söndag, februari 28

Scener att minnas, del 5

Rufus och jag var och gungade idag.
Först var vi helt ensamma på lekplatsen.
Det kändes öde.
Sedan kom det en mamma med knodd till.
Då kändes det lite mindre öde, but still.
Nya knodden blev placerad i gungan bredvid Rufus, mamman backade, höll upp gungan i luften och bara:
- Nu du, Rufus! Nu ska du få gunga!

Två Rufusar gungandes i stereo, bredvid varandra på en ödslig lekplats.
Gölligt.

fredag, februari 26

Statusuppdatering

Onekligen dricker vin, kollar skidor, och läser första skälvande omdömet på boken från en faktisk ungdom, och funderar på att adoptera hela den faktiska ungdomen och gilla ihjäl henne av ren och skär lättnad. One ungdom down, en sjuhelvetes massa ungdoms to go.

Varning för ras

Oooookej.
Jag har tyckt att alla varningsskyltar med VARNING! SNÖ! RASRISK! och avspärrningsband hit och avspärrningsband dit har varit lite smått obehagliga hela vintern.
Men nu!
Nu slår det ta mig tusan alla rekord.
Nu är det inte ens avspärrat, och ändå ser man ju med blotta ögat hur tunga snömassor ligger där uppe på lur och bara väntar på att få kasta sig ner och attackera en i huvudet.

Precis utanför vår ytterdörr ligger det till exempel ett berg av snö och splittrad is som fallit från taket, och tittar man uppåt ser man resten, som är på väg ner vilken sekund som helst. Man får liksom stanna i dörren, försöka kolla om kusten är klar, och sedan kasta sig ut på chans.

Rätt knivigt med barnvagn, det där.
Om ni undrade.

torsdag, februari 25

Om att peppa sig själv till stordåd

Liten lista över egna bedrifter som Rufus ödmjukt applåderat åt idag:

1. Han vaknade på morgonen. Applåd!
2. Han kravlade sig ner från sängen. Applåd!
3. Han åt gröt. Applåd!
4. Han slängde in Jamen Benny i diskmaskinen. Applåd!
5. Han tog ut Jamen Benny ur diskmaskinen. Applåd!
6. Han kastade mat på golvet. Applåd!
7. Han kastade mat på bordet. Applåd!
8. Han geggade runt med maten som han kastat på bordet. Applåd!
9. Han drack mjölk. Applåd!
10. Han gjorde fontänen med mjölk. Applåd!
11. Han gjorde fontänen med mjölk. Applåd!
12. Han gjorde fontänen med mjölk. Applåd!
13. Han slängde ner mjölkmuggen på golvet. Applåd!
14. Han slängde ner min mascara i toalettstolen. Applåd!
15. Han tog upp min mascara ur toalettstolen. Applåd!
16. Han hittade en napp under bordet. Applåd!
17. Han kom hem från en utflykt. Applåd!
18. Han fick ett kex. Applåd!
19. Han åt kexet. Applåd!
20. Han såg sig själv i spegeln. Applåd! Applåd! Applåd!

Krisen är över

Febern är slut på lagret och jag lever fortfarande.
HA! HA HA HA HA!
In your face, sjukdom!

tisdag, februari 23

Du ger mig feber

Den sjukdom som härjat i Rufus arma kropp har flyttat vidare till mig nu, och febern, febern, vad tröttsam den är ändå, minsta lilla pet mot min hud och jag vill gråta. Vi tävlar i gnäll och jag vinner, för jag har fler ord att ta till i armodet.

- Hur känns det idag?
- Som om jag är döende, minst.

Sedan lägger jag handen på pannan och suckar dramatiskt, vänder mig om och somnar igen. Charmigt.

söndag, februari 21

Bye bye baby

Så var det gjort. Sista korrekturet, sista pillet, sista genomläsningen - check. Nu har jag lämnat manuset ifrån mig för sista gången, imorgon går det till tryck. Det känns... mest som att det är på tiden. Sabla tid det ska ta, det här med att göra bok! Man blir ju otålig. Jag vill ha den färdig nu, bitte sehr, mina nerver tyar inte vänta.

lördag, februari 20

Så vi byggde en koja...






... kröp in och ut ur den tusentre gånger, trummade lite på en plåtburk och läste samma bok om och om och om igen. Det gick ju det också.

