I tjugo mycket svettiga minuter har jag jagat, lockat, lirkat, krigat och tråcklat för att få på Rufus strumpor, byxor, t-shirt, tröja, overall, halsduk, mössa och vantar, och så kommer man till dagis och de bara: "Du kan klä av honom. Vi går inte ut förrän om en halvtimme." Man vill ju nästan börja gråta å deras vägnar. Jag förstår inte hur de över huvud taget lyckas genomföra påklädning (eller matning) (eller läggning) (eller egentligen lite vad som helst) av tio kids samtidigt utan att få psykbryt, säga upp sig och springa skrikande därifrån.
Respekt.
5 kommentarer:
Nä, hur orkar de?! Eller så funkar alla små annorlunda hemma och på dagis!
Jo, det är imponerande! Likaså att få alla barn att sitta stilla på sina stolar och äta lunch, eller att få alla att sitta i en fin ring på morgonen. Känns lite retligt när man stolpar in lagom till samling , med andan i halsen och mumlar ngt om tog lång tid med frukosten...och påklädning..och öh..
Haha, jo, vi har nog nerver av stål, vi förskolefröknar. Men det är nog också så som brysselkakan skriver, att de faktiskt funkar annorlunda hemma och på förskolan. Det blir lite av ett flockbeteende, man gör som de andra gör: sitter ner och äter, tar på sig ytterkläder (eller blir påklädda), eller låter sig "nattas" vid vilan. Men visst, många gånger kan det vara tufft och det är då stålnervernas vara eller icke vara blir tydligt hos oss.
/Föräldraledig förskolefröken som gillar Onekligenbloggen skarpt.
tänkte skriva precis samma sak som brysselkakan är inne på och bea bekräftar, barn är ofta mycket snällare och duktigare på förskolan när inte föräldrarna ser. surt va? (fast vissa dagar vill man faktiskt springa skrikande därifrån och säga upp sig.)
Grupptryck är bra saker ibland! Min egen dotter kan jävlas och trilskas, men på jobbet gör barnen som de andra barnen gör. Men visst händer det att barn är nästintill omöjliga att klä på där också. Då är man glad att man är flera... /Förskollärare och förälder
Skicka en kommentar