torsdag, april 29

Lite trött

Det är när man står utanför jobbporten och försöker få upp dörren gång på gång på gång och bara "FAAAAN, varför funkar inte nyckelbrickan!!" och efter femte försöket tittar ner mot sin hand och upptäcker att man inte alls håller i en nyckelbricka utan försöker ta sig in genom dörren med hjälp av sitt tunnelbanekort som man kan dra slutsatsen: Lite trött idag, va.

Kaffe, kanske?

onsdag, april 28

Tjuvläsning pågår, del 10








”Ni glömmer väl inte nu att det är friluftsdag i morgon?”
Torbjörn har precis blåst av innebandymatchen och förklarat gympalektionen avslutad.
”Det är samling för er som vill gå i samlad trupp till Vaistorpet klockan halv nio här utanför i morgon bitti. Om ni hellre vill ta er dit på egen hand är det klockan nio där uppe som gäller.” Johan slänger ner klubban bland de andra i samlingen bakom plintarna och hinner ifatt Ester precis innan hon slinker in i tjejernas omklädningsrum. Något måste han faktiskt säga nu. Hon har konsekvent ignorerat honom hela dagen sedan svenskalektionen i morse, och det spelar ingen roll hur lite han än vill höra om henne och Adam.
Det är alldeles för tråkigt utan henne.
”Du, vänta”, säger han och rycker tag i hennes t-shirt. ”Jag är snäll igen nu.”
Hon tittar skeptiskt på honom, uppifrån och ner.
”Det är säkert”, fortsätter han. ”Skitsnäll. Jag tänkte till exempel erbjuda mig att laga din cykel.” ”Jaså du.” Ester ser fortfarande inte helt övertygad ut. ”Inga mer otrevlighetsattacker mot stackars oskyldiga kompisar, alltså?”
”Nope.”
”Ingen mer oprovocerad tjurighet?”
”Ingen alls”, säger han och gör korstecknet över bröstet. ”Snäll som ett lamm.”
”Och du kan laga min cykel säger du?”
”Ja wohl.”
Hon rycker åt sig kontrollen över sin t-shirt igen och ler inte riktigt, men nästan, i alla fall nästan. ”Då så”, säger hon. ”Då ses vi vid cyklarna om en stund.”

I tio inlägg har jag publicerat tjuvläsning ur min ungdomsbok Det är så logiskt, alla fattar utom du här på bloggen. Det här var det sista inlägget. Du hittar resten genom att klicka på rubriken "Läs alla inlägg om boken" i högerspalten under bilden på boken. Handlingen i boken beskrivs ur två perspektiv, vartannat kapitel är Esters, vartannat är Johans. Boken släpps den 30 april.

Roastad på Rabén

Förläggaren INNAN releasefesten:
- Ja, och så är det ju kul om vi säger några ord på scenen under festen. Jag kan ju ställa några frågor om boken till dig, till exempel? Inga konstigheter. Fast det är kanske bättre att du inte vet om vilka frågor det blir innan, så slipper man det där uppstyltade. Okej? Bra!

Förläggaren PÅ releasefesten:
- Ja, nu står vi alltså här på scenen på din releasefest. Och du kanske tror att vi ska prata om din bok, Lisa, men jag tänkte att den ska ju ändå alla läsa sedan, så jag tycker det vore roligare att prata om hur du var som tonåring själv. Så jag har gjort lite research. Ringt runt lite. Pratat med din mamma. En gammal pojkvän. Några gamla kompisar. Du fattar. Och jag tänkte att jag berättar vad de sagt, så kan du kommentera det sedan? Okej? Bra! Vi kan väl börja med att prata om din första kille...

Förläggaren EFTER releasefesten:
- Eh, är vi kompisar fortfarande?

Intressant upplevelse, gott folk!
Mycket, mycket intressant.

Läs mer om releasen här och här.

Rester av en release








































Eller: Att leva i ett blomsterhav.

tisdag, april 27

Plötsligt en tisdag

Blomsterbud till jobbet, jo man tackar!
Kanske att man skulle ta och fira release lite oftare?
Det är kul ju.

måndag, april 26

Skarbäckslunds svarta ekologiska

Vi kanaliserar vår energi åt olika håll i den här familjen.
Kvinnan grottar in sig i barn- och ungdomskultur.
Mannen grottar in sig i ölkultur.
Modernt!

Icke desto mindre vill jag härmed meddela att mannen i huset vann medalj för en av sina hembryggda öl på Sveriges kanske skäggigaste tillställning -Hembryggar-SM - i helgen.
Medalj, liksom!
Av silver.
Sådant skojar man inte bort i första taget.

Med gyllene skor till

- Lisa, vad är det för dresscode på din releasefest imorgon?
- Guld.
- Guld?!?
- Guld.
- Nä?
- Nä.

Fast vad roligt det hade varit om det hade varit det!
Och festligt!

Finaste filmen











































Har bara hunnit med en enda film av alla ni tipsat om än så länge, men gosse! Vilken film sedan då! Rakt in på älsklingslistan bredvid Juno och Garden State går Away we go som jag tamejtusan ÄLSKAR rakt av. Se den nu då! Gör det!

söndag, april 25

Upp i hjärnan, obviously

Jag är förkyld.
Jättejätteförkyld.
En av anledningarna till att jag vet detta med säkerhet är att jag precis ägnat ungefär tjugo minuter åt att fundera på vart snoret egentligen tar vägen efter att man sprutat nässpray på det.
Och inte ens kommit på något ordentligt svar.
Så förkyld.
Är jag.
Buhu.

Tjugo gånger upp, tjugo gånger ner

En lovely låtlista åt folket

Jag tror den är klar nu, releaselåtlistan.

Och så här, va: Jag plockade russinen från era fina tips och blandade upp dem låtar som jag var tvungen att ha med för att de... var tvungna att vara med. För att jag lyssnat sönder dem under tiden jag skrivit boken, för att låtarna är som Ester och Johan, eller för att de passar ihop med boken, bara.