Paniken bygger bo

Jag vet, jag vet, det är oerhört missklädsamt att gnälla, men allvarligt, jag får panik, PANIK! Inte det att jag önskar mig slask istället, jag önskar mig vår. Å, vår! Barmark och knoppar som brister och sol som värmer i lä mot en husvägg.

Jag vet inte hur man gör det här. Det febriga barnet klättrar på väggarna och kastar saker i raseri omkring sig, och vi kan inte gå ut, för han gillar inte pulka, vill bara gå själv, men kan inte röra sig i alla vinterkläder, välter som en ilsken klump hela tiden, och dessutom är han ju sjuk, och vart skulle vi gå, det är ju ändå bara eländes, eländes, elände där ute, och kallt, jag vet inte ens var min mössa är, BUHU.

fredag, februari 19

Febrig fredag

Inte den glammigaste fredagen i mannaminne det här, det ligger skräp på hela golvet och vi sitter i soffan i fula kläder och skriker sportfraser åt tevebilden, och den lilla febriga bollen till barn gick självmant in till sängen och pekade med hela handen på den och gnydde, och innan jag ens han lägga ner honom på madrassen sov han med små flämtande feberandetag.

Men, alltså. OS-silver!

Det kompenserar ju lite.

Just nu kan din resa ta lite längre tid på grund av vädret

Inte för att jag vill vara dömande eller så, men alltså, vad är det för FEL I HUVUDET på de som cyklar till jobbet i det här vädret?

Jag har sett tre idag. Än slank de hit, och än slank de dit, och än slank de ner i diket, (fast det såg jag inte, jag bara utgår ifrån det).

Jag undrar, jag. Vaknar de upp på morgonen, tittar ut och tänker: "Får se nu. Man kan inte köra buss, tåg, tunnelbana, spårvagn, bil, flygplan, helikopter eller båt pga snökaos. Då tar jag cykeln!"

Fel i huvudet, det säger jag er.

torsdag, februari 18

Oss bokknarkare emellan

Dagens tanke: ”Vi har begränsat datorspelandet hemma nu. Han får bara spela en timme om dagen” hör man ju ganska ofta. Väldigt sällan däremot, har jag hört liknande resonemang om bokläsande. ”Jag blir så förbannad på att hon ligger upp och läser hela tiden. Nu sätter vi stopp! Max en timme om dagen!”

Inte så ofta, va?

I senaste numret av favvotidningen Vi Läser ställs Kristina Lugn mot väggen med frågan: Är du bokberoende? På sju av åtta frågor utformade som ett diagnostiskt test för beroende svarar Kristina Lugn JA! (Läser du för att få lindring när du mår dåligt?, Tycker din omgivning att du läser för mycket,? Blir du rastlös när du inte får läsa? Kan du ha svårt att sluta när du väl har börjat?) Och ändå har hon aldrig fått genomgå någon avgiftning.

Inte menat som blodigt allvar, så klart, men icke desto mindre ganska intressant. Är det mer okej att ligga vaken på nätterna och läsa böcker, än att vara vaken på nätterna och chatta eller spela dator? Och varför det i så fall? Vaken som vaken, eller? Beroende som beroende? Och finns det familjer där bokläsandet faktiskt visst det begränsas, precis som datorspelandet/tevetittandet/sms-skickandet? Man undrar ju faktiskt. Det gör man.

Läs mer om de här tankegångarna här.
Boknördarna på jobbet bara: Mmm… grotta in sig! Det bästa vi vet.

tisdag, februari 16

Scener att minnas, del 4

Middagsfriden råder i lägenheten.
Soppan är varm.
Brödet är gott.
Kvällen är ung.
Och barnet är någonstans under bordet och härjar.

- Imorgon ska jag trä... AJ! AJ! AJ!!
- Vad i hela friden är det om?
- Det är någon som biter mig i tån!

Och man böjer sig ner och tittar under bordet och man möts av en ettåring som skrattar en högt rakt i ansiktet med sitt allra värsta galna professorn-skratt och sätter huggtänderna i tån igen och man tänker jaha, middagsfrid my ass.

Besvikelsen

- Ska jag göra i ordning semlorna nu?
- Gärna.
- Men... var är mandelmassan då?
- Mandelmassan?
- Ja?
- Jag jobbar inte med mandelmassa.
- Du har glömt?
- Ja.

