Efter 14 timmar på SöS den 21 januari 2009 drogs det medelst sugklocka ut en liten ylande och naken parvel ur mig. (Jag inser att det hade varit mycket underligare om det kommit ut en påklädd bebis, men det var ändå min tanke: Vad naken! Klä på! Det ser så kallt ut!)
När barnmorskan la minimänniskan på mitt bröst uppfylldes jag inte av en omedelbar kärlek som jag hade hört att man skulle, jag uppfylldes mest av förvåning i stil med: Dra mig baklänges på en liten tallkotte, det verkar som om det faktiskt gick till slut! Det kom ett barn! Ser du, Gustav? Är det inte helt sjukt, va?
Sedan tror jag att jag klappade den lilla lilla människan på huvudet och sa: "Hej."
Säkert flera gånger.
Så himla underlig grej, det här, tänkte jag. Finns du nu? Och ska bo med oss?
Efter en stund sa barnmorskan: "Ska ni inte kolla vad det blev?"
Som om man skulle kunna ta reda på det genom att lyfta på filten och kontrollera könet.
Inte ens nu, snart två år senare, känns det som jag vet mer än en ynka bråkdel.
Men det jag vet: Det blev en glad unge med stark vilja, dans i benen, napp i munnen och sjukt festlig bananskalshumor. Som älskar att sitta i knät och bli buren och sova supernära och springa runt, runt en pelare och vifta med armarna. Som blir hal som en ål när man ska ta på honom overallen och som vrålar som en stucken gris för att han inte får äta kakor innan frukost. Eller se på Bompa mitt i natten. En sådan där som man gillar så sabla mycket att man får lust att bita honom i de bulliga armarna så fort man ser honom.
En sådan blev det.
Helt perfekt.
3 kommentarer:
Ah! Vad fint!
Lite irriterad på dig är jag. Jag hade sjukt mycket saker att göra ikväll nu innan träningen. Men så hade din bok kommit till biblioteket så var jag ju tvungen att hämta den, helt klart. Nu sitter jag här och ska iväg till träningen. Har inte gjort något av sakerna jag borde gjort utan har istället sträckläst över halva boken. Om det var värt det? Sjukt värt!
Ja, det blev faktiskt världens härligaste unge!!!
Skicka en kommentar