Här kan ni lyssna!

Och kom inte och gnäll på att det är för mycket Annika Norlin och Håkan Hellström på listan nu.

Det är min releasefest, jag bestämmer.

(Och vad jag egentligen menar med det här är: Tack för hjälpen! I love you.)

Tjuvläsning pågår, del 9






”Hej!”
Hon glider ner bredvid Johan vid bordet och vänder på boken framför honom för att se vilken han valt. ”Vilken tog du?”
Han vänder irriterad tillbaka boken utan att möta hennes blick.
”Den allvarsamma leken”, mumlar han och återgår till läsningen.
Jo tack, allvarsam verkar den absolut vara om man ska döma av hans uppsyn. Hon stirrar på hans koncentrerade nacke en stund utan resultat. Vad tjurar han för? Livet som är så fint! Ester lutar sig tillbaka på stolen och tittar ut genom fönstret bakom Johan. Kan inte låta bli att le när hon ser cykelstället och skymtar sin röda cykel som hon hatade så innerligt för en halvtimme sedan, men känner sig så väldigt tacksam mot så här i efterhand. Det finns väl ingen som helst anledning att tjura en så fantastisk morgon som den här. Solen lyser ju till och med!

Hon slår upp boken bara för syns skull. Chansen att hon ska kunna koncentrera sig på läsning just nu är så liten att den knappt är mätbar. Det finns så mycket annat hon behöver ägna sin energi åt. Adams hand mot hennes cykelstyre, till exempel. Bilden är tillräckligt fantastisk för att hon skulle vilja rama in den och hänga upp den på väggen bakom sängen. Allting han sa på vägen till skolan, fem hundra gånger om och om igen i hennes huvud. Ljudet när han skrattade åt något hon svarade. Helgplanerna han lyckades göra upp för henne utan att hon ens behövde lyfta ett finger. ”Vi repar på söndagarna. Kom förbi i helgen och lyssna om du vill.” Och så hans hand som hälsning i luften när cykeln slutligen var parkerad, gitarren bortlyft och han framme vid sitt skåp. ”Gitarren tackar för skjutsen. Vi ses!” Så gärna så. Verkligen, alltså: Så jättegärna så. Hon skulle till och med kunna tänka sig att sticka hål på sitt eget cykeldäck varenda morgon om det krävdes. Några stick med en sylvass nål bara, det fixar hon. Inga problem.

”Hallå?” Ester petar Johan regelbundet med sin penna i hans rygg. ””Vill du inte veta varför jag är så sen?”
Till slut sliter ögonen från sin bok och blänger på henne i stället. En förbättring i alla fall.
”Det vet jag ju”, viskar han irriterat. ”Du fick punktering.”
”Men vill du inte veta vem som såg alltihop och som hjälpte mig leda hit cykeln sedan då?” Johan reagerar inte, men hon fortsätter ändå.
”Det gjorde Adam, förstår du Johan. Det gjorde Adam.”
”Jaha.”
Ester spärrar upp ögonen mot honom.
”Jaha?!?” säger hon skeptiskt. ”Är det allt du har att säga om det?”
”Men sluta någon gång då”, fräser Johan. ”Jag läser faktiskt.”
Han vänder huvudet mot boken igen, ignorerar hennes himlande blickar.
”Förresten fattar jag inte hur man kan behöva hjälp med att leda en cykel.”

Nej, men skit i det då. Skit i att din bästa kompis sitter här och ler bredvid dig som en lycklig idiot, att det känns som om de berömda fjärilarna i magen tappat besinningen för länge sedan och att blodet i ådrorna blivit kolsyrat dagen till ära.
Skit gärna i det, Johan.
Jävla mupp.


I tio inlägg den närmsta månaden kommer jag att publicera tjuvläsning ur min ungdomsbok Det är så logiskt, alla fattar utom du här på bloggen. Det här är nionde inlägget. Du hittar resten genom att klicka på rubriken "Läs alla inlägg om boken" i högerspalten under bilden på boken. Handlingen i boken beskrivs ur två perspektiv, vartannat kapitel är Esters, vartannat är Johans. Boken släpps i slutet av april.

lördag, april 24

Man tror man har en bombsäker deal, och BAM! så hittar han ett kryphål

- Rufus! Kom så tar jag på dig din pyjamas.
...
- Jo, men snälla? Det går fort!
...
- Jag lovar! Du behöver inte vråla.
...
- Alltså, det är bara en pyjamas, inget tortyrredskap eller så. Och du har överlevt att byta om till pyjamas varenda kväll hittills i ditt liv. Du kommer klara det idag också.
...
- Om du får vara naken en stund först då?
...
- Och kasta dig hit och dit i vår säng?
...
- Ja, vad kul!
...
- Oj, vad du kastar dig bra!
...
- Vänta. Vad gör du nu?
...
- NEJ! KISSA INTE PÅ HUVUDKUDD... fan.

Vad har ungen tryckt på?

Rufus har umgåtts intensivt med mitt tangentbord och lyckats trycka in något slags kommando som talar om för datorn att varje gång jag trycker ENTER så händer inte det som borde hända när man trycker ENTER, utan ett fönster, som heter REDIGERA SCHEMAINSTÄLLNINGAR öppnas. Jag vill inte REDIGERA SCHEMAINSTÄLLNINGAR! Jag vill byta rad! Bland annat. Någon som vet hur jag ändrar tillbaka, möjligen?

UPPDATERING: Kris avblåst!

ENTER funkar igen!

Jag kan byta rad!

Som ni ser.

Lördag 08.01

fredag, april 23

En lekparkslosers bekännelser

Rufus och jag har haft en playdate i lekparken idag. Jag har inte haft så många playdates med Rufus i lekparken sedan han blev mobil och festlig att leka med på riktigt, för jag har visst jobbat på dagarna. Så det kändes stort! I två timmar ägnade vi (mest Rufus) oss åt att gräva i sand, kasta sand, äta sand, åka kana, tulta runt, gunga, gräva i sand, kasta sand, äta sand, åka kana, tulta runt, gunga, gräva i sand, kas... ja, ni fattar.