Ah, well.
Jag har i alla fall bokat en klipptid.

måndag, februari 15

...

Ja, och förutom att jag är ganska förtjust i Stina Wirsén så är jag också tämligen förtjust i Charlotte Kalla just nu. Det är Rufus också. När vi frågar "Var är Charlotte Kalla?" så pekar han på tv-bilden och applåderar. Och är inte teven på går han och hämtar OS-bilagan där Kalla pryder omslaget. Så mycket. Gillar vi Kalla i den här familjen.

Bland alla små brokiga


Idag har jag varit i Stina Wirséns ateljé och hälsat på. Där fanns det många fina saker. Tusen små brokiga på lampor, tyger, haklappar och kuddar, till exempel. De var väldigt, väldigt fina. Originalillustrationer. Väldigt, väldigt fina. Pennor och papper. Väldigt, väldigt mycket i oordning. Men fina! Stina Wirsén själv var förresten också där. Hon var också väldigt fin.

Man blir ju väldigt glad när man träffar sina bästa, bästa och de visar sig vara precis lika bäst som man tänkt sig. Det blir man.

(Och i april! Då kommer Wirséns nya pekböcker Oj! och Hej!, i hård kartong för bebisar. Om ni vill ha dem? Jepp, det vill ni. Tro mig.)

UPPDATERING: Här! Kan ni läsa mer om mötet ser ni. Jättemycket mer, faktiskt.

söndag, februari 14

Insikt en söndag

Jag vill inte jättegärna bo i Märsta. Det vill jag inte. Men om man åker vidare lite snabbt kan det hända att man till slut hamnar i moster Åsas kök i Sigtuna och blir bjuden på kladdkaka. Det, däremot, gillar jag.

lördag, februari 13

Höjden av finhet

Idag har min kollega Sofie ärvt en hel zebraservis.

En HEL servis. Med zebraporslin.

Själv har jag mestadels ägnat mig åt att vara grön av avund.

Lördagsaktivitet

Idag har jag varit i regnskogen och vänt. I regnskogen var det varmt och fuktigt och i vattnet under hängbron simmade det overkligt många stora, konstiga fiskar. Sedan började det åska och regna i regnskogen. Då gick vi ut från regnskogen och in till ett akvarium. Där fanns det hajar och annat fräckt. Det var coolt.

Sedan gick vi ut igen och märkte att det fortfarande var vinter.
DOH!
Men det var fint så länge det varade.

I två veckor framöver

- Är det okej nu då? Att jag går på fest?
- Klart!
- Vad ska du göra då?
- Vad jag ska göra?!?
- Ja, när Rufus somnat och du är alldeles ensam. Vad ska du göra då?
- Men Gustav. Det är OS. Vad tror du att jag ska göra?
- Umgås med Helena Jonsson?
- Umgås med Helena Jonsson.

fredag, februari 12

Det kändes stort när det hände

Rufus fick en indisk babushka av min kompis Linda i julas.
Som alltid när Linda ger Rufus indiska leksaker så var det under förutsättning att han helst inte skulle leka med den.
- För tänk om han slickar på den! Förstå hur smutsig den säkert är!

Rufus har struntat oerhört mycket i de där förutsättningarna.
Sedan i julas har den indiska babushkan med knarkögonen legat mycket högt upp på listan över populära leksaker i det här hemmet. Och god har den tydligen varit också! (Den minsta babushkan kan en liten person nästan svälja om han verkligen försöker.)

Och så, idag! Stort genombrott på babushkafronten! Rufus lyckades sätta ihop dockorna själv efter att ha plockat isär dem! Jubel och fanfarer, fest i familjen!

"Varför berättar hon det här?" undrar du.

Det undrar hon själv också. Men något måste man väl säga om sin fredagskväll?

Jag älskar er båda

Min dator brummar underligt och beter sig mycket märkligt.
Jag vet varför, tror jag.
Den säger det inte rakt ut, men jag fattar ändå.
Den är svartsjuk.
Lille vännen.
Så jag klappar på den och försöker förklara.
- Bara för att jag har en iPhone nu, och inte ägnar lika mycket tid åt dig som förr, så betyder det inte att jag inte älskar dig längre. Det finns plats i mitt hjärta för er båda, förstår du. Du behöver inte vara nervös.

