Älska prat!

I bilen strax innan Linköping igår:

"MEEER BULLE!"
"Va?"
"MEEER BULLE!"
"Vill du ha en bulle till, säger du?"
"MMM."
"Hur många bullar har du egentligen ätit nu, Rufus?"
"MÅNGA BULLE. EN, TVÅ, TRE. NIO... TIO BULLE!
"Oj, oj, oj. Det var väldigt många."
"MMM. MÅNGA BULLE. MEEER BULLE!"

Det här med att ens kid lär sig prata, det klår ta mig farao allt annat i men-å-titta-vad-mitt-barn-har-lärt-sig-han-måste-absolut-vara-ett-geni-väg hittills. Lära sig le, lära sig greppa leksaker, lära sig sitta, lära sig gå, PFFFT! Det är ju ingenting mot pratet. Jag menar, inte bara är det vansinnigt underhållande med ett litet eko som går efter en och upprepar alla imbecilla saker man råkar säga hela tiden. Det underlättar ju den vardagliga kommunikationen något oerhört också. "OJ, OJ, OJ! JA TAPPA JAPPEN!" är ju till exempel ohyggligt mycket enklare att förstå klockan två på natten än "UÄÄÄHHHH!" som det hette nyss. Älska prat!

Vän av ordning skulle visserligen säga att det lilla gossebarnet har en bit kvar innan han är fullärd. Det handlade till exempel varken om några bullar (det heter faktiskt kanelgifflar) eller om något tiotal sådana (det var högst tre. Eller kanske fyra. Möjligen fem) i ovanstående exempel. Men satt vän av ordning i bilen strax innan Linköping? Nej, just det.

Mitt barn, således. Ett geni.