Det var svinmycket folk i lekparken.
Först var vi jätterädda, både Rufus och jag.
Sedan tinade Rufus upp och acklimatiserade sig.
Det gjorde inte jag.
Jag är ganska rädd för lekparker, har jag insett.
Inte för de tusen och ett barnens skull, för barnen kan jag ta.
Men föräldrarna!
Föräldrarna skrämmer verkligen skiten ur mig.

I samlad trupp står de där och ser snygga och trendiga ut vid gungorna och vrålar festliga grejer varje gång deras unge svischar mot dem. "KILLEKILLEKILL" gastar de så barnen kiknar av skratt. "NU TAAAAR JAG DIG!"

Mycket otäckt.
Själv är jag varken snygg, trendig eller speciellt bekväm med att vråla inför folk.
Jag puttar bara på gungan, petar lite på Rufus och viskar generat. "Killekill, Rufus!" säger jag. "Killekillekillekill!"
Och jag ser ju hur de andra föräldrarna tittar på mig, och granskar mig uppifrån och ner.
"Jaha" tänker de. "Vi har fått en lekparksloser på halsen."

Hur funkar det här egentligen?
Det undrar jag nu, yo.
Lär man sig vråla inför folk i takt med att barnen växer?
Eller är man once a lekparksloser, always a lekparksloser?

Svar till:
ängslig_80

Växjömobben angriper

Firar världsbokdagen med att hurra tyst (så att inte barnet vaknar) över att min bok sålts till Danmark och ska översättas till danska, samt genom att korrespondera med mina gamla lärare. Bibliotekarien på min gamla gymnasieskola har till exempel läst min bok och tycker att det är fint att den utspelar sig i Växjö, men vill lägga in sitt veto kring min beskrivning av biblioteket han jobbar i. Där finns inga stoppade möbler, säger han. Som jag skrivit att det gör.

Sacre bleu!

Här har jag gått omkring och trott att jag varit smart som låtit handlingen utspela sig i en stad som jag känner till, liksom, orka hitta på gator och torg och ställen när man kan ta sådana man redan vet. Det är inte förrän nu jag inser hur läskigt det är också. Plötsligt ser jag framför mig hur en mobb av argt Växjöfolk ska stå utanför min dörr och banka på den så träflisorna yr mitt i natten efter att de läst boken.

"Det finns inte alls en isfläck utanför Broqvists konditori" kommer de att skrika. "Och man kan inte stämpla in på Kafé de luxe, din idiot! Och det finns definitivt inga förvaringsskåp kvar på stationen! DU SKA DÖ!"

Otäckt.

torsdag, april 22

Säg en film! Säg två!















Okej.

Eftersom tydliga studier visar att ni är världens bästa bloggläsare när det kommer till tips: Skulle vi inte kunna prata lite om det här med film också? Och med prata menar jag att ni tipsar, och jag lyder. Okej?

Ponera att en person (vilken som helst!) nästan älskar ihjäl Juno och Garden State, och har sett 500 days of summer och tyckt att ja, jo, den var fin, men inte riktigt i samma liga... vad ska den personen då se för film nästa gång, tycker ni? Kanske Nick & Norahs oändliga låtlista, eller?

Here we go again

- Gustav?
- Ja?
- Vad blir det till middag?
- Eh... Jag vet inte om jag vågar säga.
- Vadå, säg nu!
- Det blir grönsaksbiffar.

Uppmärksamma bloggläsare minns genast kesobiffarna från helvetet, och undrar hur Gustav egentligen tänkte när han fattade det här beslutet. Jag undrade också. Jag menar, grönsaksbiffar måste ju likna de ökända kesobiffarna till sin natur på mer än ett sätt. Risky buisness, alltså.

Två och en halv timme senare vänder sig Gustav uppgivet om vid spisen.

- Ja, ja. Du får i alla fall något att blogga om.

onsdag, april 21

Att inte lära av sina misstag

"Ja, ja, nu har han gjort det" sa vi när Rufus störtdök från soffkanten i fredags. "Nu gör han nog inte om det på ett tag i alla fall. Nu har han fattat."

HA! HA! HA!

Fyra gånger har jag fångat honom på soffkanten i sista sekund sedan han kom hem i eftermiddags. Det verkar inte bättre än att jag närt ett tröghuvud vid min barm. Och trögare lär han ju bli, om det ska fortsätta så här.

Den bleknade bulans återkomst


Tjuvläsning pågår, del 8







Det är inte första gången det händer att hon blir kär. (I någon annan. Naturligtvis i någon annan). Vid det här laget vet Johan ungefär vad han förväntas säga, vad han absolut inte förväntas säga, vilka frågor han bör ställa och vilka svar hon vill ha. Så väl känner han henne. Och han har övat tillräckligt på sina repliker genom åren för att de ska låta trovärdiga, han hör knappt längre själv att han fejkar.

Han har aldrig riktigt övervägt att säga det till henne. Eller nej, lögn. Han har fantiserat om att säga det till henne fem miljarder gånger, på lika många olika sätt, han har bara aldrig gjort det. Ester, jag tror att jag är kär i dig. Fet chans. Ester, jag älskar dig. Ja, eller hur. Jo, du... det var en grej. Kan du tänka dig att skita i alla hårdrockare och popkillar och kanske bli ihop med mig i stället? Kommer aldrig hända.

Det har funnits några tillfällen när han nästan har sagt något, men orden har alltid fastnat någonstans halvvägs. Och ärligt talat, hur talar man om för en tjej man känt sedan man gick på lekis att det inte räcker med Bästa Kompisar längre? Att man skulle kunna tänka sig att hugga av sig sin högra arm för att få vara lite mer, lite närmare, lite extra överallt? Att man blir torr i munnen bara av att tänka på hennes kropp innanför de där kläderna, och fast man försöker låta bli så tänker man på den där kroppen ändå, väldigt ofta, typ hela tiden, alltid. Hur säger man en sådan sak, utan att förstöra allt?