Datorn bara: *låser mig så hon får tvångsavsluta*

Tjurigt.

torsdag, februari 11

Scener att minnas, del 3

Det finns vissa saker man helst inte vill höra när man står uppställd framför en fotograf som ska ta nya jobbilder på en.

Först - knäppandet och sprättandet från all statisk elektricitet som bildas när man tar av sig fula vinterkoftan som man haft över sin fina fotooutfit, och sedan - fotografen:

- Du har lite hår i munnen. Ta bort det.
- Så!
- Nej, det flög tillbaka!
- Nu då?
- Nja, du har fortfa...
- Men åååå, jävla elektricitet! Nu då?
- Äh, skit i det. Det finns ju photoshop.

onsdag, februari 10

Kärleken, den kärleken

Bästa stunden: När jag öppnar ytterdörren hemma efter jobbet och hör hur Gustav säger till Rufus att "Rufus! Hörde du? Det är mamma!" och Rufus säger något outgrundligt i stil med "A!" och jag hör de små trummande fötterna sätta fart mot golvet, ser hur han slirar runt hörnet, halkar i snömodden jag har dragit in och kastar sig runt benen på mig, med armarna rakt upp i luften. Och han liksom nästan hoppar upp och ner på stället och utstöter små fåniga ljud och borrar in huvudet mot jeanstyget, och när jag lyfter upp honom, då lägger han huvudet mot min axel och grabbar tag i mitt hår och sliter loss en stor hårtuss, och varje dag vill jag börja gråta, lite för att det faktiskt gör skitont, och lite för att det är så sabla fint att jag har någon liten som springer mot mig när jag öppnar dörren.

Jag kommer bli skallig innan trettio, men det är så sjukt värt det.

Dö vinter, dö!




tisdag, februari 9

Scener att minnas, del 2

Vi hade en praoelev på jobbet i förra veckan, och jag gav henne ett manus att läsa som jag trodde att hon skulle gilla. Det gjorde hon. Och det var ju bra. Sådant gillar jag. Men vad jag kanske gillade ännu mer var dialogen mellan praon och chefen som jag hörde på avstånd från mitt skrivbord.

Chefen: - Fick du något manus att läsa av Lisa?
Praon: - Ja, vad är det för fel på dig?
Chefen: - Va?!?
Praon: - VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG?
Chefen: - VA?!?
Praon: - Alltså, boken heter så. Som jag läser. "Vad är det för fel på dig."

Humorn! Humorn!

Spådomen slår in

Men aje!
Det smärtar! DET SMÄRTAR!
I ben och armar och överallt annars.
Nedra skivstång.

måndag, februari 8

That's what skivstång gör med dig

Senaste nytt: Onekligen ser in i framtiden!

Om inte alltför lång tid, säg... ett dygn eller så, kommer jag att börja gnälla om smärta i armar och ben. Vojne, vojne, kommer jag kvida. Det smärtar! DET SMÄRTAR!

Jag vet, visst är det sjukt, att jag vet detta redan nu?
Synsk är ordet som kommer till mig.
Jag kan inte förklara det på annat sätt.

Ge mig allt

Vaknade upp och ville bo i ett hus på landet.
Nu: Nervös.
Det är bara vintern, va? Som gör att jag känner mig som en instängd och handlingsförlamad högst upp i ett hus i en lägenhet utan balkong? Det är väl inte permanent? Jag måste väl inte FLYTTA TILL ETT HUS PÅ LANDET?!?
Å herre, hoppas inte!
Det finns så många saker med att flytta till ett hus på landet jag inte skulle gilla.
Till exempel det här med att landet så väldigt sällan ligger mitt i stan.

Vad jag vill ha: Ett sekelskifteshus med glasveranda, kakelugnar, brädgolv och avskiljd trädgård, långt ifrån trafik och bebyggelse, någonstans mitt på södermalm, med nära till allt, för en billig penning.

Något säger mig att det kan bli lite knivigt, det hära.

lördag, februari 6

Stoppa sabbet!

