Dag 2: Min första kärlek

Vi skulle leka en lek på roliga timmen. Tjejerna satt på varsin stol i klassrummet, och killarna stod uppradade och väntade i grupprummet utanför. Vi skulle välja varsin kille, och sedan skulle alla killarna komma in i klassrummet och sätta sig i en tjejs knä. Om rätt kille satte sig ens knä hände ingenting, mer än att han satt där och var utvald. Om fel kille satte sig i ens knä fick man putta bort honom. Jag valde Jakob, utan att tveka en sekund*. Skulle någon kille sitta i mitt knä så var det han. Alla dagar i veckan.

Jakob var min bästa killkompis. När alla andra barn gick till fritids efter skolan gick vi hem till varandra och åt mellanmål och lekte häst. ”Fast om någon frågar, Lisa, så lekte vi COWBOY OCH INDIAN! Kom ihåg det. COWBOY OCH INDIAN!” Han var superpopulär i skolan, Jakob. Sprang snabbt som en freaking pil, kunde kicka flera hundra kickar med en fotboll, hade världens blåaste ögon och när han skrattade var man tvungen att skratta också, det gick verkligen inte att låta bli.

Jag tror aldrig att jag var kär i Jakob, direkt**. Men han var min special someone länge, länge, och det räknas faktiskt mycket mer. Så står det i lagen.

*Tråkigt nog var det fler som ville ha Jakob som sin utvalda i den där sabla leken. Ida och jag bråkade i flera minuter om vem som skulle få honom. Jag förlorade, och fick välja någon av dem som var över. Kanske är jag fortfarande lite bitter.

*Vi provade det där några gånger när vi var äldre. Om vi var kära, alltså. Testhånglade lite på någon fest här och där för att vara på den säkra sidan, liksom. Det slutade alltid på samma sätt. ”Alltså, jag älskar dig, men… vänner?” ”Jepp, vänner."

På bilden är vi förresten på Lefkas och övar oss på att le naturligt in i kameran. Det var ett tag sedan. Det var det faktiskt.