Enkelt, har han kommit fram till.
Man gör det inte.
Man håller käften.
Man håller käften, vänjer sig, och hoppas att det ska gå över.


I tio inlägg den närmsta månaden kommer jag att publicera tjuvläsning ur min ungdomsbok Det är så logiskt, alla fattar utom du här på bloggen. Det här är åttonde inlägget. Du hittar resten genom att klicka på rubriken "Läs alla inlägg om boken" i högerspalten under bilden på boken. Handlingen i boken beskrivs ur två perspektiv, vartannat kapitel är Esters, vartannat är Johans. Boken släpps i slutet av april.

tisdag, april 20

Lisa och låtlistan

Nästa vecka vankas det releasefest för min bok. Således tänker jag orimligt mycket på låtlistor nowadays. (Jo. Det är logiskt. Det kommer kanske inte märkas att det spelas musik i bakgrunden, men skit i det nu, låtlistan är viktig.) Just nu har jag snöat in på att hitta låtar på temat "Jag vet, vi är bara kompisar, men jag kanske önskar att vi skulle vara mer, vad säger du om det?".

Ett ganska smalt tema, kan man tycka.

Listan har tre låtar hittills.

Någon gång måste du bli själv - Säkert!
Disco 2000 - Pulp
Vara vänner - Jakob Hellman

Tre låtar gör ingen releasefest, det fattar ju till och med jag.

Tips?

Om att vara rädd för natten

Ju längre tiden går, desto mer inser jag: Stolligheten som följer med att få barn, alltså. Kanske var jag lite, lite galen alldeles nyss?

Mest tänker jag på kvällarna, när Rufus var helt nykläckt. Hur jag satt i soffan och verkligen inte ville gå och lägga mig, för att jag var RÄDD FÖR NATTEN, jamen ni hör. Jag satt i soffan, var rädd för natten, för jag visste att jag ändå inte skulle få sova, och det där med att vakna hela tiden i mörkret, när alla andra sov vidare, det var otäckt, och kändes mycket bättre om man aldrig gick och la sig, utan bara satt där i soffan, vaken. Och låtsades att det var dag. Man vill ju bara gå tillbaka i tiden och klappa sig själv på huvudet när man tänker på det. ”Din gamla stolla” kunde man till exempel säga. ”Gå och lägg dig.”

Det är så mycket enklare nu, allting.

För de må vara gölliga, de där spädisarna, men man blir stollig av dem.

Kom inte och säg något annat.

Hej diskberg!

Höjden av panik: När man har köksvecka på jobbet och precis innan lunch inser att man glömt köra den redan fulla diskmaskinen.

Dålig anställd!
Dålig!

söndag, april 18

Om den där tygkassen

Det bär emot att meddela följande, men ändå: Världens finaste tygkasse är tyvärr inte till salu. Very, very limited edition! Går inte att köpa.

Såvida du inte är klyftig nog att vara medlem i Barnens Bokklubb, förstås. Då kan du köpa bok och tygkasse (redan nu! Innan boken ens är släppt!) här.

Annars... knivigt i dagsläget.
Men lovar att hojta högt om det öppnar sig möjligheter!

Tjuvläsning pågår, del 7




Hon sneglar på Johan från sidan och granskar honom kritiskt. Idag har han på sig ett par intetsägande jeans, och en grå t-shirt utan tryck. Det mörka håret är blankt av något hårgrejs, kanske vax. Blå normala ögon, några normala tonårsplitor på kinderna, en högst normal mun med halvtorra läppar. På fötterna ett par skor i läder, inget speciellt med dem heller, plain old vanliga skor bara. Visserligen har han ingen keps nertryckt på huvudet, men det är väl också det enda som skiljer honom från resten. Hade hon inte vetat sedan innan att han var rätt fantastisk bakom allt det där normala tråket hade hon aldrig ens lagt märke till honom. Gått rakt förbi i korridoren bara, max tänkt att jaha, en till helt vanlig samhällsvetarkille, kul, kul. Fast nu vet hon ju sedan innan. Vet att han kanske inte ser så kul ut vid en första anblick, men att han ändå är hennes livlina. Hon skulle förmodligen ha dött för länge sedan om det inte vore för honom.

Ester river av en bit papper från sitt kollegieblock.

Salut sucker! Je m’apelle Ester. Ja suis uttråkad. Biblioteket sedan? 
OUI
NON
Kryssa i!


Hon viker ihop lappen och skjuter den mot Johan. Fy fan vad tråkigt! Franska verb har sannerligen en förmåga att suga livslusten ur människan. Det har inte ens gått tjugo minuter och hon skriker redan inombords efter dödshjälp. Je suis, tu es, il/elle/on est, nous sommes, vous êtes, ils sont. THE HORROR!

Och ovanpå tristessen: Oron och den nya rastlösheten som tycks ha byggt bo i magtrakten på henne någon gång under natten. Var är Adam? Hon försöker tänka ut vad en estetklass kan ha för lektion just nu, utan att lyckas något vidare. Det finns en liten mikroskopisk chans att han slutar sin lektion samtidigt som de, och att hon kommer att möta honom i korridoren. Det hände en gång förra tisdagen. Hon kan bara inte komma ihåg efter vilken lektion det var. Kanske borde hon öva in hans schema, så att hon kan tajma sina toalettbesök med hans lektionsslut. But then again, man vill ju helst ha lite självrespekt kvar.

Hon får tillbaka lappen. Johan har kryssat i OUI och lagt till ett bien sûr längst ner. Tur. Då kanske hon överlever den här dagen också.

I tio inlägg den närmsta månaden kommer jag att publicera tjuvläsning ur min ungdomsbok Det är så logiskt, alla fattar utom du här på bloggen. Det här är sjunde inlägget. Du hittar resten genom att klicka på rubriken "Läs alla inlägg om boken" i högerspalten under bilden på boken. Handlingen i boken beskrivs ur två perspektiv, vartannat kapitel är Esters, vartannat är Johans. Boken släpps i slutet av april.

