Det finns en numera, som spelar i en helt annan liga än alla andra fjutträdslor jag släpat/släpar på. Den att det ska hända Rufus något. Paniken i att bara tänka tanken! Vi pratar inte mer om det, va?
Eller, att det ska hända en själv nåt. Inte för att det är en själv, utan för deras skull, barnens. Sjuka tankar. Tänk vad fruktansvärt att ingen kommer och tar upp en när man har vaknat och är hungrig i spjälsängen för att mamma har fått en hjärtattack och ligger och är död i köket. Typ sånt. Man kan nog bli galen om man tänker såhär för ofta.
4 kommentarer:
Ibland slår det mig, hur skulle jag överleva om dottern försvann? Går det ens? Gud.
nej vi tänker inte ens tanken. jag börjar lipa bara jag tänker på det.
Instämmer, son Steven är 32 år gammal och jag orkar inte tänka på den tanken. Och hans lille Jacob då! Usch!
Eller, att det ska hända en själv nåt. Inte för att det är en själv, utan för deras skull, barnens. Sjuka tankar. Tänk vad fruktansvärt att ingen kommer och tar upp en när man har vaknat och är hungrig i spjälsängen för att mamma har fått en hjärtattack och ligger och är död i köket. Typ sånt. Man kan nog bli galen om man tänker såhär för ofta.
Skicka en kommentar