september 11

Nyss luktade det gott här...



... men det var nyss, det. Nu luktar det som det brukar: Ölbryggning. Om man skulle gå och lägga sig och somna med maltångorna som huvudkudde, kanske? Det börjar ju bli lite av en klassiker.

Lördag...

... och här går jag omkring på torpet och drar fötterna efter mig i målarstänkta snickarbyxor och ömsom målar hyllor ömsom bakar äppelpaj. Jag undrar lite när man börjar ge sina barn lördagsgodis? Inte för att jag tycker att barnet borde börja äta godis än på en evighet, utan för att JAG vill ha. Och han har ju ögon som en hök, den lille gynnaren.

fredag, september 10

Här kommer alla kroppsfunktionerna på en och samma gång

Vad är grejen med att min nysreflex triggas igång varje gång jag sätter något i halsen och hostar? Det slår aldrig fel.

Först bara: Dricka lite med luftstrupen.
Sedan bara: Hålla på att kvävas och attackhosta.
Och så: Oh no, måste nysa också! Samtidigt! Merde.

Man är inte så snygg när man nyser och hostar och håller på att kvävas samtidigt.

Om ni undrade.

onsdag, september 8

Det börjar bli höst

- Karin, hur dags får man gå och lägga sig nu igen?
- Hur dags tänkte du?
- Sju.
- Nej, sju är för tidigt. Då har inte ens Rufus somnat. Åtta! Då får du gå och lägga dig.
- Okej, åtta. Bra att veta.

Saker jag önskar mig


Yo, tomten! Det är ju snart jul och så, du vet. Jag skulle vilja ha det här köket. Okej?

One down tre hundra biljarder to go

Idag har jag gjort mitt livs första stressade hemfärd från jobbet för att hinna i tid till hämtningen på dagis. Kändes stort! I mitt huvud inför hämtningen såg jag tydligt hur Rufus skulle komma springande mot mig i motljuset, slänga sig runt halsen på mig och pussa mig i hela ansiktet och säga å mamma! Eller så. I verkligheten bröt han ihop så fort han fick se mig och grät i en kvart. Jaja. Vi får väl fler tillfällen att öva oss.

Dimmigt där jag bor

tisdag, september 7

Förvandlingar vi minns

Cliffhangern från helvetet

Det är inte meningen att hålla er på halster så, gott folk. Det KOMMER bilder på karln! Han måste bara komma hem först. Hittills har jag bara sett ett mms på de fallna lockarna hos frisören. Spänningen! Helt olidlig.

Extreme make over

Jag vet inte hur det är med era partners, men min kille är i alla fall en sådan där människa som lever efter devisen "allt eller inget" väldigt mycket. Således bestämde sig Gustav, i samband med att han gick på föräldraledighet för tio månader sedan, för att han inte skulle klippa sig, inte raka sig (bara ansa lite) och inte använda sig av mer än två par byxor och typ två tröjor tills han började jobba igen. Förutom den röda morgonrocken med hål i, of course. I tio månader har han sedan gått omkring i ovan nämnda morgonrock, eller slitna brallor och en svart luvtröja med Harry Potter-tryck på ryggen och haft hår överallt. "Vad gillar du min uteliggarstil?" har han sagt och sparat pengar på hög för att kunna handla kläder, lyxklippa sig och extreme makeovera sig när det väl blev dags för jobb igen.

Nu är den stunden här.

I morse rök skägget.

Just nu är han hos frisören.

Visst längtar ni lite efter FÖRE och EFTER-bilderna nu, visst, visst, visst?

måndag, september 6

Röstarätt.nu

Överhörde en konversation på tunnelbanan om det stundande valet och insåg till min stora förskräckelse att det uppenbarligen finns folk som på riktigt tänker rösta på fel lag den här gången också.

Trött jag blir.

Vore det inte mycket bättre om alla bara bestämde sig för att rösta rätt istället? Det tycker jag.

Till exempel kan ni kryssa den här killen. Han är väldigt bra. Eller Gudrun, för den delen! Hon är cool. Eller egentligen vem som helst på rätt sida linjen, jag är inte så knusslig på så sätt. Bara ni håller er till rätt lag.

Okej?

Bra, då säger vi så.

Marabou Passion...


... var ju faktiskt ingen hit, direkt.

Om ni undrade.

Men Onekligen vill ändå tacka gästen (som tog chokladen med sig) för vänligheten, och samtidigt säga förlåt till densamme för att jag glömde bort att lägga fram den när det väl vankades kaffe. Nu äter jag upp den själv. Och gnäller på den. Sjukt dålig stil.

Kärleken är ömsesidig

Rufus har en morbror som är ganska svag för sin systerson. Det märker man bland annat för att Rufus kan styra och ställa med honom exakt hur han vill utan att morbrorn protesterar det minsta. Igår när Petter var här döpte Rufus snabbt om honom till Pippi, och började peka med hela handen i olika riktningar.

- Pippi! Äst.
Och Petter slängde sig glatt ner på alla fyra och lekte häst med Rufus på ryggen.

- Pippi! Oppa.
Och Petter lyfte snällt upp Rufus i vår säng och hoppade med honom.

- Pippi! Bok.
Och Petter läste.

- Pippi! Pinga.
Och Petter sprang.

Långt efter det att Petter hade gått hem stod Rufus vid ytterdörren och pratade om Pippi och hästen och hoppandet och springandet och väntade på att han skulle komma tillbaka. Och i natt när han vaknade inne i sitt rum låg jag och lyssnade på hans monolog en stund innan jag gick in till honom.