Middag i sängen

Lämnade man och barn i skogen i några extra dagar.
Tog tåget till stan.
Är hemma själv.
Hemma själv!
Händer nästan aldrig.
Mycket uppspelt.

Tänker fira med att färga håret och duscha alldeles för länge och äta middag i sängen.
Det får man inte göra när barnet är hemma.
It's all "i den här familjen sitter lugnt vi vid bordet och äter" när barnet är hemma.
Stackars barnet.
Det är så mycket han inte vet.

lördag, april 17

Fotofrustrationen

Men å, muppetimupp, här har man gått omkring halva dagen och lekt paparazzi för att kunna fånga bulan från helvetet på bild, och så när man ÄNTLIGEN lyckats och ska bildblogga lite så inser man att man åkt till landet med den där datorn som saknar kortläsare till minneskortet och lämnat sladden till kameran hemma, så bilderna sitter liksom fast i kameran so to speak, och då måste man komma på en ny bloggidé, och det går ju inte bara sådär, det förstår ni ju.

Övergår till ostbågsmiddag istället.

fredag, april 16

Vinnarna. Vi har hela listan!

Mitt hjärta blöder verkligen för att jag måste välja bort femtiofem fantastiska personer som tävlat om min bok + tygkasse med helt otroliga motiveringar, galet mycket gratis marknadsföring och så fina ord så att man vill springa hem till dem och krama ihjäl dem, men hey! Så var ju reglerna. Skyll mig själv. (Jag älskar er alla! Jag gör det! På riktigt!)

De 5 vinnarna i tävlingen är:

Pontus Degrell - gymnasiebibliotekarien som är så generös att han tänker skänka tygkassen till den första elev som lånar boken i hans skolbibliotek.
Johanna Lagerfors - för att hon berättat om boken för en massa ungdomar, och en sa "cool titel. Man fattar att hon fattar ungdomar." Och sådant kan jag absolut inte motstå.
Emma Rydberg - för att hon hetslyssnade på Säkert-låten som titeln är snodd ifrån innan hon fick ihop det med sin kille och måste ha boken i deras gemensamma bokhylla. Plus att hon är från Småland. Sådant muckar man inte med.
Elin Eriksson - för att hon vill göra teater av boken. Det tycker jag låter som en bra idé.
Maja Jerdén - för att hon tillhör målgruppen själv och skrev ett så fint brev till mig att jag började gråta när jag läste det. Och för att hon säger att hon ska tejpa upp lappar med bokens framsida på i hela Falun.

Bok, autograf och tygkasse kommer på posten!

Fallhöjd: En knapp meter

Det skulle bli en stilla (well, well) middag hemma med två vänner och deras barn.
Och det började rätt bra. Maten serverades. Alla satt ner. Konversationen flöt.
Sedan klättrade Rufus upp i soffan, vidare upp på ryggstödet, och slängde sig ner på golvet på andra sidan med huvudet före.
Det gjorde ont, sa han.
Väldigt högt.
I en timme efteråt.
Så mycket för den stilla middagen!

Nu sover barnet med bulan från helvetet i pannan, och vi har blivit satta av sjukvårdsupplysningen på att gå in och kittla honom under fötterna en gång i halvtimmen för att kontrollera att han reagerar som han ska.

Mina nerver.

torsdag, april 15

Tjuvläsning pågår, del 6








Det sitter ett foto på insidan av Esters skåp. Nej, lögn. Det sitter massor av foton på insidan av Esters skåp, men det är bara ett av dem som spelar roll just nu. Det föreställer Ester och Johan för hundra år sedan. Kanske sju år gamla står de på en grusväg med skogen i bakgrunden. I händerna har de varsin spann, inte ens till hälften fyllda med blåbär. De räcker ut två blå tungor mot fotografen, och Johan rycker Ester i den långa blonda hästsvansen.
Han gillar verkligen det där fotot. Ibland när han ser det sträcker han ut handen och rycker henne i tofsen igen. Det är väl ungefär samma känsla fortfarande, minus blåbärssmaken på tungan. Plus allt det andra. Är lika med inte samma sak alls.
Då, för hundra år sedan, var Ester och Johan bästa kompisar.
Nu är de bästa kompisar med extra allt.
I alla fall i Johans huvud.
”Kom nu, tjockis. Fot!” Ester klappar otåligt med handen mot sina jeans.
”Sedan när blev jag din hund?” frågar han.
Ester ignorerar frågan.
”Så ja, gubben. Duuuuktig pojke! Kom då! Ja, kom då!” Nu har hon satt sig ner på huk och snott tonläget hans mamma brukar använda när hon pratar med Selma. Det rycker i mungiporna på honom.
”Får jag en frolic om jag skyndar mig?”
”Du får frolic OCH ett torkat grisöra som du kan gräva ner i rabatten bakom skolan”, flinar hon. ”Kom igen nu, vi kommer för sent på riktigt. Det är viktiga saker på gång. Vi ska ju lära oss att böja franska verb!”

I tio inlägg den närmsta månaden kommer jag att publicera tjuvläsning ur min ungdomsbok Det är så logiskt, alla fattar utom du här på bloggen. Det här är sjätte inlägget. Du hittar resten genom att klicka på rubriken "Läs alla inlägg om boken" i högerspalten under bilden på boken. Handlingen i boken beskrivs ur två perspektiv, vartannat kapitel är Esters, vartannat är Johans. Boken släpps i slutet av april.

onsdag, april 14

Glimtar av en onsdag



Idag har jag fått brev med posten, ett riktigt pappersbrev med hjärtan. Och det var inte ens en bröllopsinbjudan, utan ett med text i. Och alltså, det är inte det att jag har något emot att få bröllopsinbjudningar, jag älskar att få bröllopsinbjudningar, men herregud, BREV! Inte mycket som klår det.

