Vad skönt det hade varit att vara så kär i sig själv som Rufus är, alltså. Idag har han suttit i en evighet framför min dator och tittat på bilder av sig själv och pussat skärmen helt kladdig. "GULLI UFUS!" har han sagt. Och "FIN UFUS!" har han också sagt. Sedan råkade jag visa honom ett filmklipp från när han var typ ett. Då kollade han på det 23 gånger på rad och skrattade högt åt sina egna (ytterst mediokra) skämt och skrek "MEEEE UFUS" så fort det var slut. Sedan gömde han sig i en kartong och skrek "UFUS, VA Ä DU?", hoppade fram och gastade "HÄ UFUS!" och slog armarna om sig själv.
Då började jag i och för sig tro att han var lite schizofren.
Men ändå.
9 kommentarer:
GULLI UFUS!
Så sött!
Ha ha ha! Bra att han älskar sig själv, det är det inte så många som gør. Så uppmuntra han där alltså.
Underbart!
Jag älskar verkligen när du skriker om UFUS. Det är så mycket kärlek i de inläggen att man nästan får en klump i halsen.
Skriver* ska det förstås vara. Jag har inte hört dig skrika om UFUS men det låter inte alls som att det skulle vara särskilt trevligt.
Jag skrattade så jag fick en tår i ögat åt det här igårkväll. Både åt Rufus underbarhet och hur du beskriver det.
Åh, gulle-ufus! Det lär bädda för en härlig självkänsla. Må han aldrig tappa bort den självtilliten!
Åh vilket underbart inlägg! För övrigt en väldigt trevlig blogg som jag kommer följa om jag bara lyckas hitta tillbaka (fördriver nattetimmarna med planlöst surfande på mobilen när dottern i sömnen hostar lungorna ur sig).
Kram på dig!
Skicka en kommentar