- Appen?
-Borta.
-Pappa?
-Borta.
-Mamma?
-Borta.
-Pippi?
-ÄST!
-Ptroooo!

söndag, september 5

Är det svårt för dig att hitta skor?

När jag gick på högstadiet tyckte jag att mina fötter var onödigt stora. Alla de sötaste tjejerna hade pyttefötter som knappt syntes, i storlek 34 eller 35 eller 36 eller så, jag vet inte så noga. Minismå och urgulliga var de i alla fall. Jag tryckte ner mina fötter i skor med storlek 38, fast jag egentligen nog behövde 39.

Känns skönt att jag släppt den där ångesten nu för tiden.

Lite för att mina fötter post barnafödande blev ännu större, och nästan alla skor fick slängas till förmån för nya i storlek 40, och tänk vilket trauma det hade kunnat bli om jag inte hade gått vidare i livet från skoångesten, mon dieu. Men det är också skönt för att det är lättare att hantera kommentarer i stil med den jag fick vid middagsbordet igår nu för tiden.

- Storlek 40, säger du? Det är väl väldigt stort? Är det mycket svårt för dig att hitta skor i butikerna?

Min inre högstadieunge dog förvisso knall fall, men mitt vuxna jag bara: NEJ, STORLEK 40 ÄR JÄTTEJÄTTENORMALT!!! med bara lite, lite forcerad röst.

Mycket stolt.

fredag, september 3

Fredagsmys

Så... hur har ni firat fredag hittills? Vi har firat fredag på barnakuten. Kul det! I fyra och en halv timme har vi firat fredag genom att växelvis titta på fiskar i ett akvarium, käka vindruvor och låtit Rufus inhalera någon slags hälsosam rök som skulle få honom att andas lättare. Vem kunde ens ana att det fanns hälsosam rök? Inte jag.

Nu är vi i alla fall hemma, och Rufus sover lugnt. Vi kan väl hoppas att det fortsätter så en stund till, va? Det tycker jag.

Vikten av att andas

Två dagar på dagis klarade vi. Sedan blev Rufus sjuk. Nu ligger han hemma och låter som Darth Vader och pipandas så vi blir helt nervösa. Det heter att han fått förkylningsastma, och idag har han varit hos doktorn och andats i en mask för att han inte fick luft. Det var sådär, tyckte Rufus. Det tyckte han verkligen rätt i.

Den där nya. Hon är lite eljest, va?

Men shit, varför är det så sjukt kallt ute? Och varför har ingen sagt något? Råkade gå ut under lunchen och frös nästan ihjäl direkt och nu sitter jag med en skitstor tekopp framför mig och värmer händerna på den och tänker att jag kanske måste krypa ner i den och bada.

Undrar om mina nya kollegor skulle tycka att det var underligt.

Kanske va?

torsdag, september 2

Att gå på penicillin

Stor grej som hänt idag: Jag har varit och hämtat ut en penicillinkur till mig själv. Anledningen till att jag gjort det är för att jag fick en fästing i somras, och fästingen tyckte det verkade kul att ge mig borrelia, men nu var det inte det vi skulle prata om, utan penicillinet. Penicillin, liksom! Det har jag inte ätit på sanning sedan jag var liten. På ljug åt jag det däremot flera gånger för drygt två år sedan. Äta penicillin på ljug = säga nej, tack, jag vill inte ha ett glas vin, jag går på penicillin, förstår du, men mena nej tack, jag kan inte dricka ett glas vin, för jag är gravid men vill inte avslöja det än, förstår du. Gosse, vilken uttjatad lögn det där är! Är det någonsin någon som tror på den? Tror jag inte. I och för sig är den bättre än en annan lögn som jag också körde med, nämligen nej tack, jag kan inte dricka ett glas vin, för jag ska parkera om bilen sedan. HA! Att mina kollegor inte såg igenom det! Lite av ett under, faktiskt.

Hur som helst: Lite uppspelt.
Ska få äta penicillin på sanning.
Cool.

onsdag, september 1

Intensivinskolningen

Herre, jag är helt slut som artist efter en dag på dagis, och då är jag ändå vuxen. Rufus är beyond slut som artist och sover som en sten. Vi har sådan där intensivinskolning som jag har förstått är modernt på förskolor nuförtiden. Det är... intensivt. Vi är där både förälder/föräldrar och barn hela dagarna i tre dagar och gör allt tillsammans (inklusive sover på vilan). Sedan är det meningen att kiddot ska klara sig själv dag fyra. Rufus klarade sig ganska bra själv redan dag ett, bara det fanns lite plastbilar i närheten. Lyckligtvis fanns det en annan ganska ny pojk på avdelningen som längtade lite efter sin mamma och mycket väl kunde tänka sig att använda mig som substitut, så jag har fått gå omkring med en gullig lintott vid benen hela dagen ändå. Kändes tryggt.

Så vidare lärorikt vet jag däremot inte om det var.

- Rufus! Kommer du ihåg vad din fröken hette?
- Mmm.
- Vad hette hon då? Hette hon Moni...
- King kong.

Lunchvilan

Båda mina killar somnade snällt på varsin madrass bland alla dagisbarn när det vankades vila efter lunchen. Själv dricker jag kaffe i personalrummet. Det är lite ensamt, men vaffan. Hittills ändå mkt nöjd med det hära. Man gillar ju dagis, det gör man verkligen.