Bästa bloggläsarna!

Å herreguuuud, ni är så fantastiska!
Jag har så mycket fina mejl i inkorgen nowadays att jag lipar lite när jag läser dem.
Hur ska jag kunna välja vinnare?
HUR, hade ni tänkt er?
Det är sådant man frågar sig en dag som denna.

tisdag, april 13

Stolt mamma rapporterar

Rufus har utökat sitt ordförråd!
Han kan nu förutom "mamma", "pappa", "titta" och "putain" också säga: "bajs".

Dags för tävling!


OBS! TÄVLINGEN AVSLUTAD!

Nu, ni! Nu kan ni vinna ett överjordiskt fint paket med vårens hetaste bok (inkl. autograf) och världens snyggaste tygkasse (very limited edition). Jag har fem paket att lotta ut bland de bästa bloggläsarna i världen!

Mejla mig på onekligenblogg@yahoo.se och berätta varför du vill vinna.


(Vetenskapliga studier visar med största önskvärda tydlighet att jag faller för smicker och för marknadsföring av boken i fråga i alla former. Blogga! Länka! Visa boktrailer för alla du känner, sprid ordet på stan! Och tala sedan om det för mig. Det kan komma att löna sig. Tro mig.)

Senast fredag den 16 april, klockan 17.00 vill jag ha ditt mejl.

OBS! TÄVLINGEN AVSLUTAD!

måndag, april 12

En sänggavel senare

Först köper man en spånskiva, lite stoppning och lite tyg som man gillar.

Om tyget inte är tillräckligt brett kanske man måste sy en ram av ett annat tyg runt.

Sedan skjuter man från höften. Först fast med stoppningen mot skivan, sedan fast med tyget.

Och voilà! En sänggavel som ser ut som ett helt dagis! Festligt!

Fyller du år?

Fyra gånger under dagen har jag fått frågan, och samtliga fyra gånger har jag svarat:
- Nej. Jag gillar bara att köpa blommor till mig själv.

Titta! Trailer!



Snart, men bara snart, skulle man kunna börja beskylla mig för att tjata en aning. Men så släpper man inte en bok varje dag heller! Här kan du kolla in en vaheterdetnu... trailer för Det är så logiskt, alla fattar utom du. Klicka!

söndag, april 11

Det eviga plockandet

Säg mig, den där halvtimmen av plock som man upprepar varenda kväll när barnet har somnat... varför finns den?

Det blir ju ändå lika stökigt överallt så fort han vaknar igen.

Tjuvläsning pågår, del 5






”Du är så jävla fin.”
Adam mumlar mot hennes hår, slirar på orden. Andedräkten full av öl. Händerna fumlar sig fram bland hennes kläder, förbi alla lager, ända in till huden. Hon rycker till när han lägger sin kalla handflata mot hennes mage. Hennes röst nästan studsar mellan tegelväggarna.
”Shit, vad du är kall!”
Adam flinar lite och letar sig fram med andra handen också.
”Men du kan värma mig”, mumlar han.
Och så hans mun, hans tunga, hans tyngd mot henne. Han ramlar om jag rör mig. Tegelväggen skaver mot hennes rygg, det har blivit en glipa mellan jeansen och jackan.
”Så jävla fin.”
Händerna mot hennes bröst nu, hans tunga i hennes mun. De krockar med tänderna, men han märker det inte.
Hon undrar om han kommer ihåg vad hon heter.

I tio inlägg den närmsta månaden kommer jag att publicera tjuvläsning ur min ungdomsbok Det är så logiskt, alla fattar utom du här på bloggen. Det här är femte inlägget. Du hittar resten genom att klicka på rubriken "Läs alla inlägg om boken" i högerspalten under bilden på boken. Handlingen i boken beskrivs ur två perspektiv, vartannat kapitel är Esters, vartannat är Johans. Boken släpps i slutet av april.

lördag, april 10

Om det här med syskon

Jamen, hörni, berätta mer nu då hur ni tänker, det är ju faktiskt sjukt intressant det här!

Jag har under dagen förstått att det inte var så smidigt att använda mig av orden "ensambarn" och "syskonlös" i ett och samma blogginlägg. Och det är, så här i efterhand, egentligen inte det minsta svårt att förstå varför det är lite upprörande. Att som endabarn (kolla! jag kan ett nytt ord!) jämt bli liiite liiite tyckt synd om för att man inte har några syskon, eller att folk hela tiden utgår från att man längtar efter ett - jamen, så klart! Sjukt irriterande.

Jag tänker att man (vilken skräll, va?) utgår från sig själv i den här frågan (också). Jag har växt upp med två syskon, och kan inte föreställa mig något annat. Syskon = min bästa, bästa grej. Och ja, jag skulle lätt känna mig syskonlös utan dem. Synd om mig skulle det vara också, herregud, jag skulle lipa ögonen ur mig! Men det är ju jag, och det är ju baserat på att jag inte vet något annat. Vore ju urbota korkat av mig att inbilla mig att alla andra känner likadant.

(Snabb gallup vid matbordet för att säkerställa, och nej: Alla andra känner inte likadant. Ensambarnet jag bor med, till exempel. Känner typ tvärtom. Skräll igen!)

Och till råga på allt bloggar Peppe sjukt intressant idag om sin inställning till att i framtiden avla syskon till sin son (NEJ, säger Peppe. Det räcker med ett barn!) och om huruvida det är socialt accepterat eller ej att säga så.

Liksom: Det här är dagen då vi debatterar syskon.
Vem kunde anat?

Tala nu om för tant hur ni tänker kring det här!
Om syskon, syskonlöshet, ensambarn, endabarn och om ni önskar att er egna familj så småningom ska bestå av ett barn eller flera, och varför.

Knoddarna på bilden är jag och mina syskon. Ni ser ju! Happy happy, joy, joy.

