När min mamma och pappa träffades 1978 hade pappa ett svart sorgeband runt armen, för att hans pappa nyss hade dött. Mamma hade flygplatscafeterians godaste mackor på en bricka och bar upp dem till den sörjande unga mannen som jobbade i tornet. Några månader senare ringde min pappa runt till sina syskon för att berätta att han gift sig.
"MED VEM DÅ?" sa en syster.
Trettiotvå år senare ser man fortfarande på mina föräldrar att de är varandras absoluta favoritpersoner i livet, och varje år i slutet av april när de har bröllopsdag så säger den ena: "Kan du tänka dig att förlänga kontraktet i ett år till?" och den andra bara: "Det ska väl gå att ordna." Och så plockar de några vitsippor åt varandra, för så såg brudbuketten ut, och skålar över bordet.
Har jag det så fint som mina föräldrar verkar ha det när jag är femtiosju så tänker jag göra v-tecknet hela vägen till graven.
14 kommentarer:
sötnosar!!
Så himla fine! Precis så vill jag också ha det.
fine...? Jag menade att skriva "fint".
Å så gulligt! Mina är skilda dom, men det komenseras av min, oj, förlåt, min mans är det ju, farmor och farfar som varit gifta i över 67 år.
Åh - fin fint!
Tänk om mina föräldrar kunde vara sådana...
Men det påminner ändå om min och makens liv!
Mysig läsning!
Åh, jag børjade nästan gråta. Vad fint.
Vilken härlig tradition och vilket härligt par dina föräldrar verkar vara!
Underbar tradition, den ska jag nog sno!
Så fint. *snörvel*
*gillar*
Yes, you all! Det är verkligen fint. Det är det faktiskt!
Skulle verkligen vilja se mig själv och min sockertopp vandra den vägen genom livet.
Gud vad vackert:)
Vilken fin historia. Ska jag vara ärlig trodde jag inte de var gifta idag eftersom de gifte sig så snabbt men gud vad chockad jag blev.. och så rörd över traditionen!
Skicka en kommentar