Det är så, va? Att så fort man fått barn och barnet lärt sig gå, kommer det aldrig någonsin mer vara ordning i hemmet igen? Rufus är så mycket bättre på att sabba än vad jag är på att städa upp, och fast jag anstränger mig till det yttersta så är han alltid lite effektivare. På samma tid som jag hinner vika ihop ett klädesplagg hinner han riva ner tjugo, när jag viker ihop en del av tidningen och lägger den i pappersinsamligen gör han konfetti av tio andra. Och skulle man händelsevis hinna ställa in en tallrik eller två i diskmaskinen utan att han hinner dit med sina korvarmar för att slänga bestick runt omkring i köket så vet man att det verkligen är något lurt på gång.

- Var är Rufus?
- Någon annanstans och sabbar, obviously.

torsdag, februari 4

Är det imorgon idag?

- Herregudherregudherregudherregud!
- Vaereom?
- LOST!
- Ja?
- Det har börjat igen nu! DET HAR BÖRJAT IGEN!!!
- Jag vet. Jag tänkte vi kunde se det imorgon. Jag har fixat.

Man bara shit, be still my beating heart, det här är mer än jag kan hantera.

Snö snö, ständigt denna snö

Enough nu, för farao.
Jag vill ha vitsippor, vår och sol som värmer på näsan.
Inte en ny freaking istid.
Liksom, när har någon någonsin velat ha en ny freaking istid?
Aldrig, nä.
Just det.

onsdag, februari 3

Nu ska Sven bada

Rufus har fått en present idag.
Baddjur i påse.
Det var en elefant, ett lejon, en giraff, en flodhäst och en Sven Melander i mjuk plast.
Eller ja, det kanske egentligen skulle föreställa en tiger, men eftersom samtliga i hushållet tyckte att djuret mer såg ut som Sven Melander än en tiger, så fick det bli så.

Det är väldigt roligt när Rufus badar nu för tiden.

- Vill du ha giraffen eller Sven Melander med dig i badbaljan? Båda, säger du? Jamen okej då. Låt gå för det.

Natten som gick

03.12 vaknade jag av att Rufus satte sig upp i sängen och övade sig på sitt nya favoritord tretton gånger på rad. Mamma! Mamma! Mamma! Mamma! Mamma! Mamma! Mamma! Mamma! Mamma! Mamma! Mamma! Mamma! Mamma! sa han. Sedan pekade han på lite olika grejer och sa Titta! Titta! Titta! Titta! Titta! Titta! Titta! Titta! Titta! ganska många gånger också. Sedan ville han gå upp. Det ville inte jag. Och så battlade vi om det till klockan 05.03 när jag, note bene, vann och han somnade om. Själv somnade jag igen strax innan väckarklockan gick igång.

Och this, my friends, är varför det inte räcker med en ynka finespresso på morgonen.

I need them kaffekopps literstora, okej?

tisdag, februari 2

Klicka!

Jag är trött, ganska ful och har inget roligt att berätta för er.
Men det har Ketchupmamman.
Bara som ett tips, alltså.

måndag, februari 1

Samtidigt på Kulturhuset

Dagens bästa: Skolklassen som ställt upp sig i värsta hockeylagsformationen på Sergels torg utanför Kulturhuset och visade v-tecknet mot fotografen (läraren?) och skrek svar på hennes frågor med en inlevelse som inte var av denna värld.

- Har vi vunnit?
- JA!
- Är vi glada?
- JAAA!!!
- Är vi bäst?
- JAAAAAA!!!

Idag var det prisutdelning i Barnens Bokklubbs högläsningstävling på Kulturhuset. Så många stolta, fina ungar! Man dog faktiskt en smula.

Till höger, bild på förstapriset. En bokhylla fylld med böcker för 10 000 till klassen. Oh la la, lyxen!

Det är så jag säger det

Det gick sönder en kaffekanna här hemma för ett tag sedan, och allt sedan dess har vi varit nödgade att dricka espresso istället, och man (jag) bara: Orka! Ge mig mitt vanliga svenssonkaffe i literstora muggar någon himla gång innan jag skriker! Idag fick vi en ny kaffekanna, thank you lord. Fortare än blixten kopplade jag ur espressomaskinen och ställde tillbaka svenssonkaffebryggaren på sin vanliga plats.

- Men nej! Låt espressobryggaren stå framme också.
- Men varför?
- För att det har varit, lyssna nu Rufus, fett med najs att ha en espressobryggare framme i köket.
- Tycker inte jag. Jag tycker det har varit, lyssna nu Rufus, fett med bajs att ha den där.
- Det där språkbruket får stå för dig.
- Okej.