Närakuten och prickarna

Dagens alldeles nya upplevelse: Att gå till närakuten med sitt sjuka barn. Jag blev så till mig i trasorna över dramatiken att jag glömde betala när jag gick därifrån. Inte "glömde", alltså, utan glömde på riktigt. Man ska väl egentligen betala när man varit på närakuten? Visst?

Nåja, närakuten får väl se det som straffet för att de ändå inte kunde ställa någon diagnos på ungen.

(Inte alls speciellt) dramatisk bakgrund: Klockan halv tre i eftermiddags fick Rufus plötsligt galna mängder utslag på fötter och ben. Han hade inte ätit något ovanligt. Han var inte sjuk. Bara lite snorig. Och väldigt, väldigt prickig plötsligt.

"Vilket roligt utslag" sa läkaren när vi kom dit efter att ha ringt vårdguiden och fått rådet att kolla upp de där prickarna med en läkare. "Liknar ingenting jag sett." Sedan fick vi gå hem igen.

Nu har Rufus och jag firat hans första akuta läkarbesök med att se vårt livs första avsnitt av Wild Kids (fråga mig inte varför) och ätit mackmiddag. De roliga utslagen är nästan borta. Och det var den lördagen.

Lördag 06.14



fredag, april 9

Ensambarn i barnböcker

Kan ni på rak arm komma på barnböcker där ensambarn(alltså de utan syskon) är temat?
Gå in på bokunge.se, läs mer, och tipsa.
Klicketi klicketi!

Gratängen ska dö!

NEJ, säger jag, I VERSALER! Så här kan vi INTE ha det!

För tusende gången har vi försökt göra potatisgratäng i det här hushållet.
För tusende gången har vi misslyckats.
Först bara: skala, skala, skala, skiva, skiva, skiva, skjuts in i ungen!
Och sedan bara: Aldrig klar. Mycket vattnig. Mycket bränd. MERDE!
FOR THE LOVE OF GOD, bloggläsare, HUR GÖÖÖR MAN?!?

Nu lär ni mig en gång för alla, okej?
Man kan inte gå omkring och gilla potatis så mycket som jag gör utan att kunna göra potatisgratäng.
Det går faktiskt inte.

Vardagsromantik

- Du, Gustav?
- Mmm?
- Du vet när du går omkring och tänker att du vill göra slut med mig för att jag inte har någon karaktär och liksom inte tycker något om någonting, och bara gillar saker som inte smakar något, typ herrgårdsost?
- Mmm.
- Då kan du ju i alla fall tänka på att jag är väldigt bra på att skala potatis.

torsdag, april 8

Sämsta tricket någonsin

Rufus har lärt sig klättra upp på köksbordet.
Verkligen spännande!
Tycker samtliga inblandade.

Tjuvläsning pågår, del 4








I Esters fönster är det släckt, förutom jordgloben som ser ut att sväva i luften härifrån. Den lyser svagt, men Johan kan ändå ana väggen bakom Esters säng där hon har tapetserat varenda liten centimeter med foton, lappar, skivomslag, ett örhänge på en spik, en klänning på en galje och sånt som är snyggt i största allmänhet, bara, jag tycker man ska ha sina finaste grejer på väggarna. Han brukar fastna vid den där väggen, försöka identifiera nya föremål där varje gång han är hemma hos henne. Hon blir lika nöjd varje gång han klarar det.

Han lyckas inte slita blicken från hennes fönster förrän Selma börjar dra i kopplet, fast han vet att det är helt meningslöst att han står här och glor. Ester är inte hemma, nej. Precis som han redan visste, ja. Messet som trillade in för några timmar sedan var ganska tydligt på den punkten.
Fick precis veta att det är spelning på Deluxe i kväll. Pls hata mig inte nu, men kan vi ta filmkvällen en annan dag? Puss E.
Visst, det blir bra. Det är ändå inte som att han hade något viktigt att säga just i kväll. Inga breaking news, inget som inte kan vänta. Jag tror att min pappa är otrogen. Sure, Ester. Klart du ska gå på spelning!

I tio inlägg den närmsta månaden kommer jag att publicera tjuvläsning ur min ungdomsbok Det är så logiskt, alla fattar utom du här på bloggen. Det här är tionde och sista fjärde inlägget. Du hittar resten genom att klicka på rubriken "Läs alla inlägg om boken" i högerspalten under bilden på boken. Handlingen i boken beskrivs ur två perspektiv, vartannat kapitel är Esters, vartannat är Johans. Boken släpps i slutet av april.

Dagisplats, check!

Tacka ja till dagisplats på Samariten, säger ni?
JAWOHL, säger jag. Vi gört!
Jag har granskat gården igen nu, och känner att jag var hård i mitt omdöme förut. Den har visst det syréner. Och skrymslen. Förlåt gården! Förlåt!

Nu är både Rufus och jag aspeppade på Samariten. Vi står i köksfönstret och pekar och övar på att säga "dagis". Jag kan jättebra. Dagisdagisdagis, säger jag. Rufus kan jättedåligt. "Pttäpttäpttä" säger han. (Putain? Men Rufus! Så säger man väl inte!)

Och kom inte och säg att det heter "förskola" nu.
Han skulle bli helt knäckt.

onsdag, april 7

Skyll mig själv

Och nu blir jag lite rädd varje gång jag kollar bloggen för att det uppenbarligen finns möss på den också. TRAUMAT! TRAUMAT! De är överallt, de små liven, det säger jag er.

Traumatiserad för livet

Alltså, jag vet att jag tjatar om möss hela tiden, men TRAUMAT! TRAUMAT! Måste bearbeta in absurdum, får ingen ro. Och då var det ändå inte jag som var med om det allt det onda.

Jallafall: När jag packade upp väskan efter påsken var det massor med hål i två av mina tröjor. Således hade musen inte bara krupit ner i väskan och befunnit sig där, TRAUMAT! TRAUMAT!, den hade ätit upp mina kläder också, så att jag fick slänga dem.

