Rufus har haft sitt första utvecklingssamtal på dagis idag.
Eller ja, Gustav skötte utvecklingssamtalandet.
Rufus lekte väl med bilar eller nallar eller pussel under tiden, gissar jag.
Men ändå, alltså! Mitt barn har blivit så utvecklad att man behöver ha samtal om det.
Fattar inget.
Hur gick det till?
Känner på mig att jag kommer börja slå mig för knäna vilken sekund som helst, nypa Rufus i kinderna och skrocka "nyss var du bara som ett avancerat husdjur och liten som en påse potatis. Tänk vad tiden går fort! Och vad stooor du blivit!"
Och så kommer jag ge honom ett tjusigt silverbestick vid varje jul och födelsedag så han kan samla tills han flyttar hemifrån.
Stackars barn.
3 kommentarer:
Hahaha, "avancerat husdjur och liten som en påse potatis"! Jag dör vad roligt! Det måste jag säga till någon så fort jag får chansen! :)
Ge ungen champanjeglas eller xboxspel eller harypottsårkböckerna istället, så har han med sig något ifrån sin uppväxt. Hp-böckerna kan han ju använda som dörrstopp senare. De däringa små pytteskedarna tappar man så lätt bort. (läs ens föräldrar tappar bort dem åt en)
Tycker fortfarande att det känns som om jag leker förälder när jag är på utvecklingssamtal. Nästa år blir det "nollan" för storebror och då lämnar jag nog över till min lite mindre arga make.
Skicka en kommentar