Det var sommar och mamma satt i en solstol på baksidan av vårt tegelhus i det lilla samhället och blundade mot solen och jag var fyra år och klättrade upp i hennes knä, och hon sa:
- Lisa, vill du veta en sak? Du ska få ett syskon till.
- Va?
- Du ska få ett syskon till. I vinter ska du få en ny lillebror eller lillasyster.
- Säg det igen!
- I vinter ska du få en ny lillebror eller lillasyster.
- JA! Då slipper jag dagis.
Jag vet inte säkert om jag minns det här på riktigt, eller om jag fått det berättat för mig så många gånger att jag tror att jag minns det, men jag tycker att jag minns solstolen, och hur jag satt när hon sa det. Kanske har jag fel.
Vad jag säkert minns är varför jag så gärna ville slippa dagis. Det var inte för att jag vantrivdes där, utan för att min lillebror gjorde det. I mitt minne stod han otröstlig vid fönstret när mamma eller pappa hade lämnat oss och bankade på rutan och grät i evigheters evighet (alltså minst en timme), och jag stod bakom med den största klumpen i halsen och försökte säga såja, såja, de kommer sen igen, jag är ju här, var inte ledsen, såja såja. Varenda morgon. The horror!
Kan fortfarande inte tänka på det utan att vilja lipa lite. Verkligen inte så tuff när det kommer till ledsna småsyskon, alltså. Det kan ingen säga.
11 kommentarer:
men gud! nej vem vill inte lipa lite när man tänker på sånt här!!
Barns empati är stor ... och det är stort att minnas det!
Åh, vilken klump i magen jag får varje gång du berättar detta. Hur illa gjorde vi er när ni fick gå på dagis alldeles för tidigt. När du fick ( tog på dig) ansvaret för en lillebror. Jag gråter inombords varje gång du säger detta.
Kommer ihåg att Lisa kände sej ansvarig för syskonen, som en liten vuxen. Kanske det är det hon kallar den "präktiga" sidan av sej själv. Hursomhelst så blev dom alla vuxna, självständiga individer trots dagis horror!
Hua så sorgligt.
Gick det bättre sedan? För honom?
Jag kände likadant. Jag var sex år när min lillebror föddes, och kanske sju år när han började hos dagmamman och jag var där på morgnarna innan skolan. Åh, det var så jobbigt när han grät när mamma eller pappa lämnade honom...
När jag var liten ville jag inte åka iväg själv med min lillasyster till mormor och morfar eller farmor och farfar för jag var så rädd att hon skulle bli ledsen och jag skulle tvingas trösta.
Typiskt din jävla otur att du lyckades få två lipsillar till småsyskon till på köpet. Det nya syskonet var inte bättre hon, vill jag minnas. Men du är och har alltid varit den bästa på att trösta, systra mi!
Och här sitter jag och bølar....
Åh! Min brorsa var också otröstlig vid dagislämning. Jag minns också att han grät tills han spydde, det hände flera gånger. Mamma fick komma tillbaka och hämta hem honom, men jag fick vara kvar. Minns inte om jag trivdes eller ej egentligen, men att min bror hatade stället, det minns jag.
Det är jättefint att du brydde dig som mycket om oss, men varför sa du inte bara till mig att skärpa mig? Jag tycker att jag verkade vara i blödigaste laget.
Skicka en kommentar