Jag kommer kanske aldrig att komma över det här.

tisdag, april 6

Om det här med att välja dagis

Rufus har blivit erbjuden dagisplats på Förskolan Samariten.
Det känns stort!
Och lite svårt.
För nu måste vi tacka ja eller nej, och jag vet inte riktigt hur man ska tänka.

Jag har förstått att Riktigt Bra Föräldrar går på studiebesök på hundrasjuttiotolv förskolor och känner av stämningen innan de ens ställer sig i dagiskö. Det gjorde inte vi. Vi tittade på en karta, och ringade in en yttepytteliten ring runt vårt hus för att avgränsa valmöjligheterna. Sedan fanns det ungefär trettio dagis kvar att välja mellan. Då läste vi lite på hemsidor och kollade lite hur dagisen såg ut, från gatan. Sedan valde vi.
Det kändes väldigt bra då.
Nu känns det nervöst.
Hur farao ska jag veta om förskolan Samariten är DET BÄSTA FÖR MITT BARN? Förutom the obvious, att vi kan gå dit och känna av stämningen nu, så undrar jag: Hur VET man? Vad frågar man? Funkar: "Är ni sjukt snälla mot barn här?" Det är mest det jag vill veta. Och så vill jag helst att det ska finnas en festlig gård också.

På förskolan Samaritens webbplats står det: "Vår fina förskolegård med uppväxta syrener, rosenhagtorn och klätterträd är en av Södermalms få orörda bakgårdar - med skrymslen och vrår som sätter fart på fantasin."
Problem med detta: Vi ser den där förskolegården från köksfönstret. Den har inga skrymslen och vrår som sätter fart på fantastin alls det. Den har lite gräs. På sin höjd.
Fördelar med detta: Vi ser den där förskolegården från köksfönstret. Det betyder att vi skulle kunna fira ner Rufus till dagis medelst långt rep på morgonen. Om vi inte orkar följa honom dit, vill säga.

Följer Riktigt Bra Föräldrar till dagis med sina barn, eller firar de ner dem med rep från fönstret? Ur säkerhetssynpunkt känns det som att "följa" är rätt svar här. Men ur festlighetssynpunkt verkar ju "fira" mycket roligare för Rufus.
Herregud.
Det är så mycket jag inte vet.
Så mycket!

Påskens modigaste

Jag såg en mus springa förbi på köksgolvet och jag skrek inte ens.

Duktig flicka.

måndag, april 5

Tjuvläsning pågår, del 3






Tjugo minuter försenade står de äntligen på scenen. Och där, bakom gitarren, är han. Smal som en pinne i svarta kläder och slitna läderkängor. Det långa svarta håret skymmer ansiktet på honom, men det spelar ingen roll. Ester vet ändå precis hur han ser ut. De isblå ögonen, de mörka ögonbrynen, gropen i ena kinden när han ler. Det kan hänga hur mycket lång hårdrocksfrisyr framför det där ansiktet som helst. Hon vet ändå. Hon vet att där, på scenen, bakom gitarren, står han som får hela hennes blodomlopp att gå bananas just nu. Adam. Det snurrar i magen på henne när han tittar upp mot publiken. Det där leendet! Oh my god, det är lite av ett under att hon inte kräks rakt ut på sina egna skor.

Egentligen gillar hon inte musiken. Inte så att hon ogillar den heller, men får hon välja så väljer hon ensamma popkillar med gitarrer framför det här hårdrocksgastandet alla dagar i veckan. Men så är det inte för musikens skull hon är här heller. Lite hårdrocksgastande är priset man får betala.

Längst fram ser hon hur publiken hoppar i takt, nävarna uppe i luften. Ester hoppar inte. Hon står lutad mot väggen och tittar på det långa håret där framme. Eller ja, det är ingen idé att förneka det ens: Hon glor. Försöker frysa bilden i huvudet. KLICK. Spara på hårddisken.

I tio inlägg den närmsta månaden kommer jag att publicera tjuvläsning ur min ungdomsbok Det är så logiskt, alla fattar utom du här på bloggen. Det här är tredje inlägget. Du hittar resten genom att klicka på rubriken "Läs alla inlägg om boken" i högerspalten under bilden på boken. Handlingen i boken beskrivs ur två perspektiv, vartannat kapitel är Esters, vartannat är Johans. Boken släpps i slutet av april.

Statusuppdatering

Onekligen: vaknade upp i nysnö (hela grillen vit) och har dödskänslor.

söndag, april 4

Statusuppdatering

Onekligen: firar påskdagen med årets första grill och har sommarkänslor.

lördag, april 3

Glad påsk!



fredag, april 2

Fredagens fynd




Vi är på landet och fyndar. En del fynd hittar man i trädgården, andra på fönsterblecket och några på loppis. Gustav hittade ett i väskan i morse också. Där hade det krupit ner en mus under natten, som hoppade fram när Gustav stack ner handen för att ta fram en tröja. Hade det varit jag = hispan på direkten. Det säger jag er.

torsdag, april 1

Flickan som inte kunde känna törst

Nyss var jag törstig.
Det var stort.
Jag är aldrig törstig.
(På vatten alltså. Ibland är jag törstig på vin, men det räknas tydligen inte.)
Men nyss var jag törstig på vatten!
Tänk, va.

En gång var jag med i en marknadsundersökning som gick ut på att jag skulle skriva upp allt jag drack under två veckors tid. Det var en mycket skrämmande upplevelse. Det visade sig att jag drack noll liter vatten, ungefär. Och tusen miljarder liter kaffe. Efter det började jag dricka lite mer vatten. Kanske ett eller två glas om dagen. På tvång.

Och, och, och!

En annan gång fick jag barn. Då sa tusen miljarder människor åt mig att jag jämt skulle ha ett vattenglas i närheten, för "man blir så vansinnigt törstig av att amma". Jag såg väldigt mycket fram emot det. Att bli vansinnigt törstig. Men icke då! Lite vansinnig blev jag visserligen. Men törstig? Inte så värst.

Således är det en stor dag idag.
Dagen då jag känner törst.

Och alla bara: Intresseflagga.